Kategori: Om litteratur

Publicerat den

The Woman in Black

På flygplatsen inser jag panikartat att boken i handbagaget inte kommer att räcka.  Overksamhet i flygplanets begränsade utrymme leder inte sällan till en mild klaustrofobi hos mig så jag stannar till vid första bästa pocketshop där Susan Hills The Woman in Black inhandlas av enkla anledningen att jag just läst om den på en bokblogg. Det och att formatet lockade, den räckte exakt väntetid vid gate + flygtid = klar när vi gick in för landning vid Zaventem ovan det upplysta och glittrande Belgien.

Det är inte första gången jag läste om The Woman in Black när jag läste det där inlägget på bokbloggen, det är en titel som brukar återkomma i sådana sammanhang. Och framför allt brukar bokbloggarna med emfas understryka hur läskig den här boken är. Det var kanske olyckligt att gå in med förväntningen att blir riktigt skrämd bortom alla sans och reson. Jämfört med annat jag läst infann sig inte den där totala obehagskänslan, det där riktigt skrämmande. Om jag inte hade haft de allt för högt uppskruvade förväntningarna hade jag säkerligen inte känt det där stygnet av besvikelse. Eller besvikelse, ordet är för starkt, snarare: känslan av att: ”det här var ju inte så farligt” tillsammans med väntan på de verkligt skrämmande passagerna. (Man skulle kunna argumentera att bästa förutsättningarna för den här sortens läsning kanske inte är en dånande flygkabin, utan snarare en mörk höstkväll, en varm filt och en kopp te samt en ordentlig höststorm utanför fönstren, förslagsvis i ensamhet utan maka/make/förälder att söka trygghet hos?)

*

(Läsaren vill veta vad som skrämmer mig när en gammal hederlig spökhistoria uppenbarligen inte gör det? Tja. Det jag först kommer att tänka på är faktiskt Dennis Lehanes Patient 67, jag kan fortfarande se de där flytande vedbitarna, sedan: insikten när sammanhangen uppenbaras. Det kanske bevisar att vad som berör, skakar om, oroar är något slumpartad. Beror på boken, men också din dagsform. Den där Patient 67 (som jag förstår var en bok som ”alla” läste ett tag) rubbade mig totalt, och det var bilden av de där snurrande vedbitarna som gjorde det.)

*

Nå, så The Woman in Black var kanske inte en bok som skrämde mig eller fyllde mig med obehag. Däremot fann jag den mycket stämningsfull och framför allt vacker. Och jag lärde mig ett nytt favoritord: estuary (estuarium på svenska). Wikipedia förtydligar:

”Ett estuarium är ett vattenområde delvis omgivet av land, där sötvatten gradvis blandas upp med saltvatten till bräckt vatten, så att det bildas en salinitetsgradient: varierande grad av bräckt vatten. […] Estuariet är en randzon, som ställer stora krav på djur och växter, då dessa måste tåla stora variationer i saliniteten. Estuarier återfinns oftast där floder och andra vattendrag mynnar ut i havet. På sådana ställen karakteriseras estuarierna även av varierande vattennivåer på grund av tidvatten eller vindar, vilket ställer ytterligare krav på estuariernas organismer.”

 *

 Det jag i första hand tar med mig från boken är miljöskildringarna och färgskalan om man kan tala om en sådan. Det vattniga och urblekta, som ett fotografi med för mättade toner. Det finns en lätthet i allt, en konsekvens i bilderna – dimman är fuktig och flyktig. Allt är fuktigt och salt – kargt och vackert. Detta blir så mycket tydligare när de står i kontrast mot den osunda miljön i London:

It was a yellow fog, a filthy, evil-smelling fog, a fog that choked and blinded, smeared and stained. […] Sounds were deadened, shapes blurred. It was a fog that had come three days before, and did not seem inclined to go away and it had, I suppose, the quality of all such fogs – it was menacing and sinister, disguising the familiar world and confusing the people in it…[.]

