”Men behagligare än allt annat är på natten
en plats endast vi känner till och
som drar oss genom skogen:en buske
med gåtfulla rosor.
Ty inget är gudomligt på jorden såsom
rosornas parfym på natten. Hur
kommer det sig att jag i min ensamhet
aldrig berusades av dem?”
– ur Louÿs Bilitis sånger
Det vore lögn att säga att det började med Pierre Louÿs – jag har alltid närt ett brinnande intresse för de som 1. vägrar nöja sig med korten livet gett dem, de beslutar sig för att spränga gränserna som deras kön, sociala ställning etc. stakat ut för dem. Bland dem finner man kurtisaner, poeter, bögar, ambitiösa strebrar etcetera dvs George Sand och Julien Sorel, Madame de Pompadour och Napoleon. Samt 2. storslagna och tragiska livsöden – och här nämner jag bara Oscar Wilde. Så det börjar inte med Louÿs – men det är i arbetet med masteruppsatsen om honom jag på allvar uppmärksammar den sapfiska kärleken som motiv i fin de siècle-litteraturen.
Det antika arvet har alltid varit närvarande i den västerländska kulturtraditionen, och under 1800-talet blir det om än ännu mer markant. Om inte annat sker i och med romantikerna en förskjutning från det latinska till det grekiska. Och med det grekiska får man också poetissan Sapfo – fin de siécle-litteraturen är full av allusioner på den grekiska poetissan (Alphonse Daudet kallar till och med en av sina romaner för Sapfo). Därför känns det inte alls märkligt att i Louÿs författarskap möta det hellenistiska och sapfiska i skön förening. Vi ska inte glömma att en av hans första publikationer var en översättning av den grekiske epigramdiktaren Meleagros verk. Louÿs genombrott blev bluffen Bilitis sånger som han utgav för att vara ett nyupptäckt manuskript från antiken skrivet av grekisk poetissa samtida med Sapfo. Diktverket berättar historien om den grekiska kurtisanen – hennes barndom, hennes amorösa äventyr, inte minst med väninnan Mnasidika, hennes liv som kurtisan och till sist hennes gravmonument. För att göra illusionen fullständig lät Louÿs även vissa av dikterna vara ”förlorade” och saknas i ”översättningen”. För Louÿs är den lesbiska kärleken den vackraste – därför att den kvinnliga kroppen är vida överlägsen den manliga, man ska inte missta Louÿs för något slags gay-aktivist, kärlek mellan män är därför fullkomligt poänglös för Louÿs, det handlar snarare om en personlig erotisk-estetisk preferens.
Genom Louÿs biografi blev jag också bekant med det parisiska sekelskiftets lesbiska kretsar. En annan typ av halvvärld som existerar parallellt med den gängse (litteratur)historieskrivningens. En värld där berömda kurtisaner tar sig älskarinnor och i dem kan finna en kärlek och en njutning som inte är kopplad till försörjningen eller intrikata makthierarkier. Älskarinnan är nöje och avkoppling.
Här möter jag också Renée Vivien för första gången, namnet var mig känt sedan tidigare – men det är i en biografi över Gourmonts amazon-väninna Natalie Clifford Barney som mitt intresse riktigt väcks för poeten. Vivien föddes som Pauline Tarn i London 1877. Efter hennes faders tidiga död och en i stort mycket olycklig barndom emigrerade hon till Frankrike vid 21 års ålder, där hon sedan skulle förbli livet ut. engelska Wikipedia skriver:
In Paris, Vivien’s dress and lifestyle were as notorious among the bohemian set as was her verse. She lived lavishly, as an open lesbian, and carried on a well-known affair with American heiress and writer Natalie Clifford Barney. She also harbored a lifelong obsession with her closest childhood friend and neighbor, Violet Shillito – a relationship that remained unconsummated. In 1900 Vivien abandoned this chaste love, when the great romance with Natalie Barney ensued. The following year Shillito died of typhoid fever, a tragedy from which Vivien, guilt-ridden, would never fully recover.
Faktum är att det är något som fascinerar mig så med Renée Vivien att jag skulle vilja skriva en roman inspirerad av hennes person och levnadsöde. Det är alltid lite vanskligt att dela med sig av det man skrivit, det ofärdiga och opublicerade, men var ska man klä av sin skapande själ naken om inte på sin blogg? Romanen skulle låta såhär:
Hon satt i trädgården med en bok oläst och uppslagen i knät. Betraktade de violetta pionerna som vällustigt bjöd henne sina svällande läppar. En längtan efter det rena och det vita. Efter kyskhet och klara tankar – fingertopparna som letade sig över klänningslivets spets mot korset som vilade i halsgropen.
Den andra rörde sig bland bladen, ljusa håret utslaget och svallande. Vid den synen: tankar kvicka och glittrande som salamandrar, de sprang genom hennes hjärna för att sedan lägga sig i märkliga mönster – svarta glänsande kropparna som blev ord, blev verser på den solbelysta häll som var hon. Vad gjorde det då om det rena blandades med känslan av att dras nedåt, mot sitt innersta och ut i köttet – om hennes ödlor bara väcktes av hetta och brännande länder?
Den andras tal rann som en porlande bäck i hennes trädgård. Klar och grund – hon doppade sina händer, strök fukten över ögonlocken.
