3. Ring med panter från Kyss Johanna.se
2. Parfymen Parisienne från YSL.
What I want for christmas this year #1
En regnig dag
Och du då, varken arbete eller studier har kunnat bota dig. Ditt valspråk var: Glöm och lär! Du bläddrade i döda böcker men är alltför ung att leva på rester. Se dig om bland de bleka människor som omger dig. Sfinxögon glänser mitt bland himmelska hieroglyfer. Läs livets bok! Mod, lärjunge, störta dig i Styx för att bli osårbar och må dess sörjande böljor leda dig till döden eller till Gud!– ur Bekännelser av ett seklets barn av Alfred de Musset
Att välja parfym
Ur Så går det till i umgänge och sällskaps liv av Marius Wingårdh från 1938:
Det finns några regler, ägnade att underlätta parfymvalet. För det första gäller sålunda, att parfymer skola användas direkt på huden och aldrig på kläderna. Gammal parfymdoft i kläderna förlorar sin charm och luktar ovädrad garderob. Vanligen placeras en touch parfym bakom vartdera örat och en aning kladdas i armhålorna. Det rekomenderas även en snärt av samma vara i vartdera knävecket, varifrån den genomvädrar bäraren och slipper ut (under dans) på ett förbryllande sätt.
För exemplets skull må här anföras en serie Worth-parfymer ur den svenska parfymlistan.
Dans la nuit: för äldre personer och sportfolk: en fraiche, sval doft utan sötma.
Vers le jour: för brunetter och personer med stark transpiration: en täckande växthusdoft.
Sans adieu: en mindre frapperande art av föregående.
Je reviens: för blondiner och ungdom: en strålande doftkaskade utan anspråk att förtäta luften men med egenskap att lätt berusa sinnet.
Vers toi: för herrar och äldre personer: en exklusiv doft av diskret och värdig karaktär.
Projet: en stark blomsterdoft, mimosa och hägg, farlig i överdrift, passabel i små portioner.
Premier Mai berättar om nyutslagna violer. jordlukt och knoppande björkris utan att i sitt begrepp inblanda prosaiska demonstrationer eller brandtal från rödfärgade talarstolar.
November, november
I mitt boktitelsformulär uppgav jag att november var min favoritmånad. Det är kanske inte helt sant; mörkret, vädret, höstrusket är allt annat än angenämt. Däremot är det en förtjusande liten bok av Flaubert som behandlar en kärlekshistoria. Av den minns jag dock mest hur föremålet för berättarens ömma känslor hade tunna svarta hår över överläppen, och att det tydligen fungerade som en riktig turn on för berättaren. Slutsats: kroppshårsfobin är en produkt av vår samtid – på 1800-talet skämdes man inte över en antydan till kvinnomustasch. Typ. Allt är ju som vi vet relativt och i det nittonde seklet hade män riktiga mustascher om Flaubert och Nietzsche här nedan. Då var ett par fjun på en kvinnoläpp nothing.
Flaubert!
Något såhär kanske? Mademoiselle Cleo de Merode (1874-1966) dansös och under en tid den belgiske kungens älskarinna.
Flaubert!
Och eftersom jag ändå spenderar kvällen försjunken i böcker och sekelgammalt damm, this is my idea of fun, har jag gjort mig besväret att faktiskt leta fram stycket ifråga. Såhär beskriver den tjugoåriga Flaubert sin mörkhåriga skönhet:
Den raka profillinjen började i hennes mittbenade hår, passerade mellan hennes stora ögonbryn, över örnnäsan med skälvande och vidgade näsborrar som på antika kaméer, skar mitt igenom hennes varma läpp, skuggad av blått dun, och sedan den fylliga halsen som var vit, rund!
Inte plockar hon ögonbrynen heller.
Något såhär kanske? Mademoiselle Cleo de Merode (1874-1966) dansös och under en tid den belgiske kungens älskarinna.Reality check
Det är klart att det vore lögn att säga att jag aldrig saknar staden. Stockholm var en förälskelse, en stunds vansinne. Det var höga klackar, vin och pannkaksfrukost. Bubblande kolsyra i mitt blod och lingerie för tusentals kronor. Vackraste av vänner, ständigt sällskap för att hålla ensamheten (den som alltid hotade, den som tycktes komma inifrån) långt borta. Det var utvälta drinkar och mascara upplöst i tårar mot soffans vita tyg. Det är klart att jag saknar det ibland. Och ändå skulle jag byta det mot några ögonblick av det här livet, anytime älskling. Att vara uppe i gryningstimmarna efter att ha sett på musikal med sin matematiker och recitera våra favoritpoem ur litteraturhistorien. Det kunde varit en dröm, en roman; det är min verklighet.