Ja, det råder ju knappast någon tvekan om att det är spökhistoria vi befinner oss i, redan här, innan vi ens kommit iväg från London känns stämningen minst sagt hotfull, men det blir så mycket intressantare när hemskheterna som sker ställs mot – inte Londons gula och ohälsosamma dimma, inte heller vindpinade och regniga hedar, inte ett viktorianskt kråkslott – utan mot estuariet med sällsamma skönhet. Lyssna här bara:

But, gradually, soil gave way to rough grass and I began to see dykes and ditches filled with water, and then we were approaching the marshes themselves. They lay silent, still and shining under the November sky, and they seemed to stretch in every direction, as far as I could see, and to merge without a break into the waters of the estuary, and the line of the horizon.

My head reeles at the sheer and startling beauty, the wide, bare openness of it. The sense of space, the vastness of the sky above and on either side made my heart race. I would have travelled a thousand miles to see this. I had never imagined such a place.

Slutsatsen: du kanske, liksom mig, inte finner The Woman in Black är kanske inte fullt så skrämmande som bokbloggarna menar, men alldeles oavsett detta väl värd att läsa.

Publicerat den

Vällustdöden

”Ja! Men jag har smakat alla köttets njutningar. Begriper du det, din dåre! Det återstod mig bara att försöka veta om det i förgiftningens plågor, om det i en kvinnas dödsångest som blandades med min egen dödsångest fanns någon möjlig extas!.. Den är ohygglig! Märker du det? som du ser! Jag dör i vällustraseri, i smärtans ursinne… jag kan inte mer… ack!…”

Med ett långdraget skri som bröt sig fram ur brösthålans djup, föll den fasansfulla furien död över sitt offers lik.

I somras läste jag Alfred de Mussets Bekännelser av ett seklets barn. När jag sedan hittade hans Gamiani (utgiven i förlaget Vertigos serie Erotiska klassiker) på bokmässan tycktes det på något sätt lämpligt att fortsätta Musset-läsningen. När jag så kommer till slutscenen (citerad här ovan) väcker det ett slumrande minne, har jag inte läst något som avslutas på liknande sätt? Och som dessutom är skrivet under samma tid (Gamiani utkom 1833)? Den senare frågan är intressant såtillvida att just romantiken inte är en speciellt erotiskt orienterad epok, som Carl-Michael Edenborg skriver i sitt efterord till Gamiani:

Romantiken är en av de svagaste pornografiska perioderna i litteraturen. Trots epokens besatthet av känslan, kärleken och erotiken tycks den sexuella handlingen för dem romantiska sensibiliteten ha framstått som något omöjligt, något som skulle ligga utanför. […] men i allmänhet hölls könsdelarnas lek på armslängds avstånd, medan de stora författarna i upplysningens tidevarv tvärtom hade älskat det fräcka skämtet.

En snabb rekapitulation bland romantikens författargärningar låter mig inte annat instämma i bilden som här tecknas av epoken (vidare, hade de funnits fler pornografiska verk av kvalité hade Edenborg säkerligen hittat dem och inte omöjligen gett ut dem vid det här laget). Om man ska spekulera i orsakerna härtill skulle jag nog dels understryka romantikens högtidliga och i viss mån cerebrala karaktär, under 1700-talet kunde filosofin liera sig med det pornografiska och texterna uttrycka förbjudna tankar av alla sorter. I den romantiska rörelsen blir idealet snarare en syntes mellan filosofi, vetenskap och poesi. Även om naturen, det naiva, primitiva och framförallt det intuitiva spelar en central roll inom romantiken finns också tanken om att människan kan höja sig själv, vända sig från det jordiska mot det himmelska (i sann, nyplatonsk anda). Naturen och de jordiska blir då kanske främst intressant som möjliga analogier för det själsliga. Coleridge liknar naturen vid en bok, redo att tydas och läsas. Det mänskliga medvetandet är en kompass och för henne kan tillvarons essens uppenbaras inte minst i det att hon är en skapande varelse, vilket ger henne insikter i det gudomliga självt.

Nå, så närmare efterforskningar visar dock att boken jag tänker på, La Diligence de Lyon, utgavs så sent som 1882, men av den franska romantikens centralfigur Victor Hugos sekreterare, cykelentusiasten Richard Lesclide, varför jag sammankopplade verket med den romantiska rörelsen. (Jag måste också erkänna att jag blir nyfiken på hans Voyage autour de ma maîtresse som utkom 1851). Även om Lesclide inte är en fullfjädrad romantiker kan det ändå vara av intresse att titta närmare på verket. För i likhet med romantikerna, och trots att det är en roman om jakten på en specifik sexställning, förekommer förvånande få erotiska situationer (inte bara färre men därtill betydligt beskedligare än det man finner i Gamiani).

