Supersöndag


För första gången på länge vaknar jag utan halsont, snuva eller feber. Någon av katterna måste ha tittat ut genom fönstret för gardinerna är något isärdragna. Bara en strimma, men tillräckligt för att släppa i grått morgonljus i den nedsläckta stugan. Så vaknar jag, med sovande katters lätta och en matematikers lite tyngre andetag kring mig. En plötslig stillhet som kommer över mig, det där jag längtat efter. Frukost: te och nybakat bröd. Sedan: promenad till staden. Himlen är helt grå och tung över oss, domkyrkans torn försvinner i allt det gråa. Att halka fram i slaskvädret, se att han går vid din sida – vara oförskämt lycklig. Vi tittar på böcker, köper kalendrar. Nu kan jag ordna min tillvaro igen, nu har jag åter ett liv. Jag hittar en klänning, imorgon prövar jag den trots att den egentligen är alldeles för dyr. Det gör ingenting, inte nu – jag tillåter mig det. Jag lever igen, går inte utanför dörren utan anteckningsbok och penna i handväskan.

Ragusa

Jag höll ansiktet som klistrat mot fönstret. […] jag missade inte enda vy över det mirakel som kom istället: Ragusa. Långt under oss, en elfenbensfärgad stad intill ett smältande, solbelyst hav vars vågor bröts mot dess murar och med tak som var rödare än kvällshimlen där de blänkte innanför stadens fantastiska medeltida inramning. Ragusa låg på en stor, rund halvö och dess murar föreföll ogenomträngliga för havsstormar och invasioner, en vadande jätte vid den adriatiska kusten. Men sedd uppifrån den högt belägna vägen föreföll den samtidigt som en handsnidad miniatyr som förminskad placerats vid bergets fot.

ur Historikern av Elizabeth Kostova

Åh, reslusten! Den som väcks i läsandet av en bok. Det var i slutet av föregående år, när jag låg sjuk och bara orkade ligga i min säng och läsa romaner, som jag läste Historikern som under en längre tid fått samla damm i min bokhylla. Jag tyckte om den! Jag tyckte om beskrivningarna av de olika platserna. Levande framträdde dessa fjärran miljöer inför mina ögon. (De olika besöken på olika bibliotek och frossandet i gamla dokument dämpade knappast min entusiasm. Ja, och vampyrer är ju alltid vampyrer… Blir aldrig fel.) En av platserna benämndes med ett äldre namn. Jag slog inte upp det, lät det i mitt medvetande förbli smått mytiskt. Så en fredag kväll, när jag i vanlig ordning slagit mig ner framför ett avsnitt av På spåret, då hörs plötsligt dess namn! Det namn jag känner till, som en ledtråd. Jag väntade och fick till slut veta namnet på staden ifråga – detta utan att ha sökt det. Alltså: åh, reslust!

Better days

Det är väl klart att också jag skulle skriva något slags bokslut över 2008. Sammanfatta, avge några löften inför det nya året. Men orden stockar sig, jag har svårt att börja.

2008 var det mest intensiva, märkligaste, underbaraste, mest påfrestande året någonsin. Det handlade inte så mycket om vad jag åstadkom utan om själva min person. och för första gången på de dryga tjugotre år jag levt kunde jag på nyårsafton lätt förvånad bekänna att jag faktiskt är nöjd med mig själv. När året började vägde jag mer än jag någonsin gjort, i slutet av sommaren mindre än jag någonsin gjort som vuxen. Nu, i dess slut, ligger jag någonstans däremellan (nåja, närmare mindre än mer, lyckligtvis). Jag har spenderat en vansinnigt massa pengar på ytligheter. Jag har druckit för mycket alkohol och hånglat med för många pojkar. Jag har hoppat av mina studier. Fått ett jobb. Slutat på jobbet innan jag hunnit börja. Börjat plugga igen. Mitt intensiva leverne straffade sig och jag blev sjuk. Jag har flyttat två gånger. Gjort slut med min filosof och fallit för en matematiker. Jag har tagit en kandidatexamen i litteraturvetenskap.

2009 vill jag ha det lugnare. Jag vill skriva klart romanen innan jag fyller tjugofyra. Promenera i den här nya staden. Knyta nya vänskapsband och vårda dem jag redan har. Jag kanske vill flytta igen. Jag vill läsa alla skönlitterära böcker jag har i min bokhylla som jag ännu inte läst. Gå på vårbal och lära mig att baka. Jag vill drömma om blåa hus och hundvalpar. Jag vill att året handlar mer om det jag gör än det jag är. Jag vill att 2009 blir bättre än det fantastiska 2008 – det har alla förutsättningar för det.

Gott nytt år.