Försök till samtidskommentar
Idag har jag återigen mest pysslat med uppsatsen. Trots att det är soligt septemberväder ute sitter jag sålunda hemma, instängd med min dator och söker, läser, skriver. Om inte annat har jag fått klart min individuella studieplan – det kommande årets kurser är valda, framtiden prydligt utstakad. Idag firar jag också ett år med min matematiker. Det betyder att jag har ett ack så svårt klänningsval framför mig. Det huvudsakliga bryderiet ligger i huruvida jag vågar gå all fuchsia med tanke på att vi ska till en lite finare restaurang (allt för att få nöjet att äta moule et frites – den belgiska nationalrätten), något svart och elegant vore mer på sin plats men det slog mig för att par dagar sedan att jag inte äger någon enkel, svart klänning alls! Och efter att ha besökt en imponerande mängd butiker här i Uppsala (vars utbud dock var mindre imponerande) kunde jag konstatera att inget föll mig i smaken.
***
DN dyker numera upp på helgerna här hemma. Och vad kunde man finna i dagens boklördag om inte ett nytt manifest. Den här gången var det läsarna (Vi Läser-läsarna typ) som tyckte till och ställde upp sitt program. Som gick ut på att vi gillar att läsa allt. Historiska romaner, språkexperiment, berättande prosa, fiktion, faction, etc. etc. Jaha. Det enda de inte gillade var författare som hade åsikter om vad de vill läsa. Är det något utmärkande för landet vi bor i att man på fullt allvar kan skriva programförklaringar som går ut på att man inte ska något program alls? Alla får vara med. Inget är sämre än något annat. Mellanmjölkens land, Landet lagom eller vilken annan träffande kliché ska man dra till med?
***
(Och alltid när jag försöker kommentera något i samtiden känner jag plötsligt kladdig. Det intresserar mig egentligen inte, det irriterar mig möjligtvis. Helst vill jag inte ha med det att göra. Här hör jag inte hemma. Bättre att låta åt dem som är bättre lämpade att kommentera, analysera, raljera över det. Jag säger ingenting, så har jag inget sagt.)
***
Min bästa vän Walter Pater säger:
What is important, then, is not that the critic should posses a correct abstract definiton of beauty for the intellect, but a certain kind of temperament, the power of being deeply moved by the precense of beautiful objects. He will remember always that beauty exists in many forms. To him all periods, types, schools of taste, are in themselves equal. In all ages there have been some excellent workmen, and some excellent work done. The question he asks is always: – In whom did the stir, the genius, the sentiment of the period find itself? where was the receptacle of its refinement, its elevation, its taste? ”The ages are all equal,” says William Blake, ”but genius is always above its age.”
***
Den dagen det skrivs ett svenskt manifest med de för Pater centrala begreppen ”beauty” och ”pleasure” närvarande, ja då flyttar jag kanske hem till min svenska samtid igen.
Lifestyleblogging eller att få syn på sig själv
Ibland välsignas man med ett ögonblick då man liksom ser sig genom någon annans perspektiv. Kanske befinner man sig i ett nytt sammanhang, kanske är det någon av de närmaste som fäller en aningslös kommentar. Och helt plötsligt får man syn på sig själv. Så här framträder jag för världen, detta är jag. Och trots att man bara blivit varse vad andra ser blir man i den stunden också till. Genom de andras blickar anar man sina egna konturer, ansiktets drag blir till slut synliga.
Och så kan man gå vidare. Starta en blogg kanske. En som handlar uteslutande om den där personen man upptäckt. En blogg om utseende och vardag. Inte en renodlad modeblogg, inte alls! något mer inriktat på lifestyle. Man profilerar sig, ritar ut gränserna för sin person och speglar sig leende i kommentarsfältet.
Om detta var en sådan blogg, vilket det inte är (för den som glömt, missat, whatever , är detta en litteraturblogg – allt som skrivs här handlar direkt eller indirekt om litteratur. Förresten vänder jag mig emot ett så vansinnigt fult ord som blogg. Det är en skrattspegel, Narcissus damm, ett anteckningsblock, en dagbok, ett rop på hjälp, en utflykt, en sinnets oas. Jag vet inte vad det är. Nåväl.) Så om detta var en sådan blogg skulle jag kanske beskriva mig som Litteraturvetare. Nu när jag faktiskt läser på Masternivå och får gå på exklusiva tillställningar som Institutionsfika. Även om jag kanske raljerar en smula så måste jag tillstå att det skett något med min självbild, jag känner mig lite som en Litteraturvetare. Och det har väckts liv i en slumrande glöd som vilat i mitt bröst. Det är alltid till litteraturen jag återvänder, hur jag än försökt gå andra vägar. Men för att återvända till min hypotetiska lifestyleblogg… Jag skulle kunna framställa mig som intellektuell och bildad, men fortfarande med ett flärdfullt och glamoröst liv (fullt av Institutionsfikor) och redogöra för min fäbless för designerkappor och dyra skor. Ta bilder av mig med en nyinköpt systemkamera i mitt smakfullt inredda vardagsrum (man skulle skymta de välfyllda bokhyllorna) eller i skogen utanför huset nu när det börjar bli höst (för att visa upp kappan och den obligatoriska baskern!).
