Kategori: Boktips

Publicerat den

The Woman in Black

På flygplatsen inser jag panikartat att boken i handbagaget inte kommer att räcka.  Overksamhet i flygplanets begränsade utrymme leder inte sällan till en mild klaustrofobi hos mig så jag stannar till vid första bästa pocketshop där Susan Hills The Woman in Black inhandlas av enkla anledningen att jag just läst om den på en bokblogg. Det och att formatet lockade, den räckte exakt väntetid vid gate + flygtid = klar när vi gick in för landning vid Zaventem ovan det upplysta och glittrande Belgien.

Det är inte första gången jag läste om The Woman in Black när jag läste det där inlägget på bokbloggen, det är en titel som brukar återkomma i sådana sammanhang. Och framför allt brukar bokbloggarna med emfas understryka hur läskig den här boken är. Det var kanske olyckligt att gå in med förväntningen att blir riktigt skrämd bortom alla sans och reson. Jämfört med annat jag läst infann sig inte den där totala obehagskänslan, det där riktigt skrämmande. Om jag inte hade haft de allt för högt uppskruvade förväntningarna hade jag säkerligen inte känt det där stygnet av besvikelse. Eller besvikelse, ordet är för starkt, snarare: känslan av att: ”det här var ju inte så farligt” tillsammans med väntan på de verkligt skrämmande passagerna. (Man skulle kunna argumentera att bästa förutsättningarna för den här sortens läsning kanske inte är en dånande flygkabin, utan snarare en mörk höstkväll, en varm filt och en kopp te samt en ordentlig höststorm utanför fönstren, förslagsvis i ensamhet utan maka/make/förälder att söka trygghet hos?)

*

(Läsaren vill veta vad som skrämmer mig när en gammal hederlig spökhistoria uppenbarligen inte gör det? Tja. Det jag först kommer att tänka på är faktiskt Dennis Lehanes Patient 67, jag kan fortfarande se de där flytande vedbitarna, sedan: insikten när sammanhangen uppenbaras. Det kanske bevisar att vad som berör, skakar om, oroar är något slumpartad. Beror på boken, men också din dagsform. Den där Patient 67 (som jag förstår var en bok som ”alla” läste ett tag) rubbade mig totalt, och det var bilden av de där snurrande vedbitarna som gjorde det.)

*

Nå, så The Woman in Black var kanske inte en bok som skrämde mig eller fyllde mig med obehag. Däremot fann jag den mycket stämningsfull och framför allt vacker. Och jag lärde mig ett nytt favoritord: estuary (estuarium på svenska). Wikipedia förtydligar:

”Ett estuarium är ett vattenområde delvis omgivet av land, där sötvatten gradvis blandas upp med saltvatten till bräckt vatten, så att det bildas en salinitetsgradient: varierande grad av bräckt vatten. […] Estuariet är en randzon, som ställer stora krav på djur och växter, då dessa måste tåla stora variationer i saliniteten. Estuarier återfinns oftast där floder och andra vattendrag mynnar ut i havet. På sådana ställen karakteriseras estuarierna även av varierande vattennivåer på grund av tidvatten eller vindar, vilket ställer ytterligare krav på estuariernas organismer.”

 *

 Det jag i första hand tar med mig från boken är miljöskildringarna och färgskalan om man kan tala om en sådan. Det vattniga och urblekta, som ett fotografi med för mättade toner. Det finns en lätthet i allt, en konsekvens i bilderna – dimman är fuktig och flyktig. Allt är fuktigt och salt – kargt och vackert. Detta blir så mycket tydligare när de står i kontrast mot den osunda miljön i London:

It was a yellow fog, a filthy, evil-smelling fog, a fog that choked and blinded, smeared and stained. […] Sounds were deadened, shapes blurred. It was a fog that had come three days before, and did not seem inclined to go away and it had, I suppose, the quality of all such fogs – it was menacing and sinister, disguising the familiar world and confusing the people in it…[.]

