Klockan är kvart i sju och jag är inte uppe tidigt utan väldigt, väldigt sent. Jag har skrivit sedan tvåtiden i natt och, ja nu är det gjort. Jag har fått klart mitt första roman-manus. Det blev 60 163 ord allt som allt. I bokform blir det väl ungefär 200 sidor, vilket är ganska kort för en fantasyroman. Men jag kommer nog att behöva utveckla vissa delar så det blir kanske lite längre. Annars får det helt enkelt bli en lite kortare roman för genren. Ah, well, nu måste jag ärligt talat få lite sömn.
Separationsångest
Jag ligger får närvarande 8000 ord back i Nano-projektet. Det innebär att fyra dagars arbeta måste tas ikapp. Det finns en mycket enkel förklaring till varför det lyckats bli så. Horisonter är mycket snart slut, förmodligen krävs mindre än 8000 ord, snarare drygt 6000 ord. Och jag vill inte släppa mina små karaktärer. Jag vill fortsätta upptäcka deras öden tillsammans med dem. Därav min inaktivitet. Lyckligtvis är detta Nano och jag måste ta mig i kragen annars kommer jag att misslyckas. Och det känns inte som ett alternativt.
I dagens avsnitt av Star Trek som jag och Malm slötittade på liggandes i vår nya 140×200 säng (tidigare hade vi en 100×200, det var något trångt!) hade Mr. Data skrivit en dikt till sin katt. Så underbar att jag bara måste publicera den här:
Felis catus is your taxonomic nomenclature.
An endothermic quadruped, carnivorous by nature.
Your visual, olfactory, and auditory senses
contribute to your hunting skills and natural defenses.I find myself intrigued by your sub-vocal oscillations,
a singular development of cat communications
that obviates your basic hedonistic predilection
for a rhythmic stroking of your fur to demonstrate affection.A tail is quite essential for your acrobatic talents;
you would not be so agile if you lacked its counterbalance.
And when not being utilized to aid in locomotion,
It often serves to illustrate the state of your emotion.O Spot, the complex levels of behavior you display
connote a fairly well-developed cognitive array.
And though you are not sentient, Spot, and do not comprehend,
I nonetheless consider you a true and valued friend.
Say hello wave goodbye
På Ninda-mötet idag frågade Rebecca om jag känner David Bergwall. Vad svarar man på det? Jag svarade med sanningen. Jag var nyanserad, teg inte om hans sämre sidor men framhöll hans goda sidor. Någonstans ville jag att hon skulle veta vad hon ger sig in på men inte avskräcka henne. Samtidigt var det svårt, för trots allt så saknar jag ju fortfarande min vän. Jag menar, det fanns en tid som vi var så väldigt nära varandra. Under den första, något stormiga tiden med Malm, var det honom jag ringde till och grät när jag inför alla andra försökte vara stark och inte oroa dem. Nåväl, det känns som en evighet sedan. Nu har jag nya vänner och samvaron med Malm är också annorlunda, det ger mig inte längre något behov att gråta ut mot någon axel. Och när andra saker gör mig ledsen, då finns alltid Malm.
Det går långsamt med Horisonter, men jag börjar komma igång nu. Har slängt in en scen som var helt oplanerad och det var precis vad jag behövde. Lite nya tankar. Det är dock inte helt oproblematiskt att ta upp tråden efter såhär lång tid. Med lite tur fortsätter det dock i samma riktning som nu och då har jag snart den där tråden igen.
Ikväll lyssnar jag på David Gray, äter drömtårta och sedan, sedan skall jag skriva lite till.
NaNo och framtiden
Jepp, om bara någon timme börjar november månad. Jag börjar känna av det, det liksom kliar i skrivarfingrarna. Det kommer inte att bereda mig den totala tillfredställelsen då jag helt enkelt tänker strunta i NaNo’s första regel: du måste börja på något nytt. Men hey, ingen blir lidande mer än jag. Som jag ser det skulle det lika gärna kunna vara en uppföljare och det är ju tillåtet… Nåväl, eftersom jag är så ambitiös kommer jag alltså inte bara skriva en uppföljare utan även en kortroman/långnovell som går underarbetsnamnet Bichette. Jag är dock något irriterad då jag i förrgår kom på vad min manligen HP skulle heta och nu är namnet… borta. Jag har kommit på ett par nya, kanske detsamma en gång till, men jag lever i tron om att det fanns ett som passade perfekt, ja och nu kan jag inte hitta det längre. Tills vidare får han heta Gregoire.