I La Diligence de Lyon stöter den engelske lorden Algerton på en berusad kvinna som ber honom om några franc, själv mycket berusad, vägrar han och knuffar ned henne i rännstenen. Desperat erbjuder kvinnan då att för 100 franc ge honom en ”diligens från Lyon”. Lorden vägrar och lämnar kvinnan på gatan. När han nyktrat till dagen efter blir han dock nyfiken på vad denna ”diligens från Lyon” kan innebära – tillsammans med berättaren ger han sig av på en resa från gator till bordeller i Paris och Schweiz, men ingen tycks känna till, eller kanske vill kännas vid, ”diligensen”…

[…] hertiginna; lorden är ett barn, jag skulle säga nästan en galning, och ni ensam kan ge honom förnuftet åter…

Gemensamt för lorden och grevinnan Gamianis Fanny är att deras naivitet understryks. De dras ofrivilligt mot dem som blir deras öde. I Fannys fall har hennes ungdoms oskuldsfullhet korrumperats, ”förgäves försökte hon bekämpa begäret, men härigenom blev det bara ännu starkare”. Den mondäne lord Algerton blir genom sin fixa idé reducerat till ett barn, hans handlingar är inte längre förnuftsstyrda, och han får våldsamma vredesutbrott när han gång på gång förnekas det han söker.

Till slut finner han ändå åter kvinnan som visar sig vara hertiginna och ungdomsvän till berättaren. Hon lovar att inviga Algerton i ”diligensens mysterium”, men ber berättaren att gå. Denne återvänder senare under kvällen till hertiginnans hus och finner både henne och lorden döda:

I en madrasserad sal, planerad som en teater eller som en kemists kammare, och möblerad med märkliga föremål, urskilde vi – på kuddar i oordning, bleka, orörliga och som slagna av blixten – utsträckta och medvetslösa, lord Algerton och hertiginnan Sylvie… […] En läkare framträdde; man beredde honom plats; han skakade på huvudet.

                      – Döda, sade han.

Vari diligensens hemlighet bestod får läsare sålunda aldrig veta. Sylvie antyder dess faror för berättaren i ett tidigare samtal: ”vet ni vad ni ber om? Är ni säker på att den hemlighet ni roar er med inte kräver mitt blod, min själ?” Vidare tycks det röra sig om ett alkemistiskt mysterium, Sylvie nämner att köttet behandlar sig med såväl magnetism som elektricitet och galvanism. När berättaren anländer till huset den ödesdigra kvällen är allt till en början tillbommat, men så hörs ett högt oväsen, några fönster öppnas, gatan översvämmas av klart ljus och berättaren känner utdunstningar av den balsamiska doft han kände i våningen när han besökte den tidigare under dagen.

I Gamiani är det tydligt utskrivet att det är gift grevinnan ger sin väninna och tar själv. Mysteriet hon vill invigas i är den njutning dödsångesten kan tänkas ge henne. I La Diligence de Lyon är det oklart om döden är en förutsättning för eller konsekvens av njutningen. Om inte annat vore det intressant att undersöka motivet vidare i 1800-talslitteraturen.

(Utdragen ur Gamiani är tagna ur C-M Edenborgs nämnda översättning, de ur La Diligence de Lyon är mina egna.)

Publicerat den

Kadavret

Jag finner det lustigt att det alltid är Baudelaires dikt Une charogne (på svenska: Kadavret) som folk minns ur författarens produktion. Att just dessa diktrader är så omskakande att de bilder de frammanat lever kvar i medvetandet genom minneslagren som ackumulerats sedan den dag på högstadiet eller kanske gymnasiet.

*

Minns ni, min älskade, synen vi såg

i sommarens milda ljus

denna morgon: ett skändligt kadaver som låg

på skogsstigens bädd av grus?

Med lyfta ben som en kvinna i brunst

och svettandes gift som en sjuk

utbjöd det fräckt sin av febrig dunst

stinna, obscena buk.

[—]

Ja, detta, min drottning, väntar er

då ni biktat och blivit smord

och lagts under gräs och blommor som ler

att bland knotor multna till jord.