Ja, det råder ju knappast någon tvekan om att det är spökhistoria vi befinner oss i, redan här, innan vi ens kommit iväg från London känns stämningen minst sagt hotfull, men det blir så mycket intressantare när hemskheterna som sker ställs mot – inte Londons gula och ohälsosamma dimma, inte heller vindpinade och regniga hedar, inte ett viktorianskt kråkslott – utan mot estuariet med sällsamma skönhet. Lyssna här bara:

But, gradually, soil gave way to rough grass and I began to see dykes and ditches filled with water, and then we were approaching the marshes themselves. They lay silent, still and shining under the November sky, and they seemed to stretch in every direction, as far as I could see, and to merge without a break into the waters of the estuary, and the line of the horizon.

My head reeles at the sheer and startling beauty, the wide, bare openness of it. The sense of space, the vastness of the sky above and on either side made my heart race. I would have travelled a thousand miles to see this. I had never imagined such a place.

Slutsatsen: du kanske, liksom mig, inte finner The Woman in Black är kanske inte fullt så skrämmande som bokbloggarna menar, men alldeles oavsett detta väl värd att läsa.

Publicerat den

Azorno

Jag blir ständigt lika förvånad hur bra jag kan tycka om modernistiska verk. Att jag länge avfärdade sådana som Woolf och Joyce – kanske för att jag ogillade efterträdarna? – och när jag väl satte mig med deras böcker upptäckte att de inte alls var speciellt långtråkiga. Kanske stöttes jag av dagens synsätt där man såväl estetiskt som moraliskt sympatiserar med modernismen och förkastar allt innan som förlegat och förkastligt. Går man till själva verken är de dock inte i konflikt med traditionen, de är en lek med den. Och just lekfullheten, med språk, med berättarperspektiv etc. är det som lockar mest med modernismen.

*

På tal om poeter som skriver annat än poesi, och på tal om modernister, läste jag för ett tag sedan Inger Christensens Azorno. Christensen mötte jag första gången på litteraturvetenskapen där vi läste Fjärilsdalen, jag var i vanlig ordning kritisk mot något skrivet efter första världskriget och vid det laget ingen van poesiläsare – men inför Fjärilsdalen kunde jag inte annat än kapitulera. Den intrikata kompositionen, omtagningarna – allt detta återfinns också i Azorno. Romanen kräver en diktläsare, som är redo att ge upp de vanliga prosakonventionerna. Christensen släpper ned dig i en cirkelformad labyrint, där du går från sektion till sektion för att till sist få en överblick över hela strukturen och till sist försöka producera en övergripande tolkning. Återigen: parallellen till sonettkransen, välj att stiga in i den enskilda sonetten, tjusas av dess skönhet, eller ta steget tillbaka och se på hela kransen och börja lägga tolkningspusslet och se hur bitarna påverkar varandra. Och då har vi inte sagt något om musikaliteten ännu, det återkommande bildspråket (ljuset, regnet, färgen grön etc.), fint översatt av Marie Silkeberg (också hon poet). Det är enkelt att läsa och samtidigt svårt, man går vilse – men det är behagligt, inget är onödigt eller tillkrånglat. Den där känslan av att det inte är den absolute förståelsen som är målet.

*

Jag tog av mig min kimono och gick fram till fönstret. Växterna lade sig över mina axlar som vore de en förlängning av mitt hår. Det fanns inget att se. Jag menar ingen att se. Ingen att höra. Sjön var djup och blank, precis som himlen var djup och blank. Och bergen på andra sidan, som speglade sig i sjön, så att himlen inte fick plats att spegla sig i den, i alla fall inte härifrån, från andra sidan sett, bergen var djupa och blanka.

Jag vände mig om och såg hur de speglade sig i spegeln över mitt toalettbord, så att jag mot denna djupa och blanka bakgrund kunde sitta och se in i mina egna djupa och blanka ögon.

Publicerat den

Att läsa är att resa

En av de finaste böcker jag läst under sommaren är Nina Burtons essäbok Flodernas bok. Tidigare i år läste jag också Durs Grünbeins Atlantis barer, även de essäer, och jag slås av hur behagligt det är när poeter skriver essäer. Att läsa i Montaignes genre är för övrigt bland det nyttigaste jag kan utsätta min hjärnas litterära centrum för, aldrig blir jag så inspirerad, så stimulerad, som i läsningen av essäer. Skönlitteraturen sätter känslorna i svall och det är ju såklart alldeles utmärkt det med, men när jag läser essän sås frön till egna texter, ingen jordmån är såsom den kulturhistoriska utvikningen förutom kanske den personliga filosofiska reflektionen.

