Arbetsflit

Tretton dagar in på det nya året och jag är veritabelt imponerad av min egen driftighet och arbetsdisciplin. Kontoret, som jag knappt använde mig av under de trå månader jag hyrt det, har blivit min främsta tillflyktsort. Denna morgontrötta och allmänt letargiska själ stiger alltså upp strax innan sju, för att lämna lägenheten strax innan åtta och vara på sagda kontor strax över åtta. Där sitter hon sedan, med sin orkidé och kitschsekelskiftesteburk, och arbetar i gott och väl nio timmar (lunchen – ett ägg, en brödskiva samt en smoothie – intas framför datorskärmen) varefter hon stapplar upp i gatlyktornas sken vid halv sex-tiden och då tar en diminutiv promenad för att till slut hämtas upp av maken och skjutsas hem. Jag funderar dock på att inför en promenad mitt på dagen, förslagsvis på kyrkogården. I Uppsala ligger Gamla kyrkogården intill universitetet och Engelska parken där humanvetenskaperna håller till. När jag promenerar till eller ifrån staden tar jag gärna vägen över kyrkogården, dels för att jag gillar kyrkogårdar, dels för att den här ger ett europeiskt intryck på sina sällen vilken tillåter att för en kort stund övertyga sig om att man befinner sig på mer civiliserade breddgrader. Man hör då studenternas höjda röster från campusområdet och jag känner mig då alltid mer befryndad med de tysta som vilar i jorden. I Ljungskile, där jag växte upp, låg kyrkogården och kyrkan på en höjd med utsikt över vattnet och jag tillbringade en hel del tid där under min barndom. Inte för att jag är speciellt makabert eller dystert lagd, utan för att det var en vacker, lugn och lite högstämd plats där man fick vara ifred.

*

Boken jag arbetar med för tillfället är en så kallad roman à clef, en nyckelroman, och jag läste någonstans att dess handling beskrivits som ett svepskäl för författaren, Léon Bloy, att säga sitt hjärtas mening om, tja, det mesta i sin samtid. Mest galla öser han över den litterära världen som premierar tomt prat framför verklig begåvning. Såhär låter det exempelvis om Georges Ohnet och Paul Bourget:

Den förste såg nämligen i litteraturen bara ett aptitligt ollonbete som hans svinsjäl gladdes över och det är mycket riktigt så man vanligtvis förstått hans funktion som bokmakare. Den andre såg, utan tvekan, detsamma, men han begränsade sig vist nog till det inflytelserika klientelet och ordnade sålunda för sig en litterär position som den oerhörde poeten till Det ondas blommor aldrig innehade och som helt enkelt vanärar den franska litteraturen.

Bloy är sublim i sin indignation och elakheterna är så uppfinningsrika och lärda att arbetet är en (om än mödosam) njutning. Och min översättningsmetod, som bygger på total identifikation, är i det här fallet rasande enkelt. Med lätthet hakar mina tankar fast i Bloy och hans stormande förtvivlan. I mitt källarkontor i skärmens artificiella sken, med översättningar av författare som borde vara givna på våra kultursidor där man istället läser om skval- och dussinlitteratur, själv refuserad, med ett bankkonto som rasar mot noll, en csn-skuld som måste betalas in – nej, steget är inte långt.

*

Paradoxalt nog leder också identifikationen med texten till dess motsats. För att identifiera sig med någonting, att lämna din positionen för något annat: är inte det själva utvägen och räddningen ur förtvivlan? Vi får vistas någon annanstans, en kort stund, än i vårt fallfärdiga ruckel. En roman om förtvivlan får dig att glömma din egen, eftersom den inte är din, och när du är i boken är du inte där din förtvivlan är. Jag brukar tänka på början i Murgers Bohème när Marcel (visst är det väl han?) på romanens första sidor flyttar in med sitt högst begränsade möblemang (– Så snart man skaffar sig stolar, vet man inte längre, var man skall sätta sig.) till större delen bestående av en samling skärmar från en sällskapsteater. Också i armodet tillåts den som äger fantasi bo i en ”storslagen palatsinteriör med jaspiskolonner, basreliefer och tavlor av berömda mästare”. Du ger hjärnan några detaljer, med en bok eller en teaterskärm, och vips!, den fyller sedan egenhändigt i resten! Det är ingen någon större tröst att romantisera det egna armodet, men man kan alltid trösta sig med en romantiserad bild av armodet i fiktionen.