Jag misstänker att Stasimon kommer förvandlas till en ren skrivdagbok den kommande månaden. Inte så konstigt, NaNo och skrivande kommer ockupera mitt medvetande natt och dag.
Imorgon blir det en ny frisyr och förmodligen även hårfärg. Jag har nästan bestämt mig, måste bara bestämma mig för huruvida jag vågar jobba i det jag tänkt mig. Men de kan väl ge mig sparken för en frisyr, eller?
Jag har nya betänkligheter rörande mitt yrkesval. Utöver mitt s k författarskap. Affe sa en rätt smart sak när vi sågs sist (shit det var alltför länge sedan jag träffade henne ju!). Det var efter ett vanligt ingen-tycker-om-det-jag-skriver- alltså-skriver-jag-dåligt- och-jag-vill-bara-dö -stasimon-inlägg som hon påpekade att jag kanske borde ha något utöver skrivandet där jag kan få bekräftelse. Och i det tror jag hon väldigt rätt. Jag skriver det jag gillar, det jag vill läsa själv – visst det kan behövas bearbetas and so on, men jag måste kunna skita i vad eventuella läsare kan tänkas tycka. Speciellt som jag har en fäbless för så kallad populärlitteratur och så kallad finkultur. Resultatet blir en slags mix som båda läger har svårt att ta till sig. Som den före detta vännen D. sa en gång: du kan skriva hur bra som helst, ditt problem är att du har dålig smak. Hursomhelst behöver jag den där bekräftelsen, känna att jag är bra på något, ha något att falla tillbaka om skrivandet skiter sig. Något som inte bara är för mig, utan för världen. Jag skulle kunna jobba på maxi och vara rätt nöjd med lönen, men ärligt talat: jag är helt enkelt för fåfäng. Istället för att kuva denna fåfänga och leva olycklig och i självförnekelse tänker jag omfamna den och jag tror att den kan fungera som drivkraft.
Efter mycket funderande har jag sålunda övergivit mina planer på både bibliotekarie och arkivarieyrket. De är ganska prestigefyllda, men studierna långa och tråkiga. Yrkena i sig verkar hyfsade men bara så till vida att de är tämligen icke-ansträngande och tillåter mig att skriva. Men i mitt arbete med Det tudelade trädet har jag insett vikten av research och även hur tidsödande. Tänk då om det fanns ett yrke som kunde tillåta mig att göra en del av den researchen, som stimulerade mig, men som inte låg alltför nära det egna skrivandet. Jag har alltså bestämt mig för att än en gång ändra kurs. Jag har sålunda skrivit in mig på Komvux och i vår kommer jag att läsa franska så att jag får högskolebehörighet. Därefter kommer jag att läsa franska och sedan gå vidare med forskarutbildningen. Det enda som oroar mig är att man bör ha kunskaper i tyska och latin, men det skall jag väl kunna klämma in någonstans.
Jag känner att det här är något jag vill göra och som jag skulle kunna göra. Jag tror att det skulle kunna vara bra för mitt skrivande och för mitt ego. Förhoppningsvis varar övertygelsen.
Till sist: grattis till Malm vars opposition gick bra idag.