 *

Nå, så Flodernas bok, ”en reseskildring” läste jag någonstans. Och visst, vi följer Burtons fysiska resa längs Europas flöden – det väcker reslusten, jag vill se platserna med egna ögon. I det avseendet är litteraturen otillräcklig, jag påminns om alpluften jag en gång andades som liten, jag återupplever den inte. Den egna upplevelsens byggstenar ser annorlunda ut, jag vet att platsen skulle väcka andra associationsbanor än dem Burton leder mig in i. Men vilka associationsbanor det är sedan, floderna, platserna i kulturhistorien och deras plats i poetens personliga erfarenhet. Det är kunnigt och insiktsfullt. De mer svepande, lärda utvikningarna samsas med detaljer och ögonblicksbilder. Jag har ingenting att tillägga, kan bara uppmana: läs själva!

Publicerat den

Lyssningstips: Moby-Dick

Hos bernur läser jag om det här projektet. Ett kapitel om dagen, olika uppläsare (du börjar med den lysande Tilda Swinton) – med andra ord ett utmärkt tillfälle att bekanta eller återbekanta dig med Melvilles vita val. För min del blir det också att återbekanta mig med lyssnadets ädla konst. Att lyssna till en roman är långt ifrån detsamma som att läsa en roman; dels, rösten som leder dig in i olika tolkningsbanor, understryker och antyder, dels detta att tanken så lätt befriar sig från texten, ger sig iväg i fria associationsbanor. Valet: att stoppa, spola tillbaka, lyssna igen – eller bara dras med i flödet och anse de missade meningarna förlorade.

För mig har upplevelsen, lyssnandet, ytterligare en dimension då jag faktiskt aldrig läst Moby-Dick. Som liten lånade jag den inläst på kassettband (hur många var de? tio? fler?) på det lokala biblioteket i Ljungskile. På den tiden bodde vi i en lägenhet i souterräng: kök, vardagsrum och föräldrarnas sovrum låg på övervåningen, på nedervåningen låg min brors mindre rum och mitt större. Det måste ha varit höst, för jag minns att det var mörkt ute och stormar rev buskarna på vår uteplats. I minnet ligger jag under täcket med bandspelaren, för att undkomma höstruskets sinistra stämning men också för att dämpa ljudet eftersom sovdags sedan länge passerats. Kväll efter kväll lyssnade jag med bultande hjärta till berättelsen om Moby-Dick, och trots att jag vet att jag lånade den flera gånger, och lyssnade till den flera gånger – så minns jag nästan ingenting av själva romanen. Därför blir att lyssna på den igen, för mig, också att gå in i ett barndomsminne och för ett par ögonblick sudda gränserna mellan då och nu.

Publicerat den

Utläst: I smärtans riken

Daudet och hans dotter, målning av Euègene Carrière

Morfinkvällarna, kloralens verkningar.

Erebos, svart grumligt vatten, sömnlös på livets yta, intigheten under. Vilket bad, vilka njutningar när man sänker sig i det! Att sugas ner, vaggas.

På morgonen, smärtor, bett, men hjärnan är fri, kanske renad – eller helt enkelt bara utvilad.

Försökte sova utan kloral. Slutna ögon. Avgrunder öppnar sig till höger och vänster. Nickar till i fem minuter, glider ner i ångestskälvande mardrömmar, faller – yrseln, avgrunden.

ur I smärtans riken av Alphonse Daudet och Edmond de Goncourt

(Hur svårt är det inte att skildra smärtan? Är det inte svårt att inte rygga inför det som i smärtan inte innebär grandiost lidande? Det skamliga och det ömkliga. Handens skakningar den sjuke försöka dölja, förtvivlan i att inte kunna gå de få trappstegen ned till gatan? Kanske för att det bara är några korta anteckningar, kanske för att vi sedan får ta del av det yttre perspektivet genom vännen Goncourt – hur de än må vara kan läsaren inte annat än drabbas av Daudets nedstigning i smärtans riken.)

Daudet och lille Zézé kommer förbi och tillbringar eftermiddagen hos mig. Han gör mig sorgsen, min käre Daudet; man märker hur lidandet lättar för ett ögonblick, sedan rasar det över honom igen och han hinner aldrig vara annat än krossad.

