Kategori: Betraktelser

Publicerat den

Det moderna livet och en vildkatt

Igår var jag och matematikern på vernissage på Nationalmuseum och såg utställningen Det moderna livet – franskt 1800-tal. Det kan för min del inte bli annat än rätt med konst från 1800-talet och även om jag blev lite bortskämd med det i Paris tycker jag ändå det var roligt att se verken ur Nationalmuseums samlingar (jo, och jag förstår att hela syftet med utställningen var just att hitta nya sätt att presentera samlingarna, men det hade ändå varit roligt om man lånat lite verk. När det fanns studier som Géricault gjort i sitt arbete med den, hade det kanske varit trevligt att faktiskt få se själva Medusas flotte. Men något som stör mig lite, och det gäller inte bara den här utställningen, är att: när man nu har ambitionen att lyfta fram konstnärskap som av någon anledning hamnat i skuggan, inte sällan av anledningar som att konstnären råkat födas till det för kanonisering ofördelaktiga könet kvinna (en ambition jag alltså inte alls motsätter mig emot) varför är det likt förbannat så att när man sedan kommer till souvenirshopen lik förbannat bara hittar vykort med de allra kändaste verken, det vill säga samma gamla gubbar? Nej, jag är inte intresserad av Manets svartklädda parisiska eller dylikt slitet motiv. Hellre då Rosa Bonheurs underbart målade vildkatt. Det syns inte så bra i den här digitala reproduktionen, men tavlan som var min favorit på hela utställningen hade verkligen fångat fluffigheten i en kattpäls som det till exempel precis regnat på. Fantastiskt fint målat!

Publicerat den

Mareld

En plötslig minnesbild:

Sommarens sista dagar. Ett stråk av höst i nattluften som får huden att knottras. Vattnet också det kyligt och klart. Man ser botten tre meter ner som vore den strax under ytan, sträckte man ut handen skulle man kunna röra vid musselskalen som blänker i månljuset. Jag och väninnan, våra avklädda kroppar, vita och bleka som vi långsamt sänker ned i det tyngdlösa. Kylan som först lamslår och sedan bedövar. Himlavalvet klart och glittrande över oss, i vattnet marelden som stjärnband i hennes spår.

Publicerat den

Havet

Märkligt detta att allt plötsligt handlar om havet. För några veckor sedan promenerade jag genom stockholmskvällen från det sedvanliga favoritcrèperiet i Vasastan mot en vernissage på Livrustkammaren. Stan var sällsamt stilla, klockan var bara strax över sju men kylan tycktes ha tömt gatorna på alla utom de mest målmedvetna. I Kungsträdgården var träden kala och ungdomarna som hängde där som alltid närvarande men fåtaliga. Jag gick där i det som en kort stund varit min stad och som desto längre varit min längtan. Lät stegen dröja och såg mina tidigare jag gå förbi. Ett artonårigt jag – första resan utan föräldrarna, i sällskap med D. I sällskap med T. Och sedan ett ensamt tjugotreårigt jag, tillbaka i staden och med hjärtslagen i takt med stadens puls. En septemberkväll, en av de första promenaderna med matematikern från Söders höjder hem till lägenheten på Körsbärsvägen. Tillbaka i nuet försökte jag hitta tillbaka till det jag en gång känt för huvudstaden. Det jag länge kände så fort jag återvände, känslan av att det är här jag hör hemma. Det är menat att jag ska bo i Stockholm. Jag lade örat mot mitt inre men fann… ingenting alls. Inför staden kände jag mig ljummen, det fanns ingen längtan kvar. Likväl är det inte så att jag i Uppsala känner den starka kärleken till platsen, känner mig inte mer hemmastadd där än på andra ställen – till slut har jag förlikat mig med att det är här jag bor, men jag kallar mig sällan för uppsalabo, det har inte blivit en del av identiteten såsom Stockholm var. Däremot: när jag promenerar över Strömbron med måsarna skränande över natthimlen och jag känner den distinkta antydan av stora vatten, hav och öppna horisonter hugger det till i magtrakten. En saknad; granitklippor och saltstänk.

Publicerat den

Glad Påsk?

Påsken, den dubbla högtiden. Död och återuppståndelse. För min familj ligger kanske tyngdpunkten på det förstnämnda, min morfar gick bort på långfredagen (innan min födelse, likväl är det en del av min historia). Jag äter gärna ett chokladägg eller två, men har svårt att fira den här högtiden. Det är något i narrativet som skaver, smärtan i att människosonen måste dör får våra synders skull så mycket större än glädjen i att han återvänder från de döda, återuppstår. (Säger en övertygad ateist, sedan barnsben utsatt och märkvärdigt mottaglig för religionens stora berättelser.)

Publicerat den

Sjukdom & Planer

Lagom till påsken går jag alltså och blir sjuk. Feber som tvingar dig att stanna hemma från jobbet-sjuk, straffet för att jag sedan en tid tillbaka uttryckt förvåning och stolthet över att förbli förvånansvärt frisk? Men nu: först efter två dagar nedbäddad i soffan har jag sinnesnärvaro nog att ens starta datorn. Jag tänker att förklaringen till sjukdomstillståndet står att finna i att det varit kallt på teatern (och som alltid: för tunna strumpbyxor och tröjor), mitt myckna kollektivtrafikåkande i sällskap med förkylda resenärer och det faktum att jag kanske borde unnat mig en ledighet någon gång under hösten/vintern/våren.

*

På tåget, pendeltåget och bussen som jag tar varje dag samlar jag tankar. Skriver i anteckningsboken, läser färdlektyren. Men väl hemma om kvällarna finns inte orken att skriva in det i datorn. Ett mål: att få ordning på anteckningarna – vaska fram resonemangen. Presentera, kanske här.