Säg åt masken då, när dess kyss er förött,

att formen, allt det som var

av himmelsk ursprung i upplöst kött

skall evigt hos mig leva kvar!

i Ingvar Björkessons översättning

*

Målningen är gjord av den franske konstnären Gustav-Adolf Mossa. En symbolist som målade en mängd tavlor och bilder – många inspirerade av författare som Baudelaire – men vars verk upptäcktes först efter hans död.

Publicerat den

Azorno

Jag blir ständigt lika förvånad hur bra jag kan tycka om modernistiska verk. Att jag länge avfärdade sådana som Woolf och Joyce – kanske för att jag ogillade efterträdarna? – och när jag väl satte mig med deras böcker upptäckte att de inte alls var speciellt långtråkiga. Kanske stöttes jag av dagens synsätt där man såväl estetiskt som moraliskt sympatiserar med modernismen och förkastar allt innan som förlegat och förkastligt. Går man till själva verken är de dock inte i konflikt med traditionen, de är en lek med den. Och just lekfullheten, med språk, med berättarperspektiv etc. är det som lockar mest med modernismen.

*

På tal om poeter som skriver annat än poesi, och på tal om modernister, läste jag för ett tag sedan Inger Christensens Azorno. Christensen mötte jag första gången på litteraturvetenskapen där vi läste Fjärilsdalen, jag var i vanlig ordning kritisk mot något skrivet efter första världskriget och vid det laget ingen van poesiläsare – men inför Fjärilsdalen kunde jag inte annat än kapitulera. Den intrikata kompositionen, omtagningarna – allt detta återfinns också i Azorno. Romanen kräver en diktläsare, som är redo att ge upp de vanliga prosakonventionerna. Christensen släpper ned dig i en cirkelformad labyrint, där du går från sektion till sektion för att till sist få en överblick över hela strukturen och till sist försöka producera en övergripande tolkning. Återigen: parallellen till sonettkransen, välj att stiga in i den enskilda sonetten, tjusas av dess skönhet, eller ta steget tillbaka och se på hela kransen och börja lägga tolkningspusslet och se hur bitarna påverkar varandra. Och då har vi inte sagt något om musikaliteten ännu, det återkommande bildspråket (ljuset, regnet, färgen grön etc.), fint översatt av Marie Silkeberg (också hon poet). Det är enkelt att läsa och samtidigt svårt, man går vilse – men det är behagligt, inget är onödigt eller tillkrånglat. Den där känslan av att det inte är den absolute förståelsen som är målet.

*

Jag tog av mig min kimono och gick fram till fönstret. Växterna lade sig över mina axlar som vore de en förlängning av mitt hår. Det fanns inget att se. Jag menar ingen att se. Ingen att höra. Sjön var djup och blank, precis som himlen var djup och blank. Och bergen på andra sidan, som speglade sig i sjön, så att himlen inte fick plats att spegla sig i den, i alla fall inte härifrån, från andra sidan sett, bergen var djupa och blanka.

Jag vände mig om och såg hur de speglade sig i spegeln över mitt toalettbord, så att jag mot denna djupa och blanka bakgrund kunde sitta och se in i mina egna djupa och blanka ögon.

Publicerat den

Att läsa är att resa

En av de finaste böcker jag läst under sommaren är Nina Burtons essäbok Flodernas bok. Tidigare i år läste jag också Durs Grünbeins Atlantis barer, även de essäer, och jag slås av hur behagligt det är när poeter skriver essäer. Att läsa i Montaignes genre är för övrigt bland det nyttigaste jag kan utsätta min hjärnas litterära centrum för, aldrig blir jag så inspirerad, så stimulerad, som i läsningen av essäer. Skönlitteraturen sätter känslorna i svall och det är ju såklart alldeles utmärkt det med, men när jag läser essän sås frön till egna texter, ingen jordmån är såsom den kulturhistoriska utvikningen förutom kanske den personliga filosofiska reflektionen.