Daudet och hans hustru Julia av Louis Montegut

För denna smärta, som alltid är ny för oss, den vänjer sig vår omgivning vid, och den blir snabbt tröttsam för alla, också för de som älskar oss. medkänslan trubbas av. Dessutom är det inte av storsinthet utan av stolthet som jag kväver min klagan, för att aldrig behöva se trötthet eller leda i ögonen på de jag älskar.

Publicerat den

Arma Belgien

Ingen har väl inte missat att Arma Belgien nu finns till försäljning? Köp den direkt från förlaget, eller för den som föredrar det hos nätbokhandlarna som Adlibris och Bokus.

”Det är svårt att tilldela belgaren en plats i varandets kedja. Emellertid kan man säkerställa att han måste sorteras in mellan apan och blötdjuret. Det finns plats.”

I mitten av 1860-talet tillbringar poeten Charles Baudelaire två år i Bryssel. Där förfasas han över belgarna och deras land. Belgarna är dumma, de är tröga, de uppskattar inte skönhet, de härmar fransmännen, de kan inte le, de förtalar varandra, de är fula… Poeten påbörjar en hätsk pamflett som snart växer i omfång och han ger boken arbetsnamnet Arma Belgien.

Boken om Belgien fullbordades aldrig, men manuskriptet med Baudelaires anteckningar bevarades till eftervärlden att roas och kanske i nidporträttet av de arma belgarna känna igen några av sina egna drag.

Manuskriptet presenteras här för första gången i sin helhet på svenska. Ingår gör också diktsamlingen Amoenitates belgicæ som publicerades postumt och vars dikter var tänkta att ingå i Arma Belgien.

Publicerat den

Boktips: Giovannis rum

1.

Jag gillar boktips, det är bara att erkänna. Att komma i kontakt med böcker man annars aldrig skulle hört talas om, än mindre ha läst. (Detta har också till följd att jag gillar alla slags allusioner i böcker, detektivarbetet att nysta upp dem, de nya tolkningarna som öppnar sig för den första texten när man läst också den första. Mitt livs första detektivarbete som också blev avgörande på så många sätt, där tog jag om inte första steget så det steg som förhindrade att avvika, på den väg jag fortfarande vandrar. Vad då? undrar ni. Dorian Grays fickbibel – den gula boken. Och då ska man minnas att detta var i en tid innan google och wikipedia var självklara delar av vardagen och internettiden dyrbar (15 minuter per familjemedlem!) Nåväl, den som söker skall också finna, mitt svar fanns i en annan gul bok, en biografi över Wilde och mitt öde var beseglat. Nå, men det är en annan historia som vi kanske får anledning att återvända till i framtiden. Nu var det detta med boktips det skulle handla om.) Jag har däremot kommit att försöka inskränka det jag på förhand känner till om en bok till ett minimum – möta texten utan alltför mycket betungande bagage och först efteråt fördjupa mig i författarbiografin eller historiska omständigheter. Denna önskan att möta texten som ett oskrivet blad (jag inte den alltså, ursäkta ordleken) har gått så långt att jag numera undviker att läsa baksidestexter. Om författaren är bekant sedan tidigare, eller om jag hört talas om boken i andra forum, är läsning av baksidestexten fullkomligt onödig. Söker jag däremot att göra en ny bekantskap slår jag hellre upp första sidan eller några sidor in för att få en uppfattning om tonen. Eventuellt låter jag blicken svepa över baksidestexten i jakt på eventuella nyckelord. Därför är jag också tämligen ointresserad av bokrecensioner eller så kallade bokbloggar som oftast blott tillhandahåller resuméer och värdeomdömen. Hellre då en kort rekommendation, ett intresseväckande citat eller ett omnämnande i en text som är mer än en recension.

2.

Själv är jag för skiftande för att lita på. Annars vore jag inte ensam här i villan i kväll. Hella vore inte ute på öppna havet. Och Giovanni vore inte på väg till förintelsen, någon gång mellan i kväll och i morgon, på giljotinen.