Ja, det är något med Renée Vivien som fångar mig. Det tragiska livsödet, jovisst, men jag tror att det som fascinerar mig främst är att Vivien i första hand är poet. Kärlekshistorierna, missbruket etc är liksom underställt detta. Det är något, ursäkta uttrycket, men liksom okvinnligt över hennes öde. Tänk henne som en ung manlig poet och du får en Baudelaire, en Novalis. Därför irriterar det mig något när man talar om hennes motvilja mot att äta som ett typiskt kvinnligt bantande, när även det är något hon snarare har gemensamt med sina diktarfränder: ni hittar detta stränga förhållandet till mat hos exempelvis Kafka (”inget är mer närande än en skiva citron”), Rilke, Nietzsche, Wittgenstein, Virginia Woolf och vår egen Vilhelm Ekelund för att nämna några. Jag jag drar mig till minnes Karin Johannissons Melankoliska rum. Där står att läsa:
Det är alltså det anorektiska snarare än det glupska förhållandet till mat som kommer att prägla det moderna melankoliska jaget och samtidigt en modern konstnärsidentitet. […] Lord Byron ansåg att ätande och skapande inte hörde ihop. Han avskydde fett som han förknippade med dumhet och tröghet. Han svälte sig metodiskt för att hålla hjärnan klar. Han var fixerad vid tarmfunktionen och tog ständigt laxermedel. Han kunde livnära sig på kex och vatten i dagar och rörde inget animaliskt. Han drack ättika, ett beprövat anorektiskt knep.
(Man associerar kanske inte i första hand ett mycket smalt ideal med la belle époque utan tänker snarare på kurviga kurtisaner. Hårt snörda i korsetter kanske, men i övrigt ganska fylliga. Men också under 1800-talet fanns en extrem smalhetskult som ledde till att kvinnor utvecklade svår anorexi. Den omåttligt populära kejsarinnan Elizabeth av Österrike, kallad Sissi, var den kanske mest berömda av tidens anorektiker. Genom att ålägga sig stränga regler gällande mat (hon åt endast ägg, vissa mejeriprodukter och köttsky) och motion vidhöll hon ett midjemått på bara 40 centimeter. Hon vägde sig tre gånger om dagen och såg noga till att inte överskrida 50 kilo. Detta fick givetvis svåra följder för hennes hälsa och hon blev sängliggande och invalidiserad långa perioder. Enligt en tes i Bram Dijkstras bok Idols of Perversity, som undersöker hur kvinnor avbildas i 1800-talskonsten, möjliggjorde dock detta att Sissi kunde leva upp till ett annat ideal som florerade – den rena kvinnan, ”för god för denna värld”, som i mötet med den korrumperande världen inte kan göra annat än gå under. Dijkstra skriver: Throughout the second half of the nineteenth century, parents, sisters, daughtes, and loving friends were kept busy on canvases everywhere, anxiously nursing wan, hollow-eyes beauties who were on the verge of death. For many a Victorian husband his wife’s physical weakness came to be evidience to the world and to God of her physical and mental purity […])
Viviens anorexi har mindre med den manliga blicken att göra – även om idéer om ”renhet” finns där – och mer med självutplåning att göra. Viviens diet bestod inte av kokta ägg och köttsky – utan stora mängder alkohol och drogerna eter och kloral – kanske en kopp buljong då och då (som hon dock genast spydde upp). När hon dog, 32 år gammal, vägde hon knappt 30 kilo. Att inte äta blev en motståndshandling, ett försök att befria sig från det köttsliga och uppgå i det rena – i dikt och evighet. Som Suzanne Rodriguez påpekar i sin biografi över Natalie Clifford Barney var den förra intresserad av livet och Vivien ”was drawn to death”. Denna dragning blev mer markant sedan väninnan Violet gått bort.
I Viviens egna verk är döden, skapandet och skönheten intimt förbundna. Den kanske mest centrala dikotomin den mellan det timliga och det eviga. Kontemplera till exempel följande passage (tagen ur en översättning som är under arbete, hav överseende) där Vivien i en av sina prosadikter använder sig av legenden om Törnrosa och ger sagan en något makaber vändning. I Viviens tappning är prinsessan död sedan hundra år tillbaka, men hennes skönhet (här hennes hår) lever än:
Sedan han trängt in i mausoleet, ryggade han tillbaka; förskräckt och hänförd. Ty den Dödas hårsvall strömmade liksom ett underbart månljus och lyste upp gravens mörker med sitt skimmer av kristall och silver. Hennes kalla blonda toner bestod av kvällens alla blå, av nattens alla gröna, av stjärnornas alla overkligt gyllene. Och hårsvallet svepte in skelettet med ett fint nät liksom de tunna spindeltrådarna sträckas över daggen… Genom tiderna hade det odödliga Hårsvallet överlevt jungfrun vars lycka och stolthet det en gång varit.
Viviens blick är alltid riktad uppåt, mot stjärnorna och månen, eller mot det bortomvärdsliga och eviga, mot en gravsten eller havshorisonten. Hennes poesis tydligt lesbiska anslag vann henne smeknamnet Sapfo 1900, och visst är det passande – och liksom den antika poetissan störtar hon mot sin undergång, inte mot döden från en Lefkasklippa utan ständigt, livet igenom. Såhär skriver väninnan Colette:
Hon blir allt svagare, vägrar fortfarande att äta. I hungerns ocellerade bländsyner, i dess norrsken, tror hon sig se det katolska helvetets lågor. […] Hon bär på mer än en hemlighet, och under sin violetta slöja bär Renée Vivien, poeten – med kragen beströdd av månstenar, beryller, akvamariner och andra glada anemiker – det oblyga barnet, den omåttliga lilla flickan […].