*

För i år har jag läst så bra böcker. Förra året var året jag hittade tillbaka till glädjen i att läsa böcker. Att läsa alla sorts böcker: också de som bara är underhållande, och av tvivelaktig kvalité. Jag läste 50 böcker, nästan en för var vecka. Mycket nyskrivet, mindre klassiker. I år läser jag färre böcker, men de är bättre. De väcker tankar, jag måste delge er några av dem så småningom. Om inte annat: citera understrykningarna…

Publicerat den

"Du är så pretentiös"

Det var lunchdags och jag jobbade på Ica Maxi på köpcentret utanför Uddevalla. Den dagen hade jag inte en bok med mig som jag brukade, utan den litteraturteoretiska tidskriften Aiolos som jag precis fått i min ägo. Det var med förväntan jag bläddrade förbi det blå omslaget men min förestående läsning stördes av en kollega som vänligt undrade var det var jag läste — jag förklarade. Svaret: är inte det lite pretentiöst? Detta var inte första gången jag stötte på detta lilla ord, inte heller den sista. Men med tiden har jag blivit bättre på att förutse när det kan tänkas riktas mot mig och på så vis undvika det. I det där lunchrummet på Maxi blev jag fullkomligt ställd, lite naivt kan tyckas, men tanken hade inte föresvävat mig att mitt läsande skulle kunna uppfattas som pretentiöst. Oskuldsfull entusiasm tog för tomma, skrytsamma gester. Jag lade efter det noggrant om mina läsvanor på Maxi efter detta, på sin höjd kunde jag tillåta mig att läsa kultursidorna i DN (vilket också ledde till ett missförstånd med en annan kollega som inte kunde förstå varför man skulle vilja läsa något annat än sportsidor, vilka jag i min tur undviker). Med tiden har jag nästan helt slutat tala eller skylta med min smak, för det är vad det handlar om — kulturyttringarna jag uppskattar eftersom de uppfattas som pretentiösa eller elitistiska. Det finns en oförståelse inför att man hellre skulle läsa en analys av en Hölderlindikt än Aftonbladet eller en gammal hederlig deckare (om man nu ska läsa något alls). Och detta gäller inte bara i Maxis lunchrum utan även i miljöer där jag trott att jag skulle finna likasinnade som till exempel på universitet, där (överraskande många av) mina studerkamrater i litteraturvetenskap funnit det märkligt och lite misstänkt att jag med nöje läste så kallade klassiker. I akademien kunde jag själv också i tysthet ge kursare epitetet ”pretentiös” när deras läsning mig tycktes sprungen ur en vag uppfattning om vad som uppfattades som statusgivande snarare än av rent intresse. Även i ett sådant sällskap har jag inget mycket att säga, en läsning på sådana premisser blir anemisk och trött. Diskussionens syfte reduceras till att briljera, och återigen, är tanken på att man skulle vilja läsa av andra orsaker fullkomligt otänkbar.

Publicerat den

Estelle

När diskussionen kring monarkin blossar upp tycker jag mig uppfatta en underton om att: i valet av statschef bör folket få vad det förtjänar. Bästa sättet att säkra detta är att låta folket själv välja statschef. Detta är helt riktigt. Vad man däremot missar är att en bördsmonarki och ärvda titlar är ett utmärkt och beprövat skydd mot att få det man förtjänar. Om folket skulle få vad det förtjänade skulle vi ha en autistisk apa som statschef.
*
Nu kanske en elaksinnad republikan skulle hävda, kanske med en mycket osmaklig anspelning på Hans Majestät Konungens läs- och skrivsvårigheter, att steget är försvinnande litet mellan apan och den nuvarande statschefen. Även republikanen måste dock påminna sig om att det skulle röra sig om ett steg nedåt, istället för vår monark skulle vi till exempel kunna få en Sarkozy.
*
Notera också att de som skriker högst för monarkins avskaffande och republikens införskaffande sällan återfinns bland så kallat ”vanligt folk”, utan bland de som redan har en privilegierad ställning i samhället. Det är de privilegierade fullkomligt outhärdligt att det finns ett privilegium som för alltid är dem förvägrade.
Publicerat den

De rättfärdiga

Jag tar väldigt illa vid mig när ”nazist” blir ett skällsord att slänga mot den som har en avvikande åsikt. Att man misstänkliggör debattörer eller ståndpunkter genom att antyda ett släktskap med nazistideologin. Det som stör mig mest är att den som kastar ur sig något sådant är så övertygad om sin egen rättfärdighet och absoluta obefläckbarhet. Jag tänkte på det när jag läste The Hare with Amber Eyes, där exempelvis museitjänstemän är villiga att se åt andra sidan när utrensningar i leden innebär strålande karriärsmöjligheter. Jag tänker att en del av dem som ropar högst och ser till att förfäkta det åsikter som för tillfället är i hausse, gör det av ett slags självcentrerad bevarelsedrift, är de av inte samma sort som museitjänstemannen som blir intendent? Är det inte den som helt saknar självkritik som är den farligaste? Om man inte vet att mörkret kommer inifrån – hur ska man då, så att säga, mota det i grind?
Än en gång, låt oss tala klarspråk: jag försöker inte säga att jag inte är kapabel till det ena och det andra. Jag är skyldig, det är inte ni och det är bra. Men ni borde ändå kunna säga er att det jag gjorde kunde ni också ha gjort. Kanske mindre nitiskt, men kanske också mindre förtvivlat, hur som helst: på ett eller annat sätt. Jag tror att jag kan tillåta mig att påstå att den moderna historien tydligt har visat att alla, eller nästan alla, under vissa omständigheter gör som de blir tillsagda, och ni får ursäkta mig, men chanserna är små att ni till skillnad från mig tillhör undantagen.

ur Littels De välvilliga