Azizam


Klockan är halv tre på natten och det är väl då man tar alla dåliga beslut? Eller, man tar de där besluten man inte vågar dagtid, gränserna är inte riktigt lika skarpa. Privat, personligt, jag skriver mer än jag borde. Tröttheten är som snö, man vet inte var slätten slutar och den av moln så grå himlen tar vid. Och jag läser hennes, hon som i så många avseenden är min syster, ord på datorskärmen. Om jag var en redaktör, raring, då skulle jag ropa: publicering! För dina ord är som inga andras. Jag skulle ropa, men tillägga: om du vill dela dem med världen. De ligger så nära, bränner. De är det vackraste, och det gör ont. Men mer ont gör det att läsa ditt liv på en datorskärm, att veta att jag är så långt borta. Jag vill inte vara längre bort än en spårvagnsfärd, jag vill vara något att luta sig emot, en kram när du är ledsen. Ge tillbaka lite, liksom. Du tog hand om mig i februari när allt havererat, fick mig att tro på mig och mitt beslut. Du fick mig att äta choklad under sommaren när jag var på väg att sluta helt och hållet. Du var min styrka och tröst i augusti när saker inte genast blev som jag hoppats. I september hörde du förälskelsen i min röst och fick mig att våga ge efter för den. 2008 var ett jobbigt år för mig, trots det blev det ändå underbart. Tack vare dig.

Sedan så blev jag nödder, att bo vid Fyris å


Anteckning från igår:

För ett tag sedan började jag att gå en väg, och denna väg ledde mig bort ifrån västkusten och Göteborg. För varje steg i denna nya riktning blir det allt svårare att vända tillbaka. Men det finns en plats i mig, en pulserande muskel som fyller mitt inre med längtan. Jag talar med gamla göteborgsvänner, andra talar jag inte alls med. Är de då mig förlorade?

Så sitter jag här, i ett land av is och snö på östkusten, ensam i min stuga, sjuk i körtelfeber. Jag har mina böcker, mina papper och pennor. Jag har mina katter och en matematiker Stockholm ligger alltid bara två andetag bort. Någon väg bakåt finns inte. Återstår att röra sig framåt – barfota i den knähöga snön. Så långt det går, så länge jag orkar.

Geijer skriver:

Jag är i skogen födder
bland berg och sjöar blå.
Sedan så blev jag nödder
att bo vid Fyris å.
Må kornet, rågen
på slätten frodas än så väl!
Till skogen, vågen
och bergen trår min själ.



"Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större"


Axess chefredaktör Johan Lundberg skriver om
s k genuscertifiering – vilket betyder att det ska utdelas något slags certifikat som garanterar att ”en könsmedveten pedagogik integreras i all utbildning”. Rent praktiskt kan det handla om hur ordet fördelas på seminarier. Vilket jag kan tycka en smula märkligt, ska det alltså uppmärksammas vilket kön studenterna råkar tillhöra. Som jag förstått det är språkliga kategorier inte bara skadliga utan direkt förtryckande. Kanske skall man ha någon slags talarordning där studenterna tilldelas ett par minuter var. Minuter som till varje pris måste utnyttjas, tystnad är aldrig självvald utan påtvingad, I guess.

Mitt första år på universitetet tillbringade jag på institutionen för Idé- och lärdomshistoria i Göteborg. Det var en på många sett utmärkt institution, utbildningen var bland den bästa jag upplevt. Vi hade många undervisningstimmar, rutinerade föreläsare (såväl doktorander som professorer) och forskningsanknytningen var hög. Det begärdes mycket av oss studenter, tempot var högt och det var mycket att läsa. Det enda jag upplevde som något plågsamt (ja okej, kursen i post-kolonialism var väld bara måttligt roande den med) var de i varje delkurs insprängda genusmomenten. Jag kan inte hjälpa det, men denna särbehandling av delar av det mänskliga tänkandet, som om det är specifikt fragilt och kräver extra omvårdnad – det får mig att skjuta rygg. Genusstudiet får gärna bidra till att centrala tänkare/författarskap/perspektiv lyfts in och kanoniseras – men kan de inte på lika villkor hävda sig där, ja då kan det kanske undvaras. Man kan också omtolka (manliga) storheter och problematisera utifrån genusteoretiska utgångspunkter – men det är inte givet att det perspektivet intresserar alla och är det universellt mest relevanta. Speciellt inte på grundkursen. Jag skulle vilja att någon förklarade för mig varför det är så viktigt med genusperspektivet. Varför det måste genomsyra all undervisning och forskning. Jag saknar motiveringarna till varför vilket är en smula häpnadsväckande då det ändå är våra universitet vi pratar om här, och humanistiska fakulteter. God argumentation, ifrågasättande och kritiskt tänkande är så grundläggande i den humanistiska forskningen att bristen på diskussion om själva premisserna är högst alarmerande.

Kanske är det något som utmärker vår svenska kultur. I gårdagens Dagens Nyheter fanns en liten replik riktad som svar till ovannämnde Johan Lundberg där en viss Dan Jönsson finner det ovärdigt att diskutera estetiska frågor med sådana som förespråkar en annan konstsyn än han själv, i det här fallet den som företräds av Axess redaktion och väl kan kallas för kulturkonservativ. Vilket i vissa fall kan tyckas en smula missvisande då en sådan åsikt som att konsten ska vara skön och framkalla någon slags skönhetsupplevelse i betraktaren, idag kanske skulle räknas som konservativ. Men det är en annan diskussion. Jönsson drar friskt paralleller till såväl sverigedemokraterna som amerikansk kreationism. O, det är verkligen högt till tak här, och Jönssons argumentation så skarp – den manar till eftertanke! (Therese, som vi har att tacka för det fantastiska omslaget, tar också illa vid sig.) Om det är så en diskussion som kunde handlat om olika estetiska ståndpunkter ser ut i det här landet, på en av de största kultursidorna, då kan jag bara konstatera att Thorilds ord sannerligen gäller i denna nation, och då i deras allra mest negativa och begränsande mening.