 *

Nå, så Flodernas bok, ”en reseskildring” läste jag någonstans. Och visst, vi följer Burtons fysiska resa längs Europas flöden – det väcker reslusten, jag vill se platserna med egna ögon. I det avseendet är litteraturen otillräcklig, jag påminns om alpluften jag en gång andades som liten, jag återupplever den inte. Den egna upplevelsens byggstenar ser annorlunda ut, jag vet att platsen skulle väcka andra associationsbanor än dem Burton leder mig in i. Men vilka associationsbanor det är sedan, floderna, platserna i kulturhistorien och deras plats i poetens personliga erfarenhet. Det är kunnigt och insiktsfullt. De mer svepande, lärda utvikningarna samsas med detaljer och ögonblicksbilder. Jag har ingenting att tillägga, kan bara uppmana: läs själva!

Publicerat den

Lyssningstips: Moby-Dick

Hos bernur läser jag om det här projektet. Ett kapitel om dagen, olika uppläsare (du börjar med den lysande Tilda Swinton) – med andra ord ett utmärkt tillfälle att bekanta eller återbekanta dig med Melvilles vita val. För min del blir det också att återbekanta mig med lyssnadets ädla konst. Att lyssna till en roman är långt ifrån detsamma som att läsa en roman; dels, rösten som leder dig in i olika tolkningsbanor, understryker och antyder, dels detta att tanken så lätt befriar sig från texten, ger sig iväg i fria associationsbanor. Valet: att stoppa, spola tillbaka, lyssna igen – eller bara dras med i flödet och anse de missade meningarna förlorade.

För mig har upplevelsen, lyssnandet, ytterligare en dimension då jag faktiskt aldrig läst Moby-Dick. Som liten lånade jag den inläst på kassettband (hur många var de? tio? fler?) på det lokala biblioteket i Ljungskile. På den tiden bodde vi i en lägenhet i souterräng: kök, vardagsrum och föräldrarnas sovrum låg på övervåningen, på nedervåningen låg min brors mindre rum och mitt större. Det måste ha varit höst, för jag minns att det var mörkt ute och stormar rev buskarna på vår uteplats. I minnet ligger jag under täcket med bandspelaren, för att undkomma höstruskets sinistra stämning men också för att dämpa ljudet eftersom sovdags sedan länge passerats. Kväll efter kväll lyssnade jag med bultande hjärta till berättelsen om Moby-Dick, och trots att jag vet att jag lånade den flera gånger, och lyssnade till den flera gånger – så minns jag nästan ingenting av själva romanen. Därför blir att lyssna på den igen, för mig, också att gå in i ett barndomsminne och för ett par ögonblick sudda gränserna mellan då och nu.

Publicerat den

Den långa kyssen

Jag köpte Den långa kyssen av Henri-Pierre Roché för mer en tio år sedan, och den har väntat i bokhyllan alltsedan dess. Då minns jag att jag tyckte den kändes svår och lite tråkig. Det 17-åringen tyckte var svårgenomträngligt är tydligen för 27-åringen inget problem, jag häpnar över hur lätt jag läser texten. Men likväl lämnar den inga djupa spår, jag tycker fortfarande: lite tråkig. Slutsats: lyssna på grundinstinkten.

Publicerat den

Ett lyssnande hav

Ibland är de formuleringar man fastnar för rena felläsningar. Den egna hjärnan som lägger texten till rätta? Det allra bästa med dem är att man inte behöver ha det minsta dåligt samvete att stjäla dem till sina egna texter.

”[…]Här går allt upp i sin egen skönhet. Det smittar av sig. Framför mig ligger havet, vars yta är som blått och violfärgat siden med invävda guldtrådar; men ett siden som lever, har en själ och talar till oss med sitt brus. Det gör mig så upprörd att jag som en galning sjunger till det att det inte ensamt ska vara vackert.” […] Günther promenerade fram och tillbaka i trädgårdsrummet. Mareiles brev hade gjort honom upprörd; det slog en sällsam, het luftström emot honom från detta brev. Han såg Mareile framför sig på klipporna vid Bordighera, sjungande mot ett lyssnande hav en annan Mariel, vild, fri, triumferande, en som stolt och glad var medveten om sin skönhet och sin erotiska dragningskraft.

Jo, jag föredrar mitt stillsamt lyssnande hav än originalets lysande.