Så när internetbokhandelns lockelse blev alltför svår att motstå valde jag att hörsamma några tips jag snappat upp. Ett av dem var Jonas Hassen Khemiris i ett avsnitt av Babel för ett tag sedan. Boken utspelade sig i Paris, och det var tillräckligt för att väcka min nyfikenhet. Giovannis rum kom ut 1956 och var då kontroversiell i sin skildring av manlig homosexualitet. En amerikan i Paris (ett Paris på en gång bekant och främmande), hans flickvän är i Spanien för att fundera över hans frieri och så träffar berättaren Giovanni. Baksidestexten säger (ja, här tillåter jag mig att citera): ”Giovannis rum handlar om konflikten mellan individens begär och samhällets värderingar och om vad skräcken för att bryta mot konventionerna kan göra med en människa”. Romanen för överhuvudtaget en intressant diskussion kring vad det är som gör dem till dem vi blir – vad är en människa? Vari ligger hennes ”jag”?

Vi gick bestämt på bio. Jag kan inte komma på annat skäl till att vi gick ut, och jag minns att vi promenerade på de mörka, tropiska Brooklyngatorna, hettan steg från asfalten och slog ut från husväggarna med kraft att döda en karl; all världens vuxna satt hafsiga och gällröstade på trappstegen, tyckte vi, och all världens barnungar hölls på trottoarerna eller i rännstenen eller klängde på brandstegarna; och jag hade armen kring halsen på Joey. Jag var stolt, tror jag, för han räckte mig bara till örat. Vi gick där och Joey berättade oanständiga historier och vi skrattade. Det är besynnerligt att minnas, för första gången på länge, hur glad jag var den kvällen och förtjust i Joey.

Där, i det korta barndomsminnet: berättarjagets oförmåga att minnas sina känslor (jag var stolt, tror jag) – det bedrägliga minnet och oviljan att konfronteras med dem. Men förutom diskussionen som intresserar mig och som framläggs på ett skickligt sätt är för mig det jag bär mer mig från läsningen det kraftfulla, våldsamma språket. Hela texten är återhållen styrka. Muskler som spänns under huden, en halssena som sträcks. Så småningom följer innehållet efter. Det är en våldsam och oförsonlig ton – en text som gör ont att läsa. En fysisk text, om man så vill. Hettan, smutsen, desperationen, allt blir påtagligt.

Jag kände en skälvning inom mig, som när en jordbävning börjar, jag kände mig för ett ögonblick drunkna i hans blick. Hans kropp, som jag lärt känna så väl, glödde i ljuset och fick atmosfären mellan oss att tätna och laddas. Men någonting öppnades i min hjärna, en hemlig dörr öppnades ljudlöst och skrämmande; först nu slog det mig att flykten från hans kropp var en bekräftelse och fastställelse av hans kropps makt över mig. Som ett brännmärke hade hans kropp etsats i mitt sinne, i mina drömmar.

Det är så effektivt beskrivet! Jordbävningar, glödande ljus, den effektfulla omtagningen av ordet ”öppnades”, kampen mellan kroppens drifter och hjärnans förnuft – jag finner inget bättre ord än att språket är just: våldsamt. Och jag tänker på den bok jag läste senast (också den faktiskt ett boktips, som gavs här på Stasimon efter att jag utrett min förkärlek för äventyr och gåtor i akademiska miljöer) Den sista hemligheten (på svenska, The Rule of Four i orginal) där det förekommer en liten passage kring ”omnia vincit amor”, kärleken övervinner allt.

”Det är inte meningen att han[kärleken] ska vara på din sida. Du kämpar med honom, du försöker rädda andra från vad han gör med dem. Men han är för mäktig. Hur mycket vi än lider, säger Vergilius, så förblir han oberörd.”

En sådan tolkning av sentensen ligger långt ifrån det romantiska budskap som det annars brukar på symbolisera där det snarare är de älskande som genom sin kärlek kan övervinna alla hinder, eller att inget skall stå i deras kärleks väg. Jag undrar inte om det finns något att hämta i att erkänna också kärlekens mörkare sida som gör individen till en hjälplös slav och som med sig för lidande och kval. Kärleken övervinner förvisso allt, men de inbegriper också de älskande. Likaså tar kärleken inte nödvändigtvis hänsyn till omvärldens rådande värderingar, och i den konflikten kan individen trasas sönder och ledas till sin undergång – vilket skulle kunna sägas vara historien som berättas i Giovannis rum.