***
För ett år eller så hade jag aldrig kunnat skriva det som står här ovan. Allt för rädd för att göra sig löjlig, allt för rädd att mäta ut de där konturerna. Den som inte syns behöver inte stå till svars, stöter sig inte med någon. Men så sitter jag på en restaurang i mina gamla kvarter i Göteborgs Gamlestan med min sister at heart och väntar på en veganpizza vid namn Magic Falafel. Det är den 26 augusti och jag har det tveksamma nöjet att fylla tjugofyra. Samtalet glider in på det där med guilty pleasures. Det vi älskar men skäms över att älska. Jag söker över något sådant, men finner inget alls. Jag är så trött på att känna skuld. Det fanns dagar då skammen och självföraktet hotade att svälja mig helt. Och sedan upprorstiden förra sommarn, hur jag sedan stelnat i personen jag blev då – det låter negativt men är det inte. Ibland måste man stanna i sina rörelser, tillåta sig att bli en person – så länge man är nöjd med den personen. Ytligt manifesteras denna nya självsäkerhet att jag lyssnar på vilken musik jag vill, äter vilken mat jag vill och tycker vad fan jag vill, utan att skämmas. Jag kanske inte delar det med vem som helst, men när jag gör det gör jag det med huvudet högt. Och det går djupare än så, jag vågar satsa på det jag älskar att göra. Jag kan till och med, om än med en ironisk glimt i ögat, kalla mig Litteraturvetare. Kanske kommer den nyfunna styrkan till och med tillåta en roman signerad mitt namn.
Rosensten
Som sommaren bara runnit mig förbi. En ändlös ström av turister som guidats genom teaterns kvava rum. Ibland på franska, ibland på svenska men oftast på engelska. Nu andas jag ut igen, försöker ta sats inför höstens masterstudier. Så många gånger jag sagt mig att jag är klar med universitetsvärlden, att det är dags att lämna korridorerna bakom sig och blicka mot en öppen horisont. Bara för att upptäcka att jag helst blickar ner i bokstävers myller, kammar dessa ordtovor i mjuka trådar för att uppenbara en bakomliggande meningsväv. Innan dess skall dock en historiatenta skrivas, om 1900-talets historia. Detta det mest obegripliga av alla sekel. För mig har det tjugonde seklet alltid varit ett problem, ett öppet sår som jag inte kan få att läka. Det är inte skuld, utan snarare en oförmåga att förlika mig med det. Hur vara människa när jag sett vad som är möjligt i den mänskliga naturen. Osv. Tentamen alltså, i övermorgon. Det går segt, i tanken är jag redan vidare. I det nittonde seklet, som också fläckas av ohyggligheter, men där jag ändå trivs bäst.
***
Och min matematiker har tagit mig utomlands. Till ökensand, brännande sol och ruiner. Första gången så långt söderut, första gången utanför Europa. Det var annorlunda. Människorna vi mötte varma och trevliga. Jag red, som synes i bildinlägget, på en kamel. Djuret var betydligt större än vad jag räknat med, att vara på dess rygg en obeskrivlig upplevelse. Och Petra, staden man huggit in i klipporna. En plats jag läst och drömt om, känslan av att låta sin blick falla på dess rosa sten, lägga händerna mot den, känna ökensanden som letar sig in mellan tårna. Om man kisade kunde man skymta skuggorna av de människor som en gång levt här. Såsom man ofta gör när man går bland ruiner. Ingen ny bebyggelse som ligger i vägen, i tanken byggs staden upp till vad den en gång varit.
***
Och jag fortsätter att ignorera tentan. Dricker te och ser på Miss Marple. Bläddrar i min nya Water Palter-bok. (Uppsala har i sanning utmärkta antikvariat.) Tanken är på annat håll, snuddar vi något. I framtiden kanske det uppenbaras vad.
Jubileum
Som tiden går. Vi har nått inlägg nummer 300. Jag vet inte om jag ska tycka att det är anmärkningsvärt lite eller mycket. Och idag har jag och matematikern varit ett par i 10 månader. Inte heller det vet jag om det är kort eller långt. Om tiden bara runnit förbi eller sävligt flutit fram. Det känns som igår och samtidigt som ett annat liv. Och det där första inlägget, det som skrevs i oktober 2005… Jag kan inte minnas mig skriva det. Men jag minns personen som skrev det, mitt 20-åriga jag. Hon känns främmande. En skugga som bär mina drag men som ändå inte är jag. Det finns ingen kontinuitet i ett människas existens. Inom henne dör den ena personen efter den andra, lämnar plats för att en ny skall träda fram. Lite som Stasimon, som ständigt byter skepnad och ändrar riktning.
Hillevi Norburg 