Publicerat den

På besök i Villette

Sommartider är ju som bekant deckartider, och även jag hänger mig åt denna ovana under solens gassande strålar.  Förra året tog jag mig igenom Håkan Nessers Barbarotti-serie och i år hade översättningen av Arma Belgien lämnat mig med längtan till mitt platta land och därför föll dig sig väl med Ingrid Hedströms Villette-serie som utspelar sig i en fiktiv stad i Belgiens vallonska del. Hedström som har varit DN:s korrespondent i Bryssel är väl bekant med landet och även om det inte stillade längtan att få åka tillbaka utan snarare spädde på den – så var det roligt att i återvända i tanken.

Jag tänkte inte skriva så mycket om själva böckerna som jag som sagt uppskattade för den trogna skildringen av Belgien, för dess egenskaper av gammal hederlig pusseldeckare (där läsaren, dvs jag, fick lov att lista ut mördare och motiv på egen hand) och för att Hedström har en respekt för människolivet jag annars kan i sakna i deckargenren. Att ett liv är något ovärderligt och att det alltid är en tragedi när ett liv slocknar. Alltså tillåter hon offren att vara människor och inte bara en kropp och en gåta som måste lösas av huvudpersonen. Sen måste jag bara säga något om författaren också, för har ni sett en så distingerad dam? När hennes karaktärer har Bruno Magli-skor känns det precis lika naturligt och vant för madame Hedström som de belgiska miljöerna gör. Så på tal om föregående inlägg kan jag bara stilla önska att jag om trettio år åldrats lika elegant som hon!

Foto: Lotte Fernvall, lånat från aftonbladet.se

Publicerat den

Om Belgien

Det är egentligen lustigt att jag som är till hälften belgare, jag vars ögon fylls av tårar och ädla fosterlandskänslor när jag hör Brel sjunga Marieke eller Mon plat pays, i och med översättning av Arma Belgien plötsligt finner mig som i förtroende ta emot främlingars antipati mot mitt lilla land, att jag förväntas förklara Belgiens alla fel. Som om det i första hand var förkastelsen av Belgien som fått mig att intressera mig för verket, och inte att det var ett till svenska hittills oöversatt verk av Baudelaire. (Att jag hittade Pauvre Belgique från första början berodde faktiskt att jag av olika anledningar sysselsatte mig med 1860-talets Belgien och då upptäckte att poeten uppehållit sig i Bryssel under just den tid jag intresserade mig för. När jag sedan sökte mer upplysningar om denna två år långa vistelse upptäckte jag att den resulterat i ett oavslutat verk – ur vilket jag översatte en liten del för tidskriften Aorta och som jag nu haft glädjen att översätta i sin helhet för Alastor Press.) Synnerligen märkligt blir det när partierna om Belgiens kvinnor lyfts fram, texten i sig har jag inget problem med (även om upplevelsen att översätta var lite tudelad, känslan av: det är ju min mamma, min mormor, mina mostrar och kusiner du talar om Charles!) en annan sak är det när den moderne läsaren citerar orden jag klätt i svensk språkdräkt, underförstått: så är det!

Belgien är på många sätt ett märkligt land, inte minst politiskt. I en handbok för affärsman där olika länders särdrag listas och kommenteras för att överbrygga kulturskillnader och förbereda affärsmannen för möten och förhandlingar understryks att belgaren i första hans präglas av landets splittring. Att tala om en belgisk identitet blir således svårt, i första hand är han präglad av konflikt. Belgien som vi känner det blev en nation först 1830, det Belgien vi möter i Arma Belgien är således blott 30 år gammalt och den som intressera sig för landets historia och hur det blev som det blev har stort nöje av att läsa de artiklar Baudelaire klippt ut. Grunden läggs där för de konflikter vi ser än idag. Men framför allt handlar Arma Belgien inte om Belgien utan om poetens samtids alla brister, tacksamt exemplifierade i Belgien. Baudelaire understryker själv hur detta bara är en övning innan han kommer vända sig mot Frankrike. Missar man inte poängen lite om man idag läser Baudelaires ord och tillåter sig ett gott skratt på det moderna Belgiens bekostnad? Istället rekommenderar jag en läsning där man förvisso kan skratta åt Baudelaires oförsonliga attacker på de stackars belgarna, men med viss självkritik – i de skisser poeten håller upp, skönjer man inte vår egen samtids drag? Och svensken som skrattar åt lilleputtsnationen Belgien som tror sig störst i Europa, han bör kanske tänka efter en gång till.