Väck mig inte imorgon


Plötsligt anfall av svårmod tidigare idag. Det måste vara årstiden. Eller avhoppet från franskan. Eller arbetslösheten. Eller den stundande återbetalningsskyldigheten till csn. Spelar kanske ingen roll, jag skrev:


Jag är så skör just nu. Håll avståndet, ni riskerar att skära er. Så snabbt det vänt, så snabbt jag är på väg nedåt igen. Mot ångest och den totala förlamningen. Känns som om allt jag tillskansat mig under sommaren spenderats och förbrukats. Pengarna, självförtroendet, styrkan, allt brändes under tre intensiva stockholmsveckor. Sedan: sjukdom, svaghet, feber – allt det andra rann av mig.

Och Bosie sätter sig längst bort i föreläsningssalen. Sådan är min tur, sådant är mitt liv. Jag gör ingenting, är fast i sysslolöshetens limbo – och vaknar ändock varje morgon utmattad. Uppgiven. Jag måste få upp den där farten igen. Dra upp hastigheten. Springa så snabbt att jag slipper känna alls.


(Jag överdriver, såklart. Tro inget annat. Oroa er inte. Lyckan andas mot min nacke, vägrar släppa taget om min midja. Jag måste bara vänja mig och få ordning på min tillvaro.)

Stockholmsdrömmar II


Jag går ut, för första gången på över en vecka. Sjukdomen har nästan släppt sitt grepp om mig. Det har blivit höst, luften är precis sådär kylig som jag vill ha den. Luften är klar, solen närvarande. Trots att jag bara går ner till affären, handlar lite. Går Birger Jarlsgatan tillbaka, sakta, för att inte anstränga mig. Trots det är jag alldeles matt och darrig när jag kommer hem. Ingen feber tack och lov. Men svaghet.

Det är något mer också. Något i magtrakten som inte vill släppa. En knut som inte går att lösa upp. Såhär har jag inte känt på väldigt länge, trodde jag att jag aldrig skulle känna det igen? Så arrogant jag deklarerat att jag är klar med trygghet, att jag numera strävar att försätta mig i omöjliga situationer. Och plötsligt är jag kanske i en sådan, på riktigt. En situation som jag faktiskt inte vet hur jag ska klara mig ut ur. Jag vet bara att jag måste. Det finns ingen väg tillbaka nu. Tillbaka till franskan och studierna, i mitt hjärta brinner redan broarna. Jag har orden i fingertopparna, jag behöver tiden att fästa dem på vita ark. Och jag måste möta livet stolt och stridandes, svärd i hand. Inte fly från den här staden byggd av sten och storstadsensamhet. För numera, när jag blundar, då drömmer jag om saltstänk och ljungbäddar.

Saint-Saëns och Händel


Återigen får jag känslan av att vara i fel stad. På lördag: Simson och Delila. Men för all del, jag tar med mig ögonbindeln, vill inte se vad som händer på scen. En samtidskommenterande uppsättning förlagd till Gaza. Som om operan i kraft av sig själv klarar av att vara nog så angelägen. Det finns något alltid lika allmänmänskligt i de gamla myterna. Genom att snäva in betydelsen, låta den handla om ett specifikt historiskt skeende – ja, då tappar man på något vis tolkningsdimensionerna. Man gör en poäng, men den blir ytlig – nästan billig. Som Gunilla Brodrej skriver i
Expressen:

Frågan är om det inte hade varit bättre att låtafilistéernas förtryck av hebréerna, den uppslitande relationen mellan Simson och Delila samt Simsons slutliga förstörelse av templet i Gaza tala för sig själv ur det förgångna. Simson är ju en utmärkt metafor för självmordsbombarna – han drar med sig alla när han raserar templet. Jag är givetvis för uppdateringar, men nuförtiden är det faktiskt mer förvånande och omtumlande när regissörer lyckas beröra med verket kvar i sin historiska kontext och man får tänka framåt själv.

Precis så. Men jag älskar Camille Saint-Saëns musik, så jag går ändå.

Men i Göteborg! Min favoritkompositör: Händel! Inget tjafs, musiken och en hårt hållen koreografi. Operan får tala för sig själv. Det är det det handlar om. Att våga tro operans egen, inneboende kraft. Och så vidare, jag är bara kapabel till affekterade ord idag, knappt det: jag bara gnäller. Inga skarpsinniga resonemang här inte. Move along please.

Tillägg: nu är biljetter beställda till Händels Julius Ceasar också. Såklart. Vad trodde ni liksom.