Flow
Igår skrev jag som en besatt. Skrev så intensivt att klockan plötsligt var halv tio och jag borde ha befunnit mig på Minas fest vid det laget. Förmodligen hade jag inte märkt det om inte Affe uppmärksammat det över msn. Jag var dock långt ifrån klar och plötsligt stod jag inför ett svårt val. Jag var helt uppklädd, redo att gå… men det var så länge sedan jag hade sådant flyt i skrivandet. Dessutom är det textinlämning till kursen ikväll och innan igår hade jag ingenting. Alltså valde jag skrivandet och skrev rätt sent, inte jättesent men rätt så. När jag sedan kom i säng var jag helt slut i huvudet (hade nämligen innan mitt kreativa utbrott gått igenom Malms B-uppsats i teoretisk filosofi). Det absolut roligaste är dock att jag bara fick skrivet hälften av det jag tänkt ut igår. Alltså kommer jag med lite tur få betydligt mer skrivet idag.
Det enda molnet på min himmel just nu är att jag inte får låna om mina biblioteksböcker mer och att jag samlat på mig ett litet torn vid det här laget. Nåja, Malm får hjälpa mig att bära. Nu skall jag sätta mig och läsa igenom det jag vill hinna titta på innan de måste återlämnas.
1-årsdagsfirande i efterskott
Den 14:e oktober fyllde Stasimon ett år vilket jag helt missat att uppmärksamma. Det är lustigt att trots att så mycket hänt och förändrats är min nuvarande situation inte helt olik den för ett år sedan. Jag kan inte låta bli att undra hur det kommer se ut om ännu ett år.
Hur det går med skrivandet? Inte alls, jag känner mig som en sufflé som håller på att sjunka ihop. Vad hände med allt det där självförtroendet jag hade en gång i tiden?
Ninda och Navid
Jag har blivit riktigt upptagen den sista tiden. Gör typ allt utom sitta hemma och skriva (fast det gör jag lite ändå). Idag var det skrivarmöte hemma hos allas vår fearless leader Mina. Ett möte jag sett fram emot med förväntan. Förutom att träffa de härliga individer som utgör Ninda skrivargrupp skulle min text upp till bedömning. Innan vi kom så långt läste dock Mina upp sin dikt och det som jag funnit ganska otillgängligt på papper var uppläst helt… helt underbart.
Hagapoesin nästa för Mina kanske?
Min text fick blandad kritik, tänker dock inte referera den här. Så intressant är det inte för någon annan än mig. Men jag kan däremot konstatera att den kvart-tjugo minuter diskussion jag fick med skrivargruppen gav betydligt mer än kommentarerna från mina kurskamrater. Jag är övertygad om att det som många av kursarna uppfattade som problematiskt var detsamma som Mina och Mattias lyfte fram. Skillnaden ligger i att M&M kunde sätta fingret på vad det var och inte nöja sig med att uttrycka en vag känsla av att något i texten stör. Nu vet jag precis vad jag ska göra och vad jag skall tänka på när jag skriver vidare. Tack, å tack, tack Ninda!
Affe fick mig att uppmärksamma Navid Modiri och Gudarnas senaste skiva. Sedan dess är det bara det jag lyssnar på. Navid Modiri som jag hade nöjet att se och lyssna till för kanske tre fyra år sedan i Uddevalla när jag fortfarande gick på gymnasiet. Det var den upplevelsen som fick mig att få upp ögonen för estradpoesi, poetry slam och Lou Reed. Jag tror att om man satte musik till Affes poesi och la in en refräng eller två skulle resultatet bli något som liknar Navid och Gudarnas musik. Om inte annat finns Göteborgsromantiken och samhällskritiken där.
Skivsläpp nästa för Affe kanske?
Vinden vänder
Jag har varit lite nere den sista tiden. Som vanligt var det allvarliga rörande min skrivarförmåga och i synnerhet det pågående projektet. Denna nedstämdhet utlöstes av två olyckliga händelser som dessutom inträffade samtidigt. Textveckan avslutades med en rätt negativ och i mitt tycke orättvis kommentar. I vilket fall var den föga konstruktiv. Sedan läste jag en artikel om Litterär Gestaltning som beskrev tillvaron där och plötsligt kändes jag mig helt fel. Min kurs var inte alls givande på det sättet Litterär Gestaltning verkade vara. Alla kommenterar jag fått kändes värdelösa och negativa, samtidigt blev jag plågsamt medveten om att jag inte lyckats komma in på någon av de prestigefyllda skrivarskolorna. Jag tog det som bevis för min egen oduglighet som författare.