Publicerat den

Utläst: Till den skrivande kvinnans försvar

Där hittar man en beskrivning som kan läsas som ett försvar för den fysiska boken och dess lockelser. Varför boken inte helt kan ersättas av läsplattor o dyl.

Hon vände upp händerna som till bön med den knubbiga volymen i ett stadigt grepp, förde den till ansiktet och öppnade den och slog igen den några gånger med tummarna så att luften sattes i rörelse och bokens andedräkt svepte mot henne. Hon Öppnade den igen, höll upp den mot näsan och andades in lukten av läder och nytt papper. Hon drog in den skarpa papperslukten som föreföll kraftigare och grövre tillsammans med lukten av kemikalier och djurhud, och sist av allt uppfattade hon det speciella doftstråket av någonting nytt. Doften av ny bok liknande ingenting annat. […] Hon öppnade aldrig fönstren till biblioteket av rädsla för att doften skulle försvinna, eller att lukten av ljus vår, kylig höst, iskall vinter eller stekhet sommar skulle tränga in och förenas med luften i biblioteket så att den underbara doften av ingrodd boklighet försvagades. Biblioteket hade blivit något av en levande varelse som hon hoppades bli oupplösligt förenad med.

Publicerat den

Boktips: Atlantis barer

Essäer är en genre man borde läsa lite oftare. För ett tag sedan hade jag nöjet att läsa den tyske poeten Durs Grünbeins Atlantis barer – Fjorton dykningar efter en versrad utgiven som en del av förlagets Ersatz essäsatsning. Jag vill egentligen inte säga något om texten. Det är en text där man bara vill citera stycke efter stycke – att sammanfatta, lägga till rätta och förkorta tycks mig anstötligt. Hellre då stanna vid en enkel uppmaning: läs själva! Boken i sig är ganska kort, men inbjuder till omläsningar. Till att låta blicken lämna boksidan för en stund och oseende stirra framför sig medan Grünbeins ord möblerar om i ens inre. Det räcker inte? Ni vill veta mer innan ni klickar på ”köp” på adlibris eller uppsöker närmaste bibliotek? Såhär: det handlar om en rad i en av Grünbeins dikter: Atlantis barer. En fördjupning om man så vill, i cirklar rör vi oss kring denna enda rad. Genom gamla semesterminnen, genom litteraturhistorien, och myterna går rörelsen. Och framför allt handlar det om havet, havets plats i nämnda semesterminnen, litteraturhistoria och myter. För inte allt för länge sedan skrev jag just något om detta att poeterna ibland är de bästa litteraturtolkarna. Här har vi essäer som i mångt och mycket följer poesins logik – det är så njutbart att min prosa som bara är prosa och inte alls poesi inte förmår uttrycka det. Fortfarande inte övertygad? Nå, så ett utdrag då:

Mittemot närmare bestämt, i ett hörn av det lokala Museo Archelogico, i form av en enkel teckning. Den visade den sportiga profilen av en man som hoppar ner i vattnet från ett torn, för alltid stelnad i flykten. Det som framställdes var exakt det ögonblick då en människa lämnar fast mark under fötterna men ännu inte nått det nya elementet, Mannens blick var stelt riktad mot strimman av blått under honom, fast på samma gång sällsamt levande, med ett nästan listigt glitter i den i ögonvrån inprickade pupillen som förlänade honom ett lite skelögt utseende. Han hängde bokstavligen i luften, som för att illustrera Zenons berömda liknelse om pilen.

Ett till?

För att än en gång bli abstrakt: Vad är det som verkar i en metafor? Är det som filosofer menar, dess genuina autism som gör den gåtfull och just därför förförisk? Är metaforer, som enbart språkliga produkter, helt självrelaterade föreställningar, inåtvända bilder med en på sin höjd lös referens till yttervärlden?

Publicerat den

Boktips: Vi ses på Place de la Sorbonne

Hennes ömhet är någon annanstans nu. Jag uppfattar glimtar av den ibland, i hennes skratt i telefonen, på hennes sätt att bära sin silverrävspäls och i pälsens doft… Den där doften, är det all jag har kvar av henne?

Ur Vi ses på Place de la Sorbonne av Justine Lévy