Men så idag vände det. Fikade och samtalet med underbara Linnea. Väl hemma städade jag skrivbordet. Sedan satte jag mig med kommentarerna. Alla utom två betydligt mer konstruktiva (och positiva!) än vad jag kom ihåg dem. Återigen tror jag på mig och min text. Ninda har fortfarande inte gått igenom den. Får väl hoppas att de inte sågar mitt tudelade träd.
Framsteg
Känns som om jag är i gång nu. Har skrivit rent det första på datorn nu. Och det blir ganska bra, tycker jag. Ja, man ska väl inte ta ut någon seger i förskott, men det känns som om jag är på gång. Har också börjat komma in i det där tillståndet där skrivandet, texten, är det enda som betyder något. Nå, det är väl att ta i något, men nog känns det viktigast. Exempel: D. skickade ett kryptiskt mail om att han tänker komma ner till Göteborg för att gå på bokmässan men ej har någon mobil så: vi kanske ses där? När detta skulle ske är dock ännu oklart och kanske traskar han runt på Svenska Mässan i denna stund. Men detta irriterar mig inte nämnvärt. Helt oberörd är jag givetvis inte, men det känns betydligt mer angeläget att fundera på huruvida man fortfarande hade postdiligenser under den tidsperiod jag skriver om eller om allt skickades med tåg.
Som jag tidigare skrivit om hade jag lite problem med formen. Jag bestämde mig till slut för första person och imperfekt. När jag väl började skriva blev det nästan oavbrutet i presens och formuleringarna fungerade inte alls lika väl i imperfekt. Hur välja? Följa förnuftets röst och de många resonemang jag fört och välja imperfekt, eller gå på känsla och välja presens? Jag bestämde mig för att gå på känsla. Det brukar bli bäst så.
Vidare hoppas jag på att hitta något stipendium så att jag kan resa ner till Frankrike och besöka de platser jag skriver om redan nästa vår.
Formproblem
Jag är supertrött. Vet nog inte riktigt varför. Kan ha att göra med att jag jobbade i helgen och sov (alltför) lite. Dessutom var jag och Malm uppe igår och valvakade. Det utmynnade dock i viss glädje då borgarna vann. Men jag tänker inte fortsätta med några utgjutelser rörande valet då det säkerligen redans skrivits ett antal blogginlägg om den saken.
Nej, varför inte fördjupa sig i det bara jag kan skriva om. Exempelvis kan jag avslöja att jag imorgon köper en dator så slipper Malm och jag dela. En bärbar och tjusig liten sak som förhoppningsvis underlätta den för mig tunga skrivarprocessen. Jag har i alla fall fått ihop ett första stycke. Det skrevs ner i min kalender på Maxi under lunchen. Dessvärre blev det inte alls lika bra som när jag tänkte ut det bland kaffe och kattmat. Jag hade hittat tonen, rösten, men tappat den igen. Mycket irriterande. Dessutom har jag nog inte riktigt bestämt mig för berättandets utformning. Jag har inte ens bestämt en avgörande sak som imperfekt eller presens! Dessutom kan jag inte riktigt bestämma mig för hur subjektiv berättandet ska vara, inte heller hur ‘litterärt’ det skall vara. Det vill säga om den homodiegetiske berättare berättar i en slags implicit dagbok/brev/bekännelse (vilket förutsätter imperfekt?) och hur långt man skall gå med ett sådant stilgrepp. Hur skall man då se på berättarens position? Är han åldrig och ser tillbaka på episoden, berättar om det för någon annan (lyssnare/läsare) eller berättas det precis efter att de skett eller rent av när det sker och berättat i presens? Allt det där påverkar givetvis tonen, rösten, och jag trodde att jag hittat något som fungerade men när jag väl satte mig och skrev blev det inte riktigt som jag tänkt mig plus att jag av någon anledning började i 3:e person (kanske för att jag ursprungligen tänkte ha det så). Nåväl, det löser sig nog, förhoppningsvis redan imorgon.
Hillevi Norburg 