murger

Rapport från en översättares skrivbord

Dagens första ljusglimt var inte arbetsrelaterat utan en artikel som dök upp mitt fb-flöde. I indiska Roopkund finns en grund, frusen sjö (i folkmun kallad ”Mystery Lake” eller ”Skelettsjön”)  där 200 människoskelett upptäcktes på 1940-talet. Man trodde först det rörde sig om Japanska soldater från andra världskriget men med modern teknik visade det sig att kvarlevorna varit förrädiskt intakta i den kalla omgivning och var så gamla som 1200 år. Den färskaste teorin om vad som hände de 200 människorna är att de överrumplades av en hagelstorm med ovanligt stora isklumpar som ledde till dödliga skador. Idag är sjön ett välbesökt turistmål. – Den trogne läsaren känner säkerligen till min fascination för det kuriösa och jag blir alltid förtjust när verkligheten så att säga överträffar dikten. För att veta mer och se bilder, läs här och här.

*

För en gångs skull lyckades jag komma ihåg att slå på tv:n strax innan 13.00 och höra nobelpristagaren i litteratur avslöjas. Jag har läst någon novell av Munro men kan inte säga att jag kände någon större upprymdhet eller besvikelse. Roligt att novellformen lyftes fram. (Är det ett sammanträffande att detta sker precis just nu när jag tagit upp novellskrivandet, eller försöker Försynen ge mig ett tecken?)

*

Sen blev jag glad på riktigt när jag för en gångs skull fick använda mitt favoritord eustarium.

*

I samband med passagen med eustariet fick jag också bekanta mig med ålar för att få ordning på några ålrelaterade termer. Ålar är verkligen djupt fascinerande varelser. Det är något storlaget i deras migration till det så poetiskt klingande Sargassohavet norr om Kuba där de leker och fortplantar sig. De genomgår en mängd olika förändringar, så olika att de kallas olika beroende på ålder och levnadstadium (jmfr med fjärilens pupp- och larvstadier). En fara med det här arbetet är att man plötsligt finner sig fördjupa sig i en för arbetet fullkomligt oväsentlig detalj – men jag tänker mig att det kanske kan ursäktas som allmänbildning? Nå, när jag således forskade vidare i den här (ganska basala) ålkunskapen stötte jag på detta med brunnsålar. Tydligen var det ganska vanligt att man fångade in en ål och släppte ned den i brunn för att den skulle hålla rent i brunnen. Det gjorde den då åttaårige Samuel Nilsson i en brunn i skånska Brantevik år 1859. Och där har ålen levt alltsedan dess. Den lär vara ganska förkrympt och ha osedvanligt stora ögon, men verkar i övrigt vara vid god vigör. Läs mer om Branteviksålen och se ett litet klipp från Mitt i naturen med den här.

branteviksålen

*

Till sist har jag också idag lärt mig flera nya ord. Av dem lägger jag ”stråhane” på minnet. STRÅHANE är en nedsättande benämning på ÖVERMODIG eller SKRÄVLANDE eller STRIDSLYSTEN men LITEN eller SVAG MANSPERSON(?), förekommer även som tilltalsnamn, ex. Sannder Stråhane.

Fira Färger!

Färger

Läsare! Kom och fira med mig! På tillställningens Facebook-sida står följande att läsa:

Min översättning av Remy de Gourmonts Färger (Couleurs) har kommit ut! För att fira detta tänkte jag dricka ett glas vin eller två på Mosebacke och delad glädje är som bekant dubbel glädje – du är därför bjuden att komma och göra mig sällskap!

För den händelse någon är intresserade tar jag givetvis med några ex av boken som kommer att säljas för oslagbara kompispriset 120 kr denna afton. Den som ännu inte införskaffat Arma Belgien av Baudelaire behöver inte gå hem tröstlös, jag tar med några sådana också.

Känner du inte mig personligen men gillar Gourmont, Alastors utgivning eller symbolister i största allmänhet? Var inte blyg utan titta gärna förbi!

Vi kommer att hålla till på Terrassen (om vädret tillåter, annars Södra Bar) från 18.00 till sent. Hoppas vi ses!

Den känslan

Finns det en bättre känsla än den när man närmar sig fullbordan av ett projekt? När texten du burit i ditt huvud i månader är på väg att ta steget ut i världen. Du är inte riktigt där än, du ser bara ljuset i slutet av tunneln. I detta ljuvliga gränsland av fullbordan, ansträngningarna är bakom dig, men ännu inte på den sida av utgivningen som domineras av ångest inför eventuell kritik. Är inte löftet av glädje ibland så mycket mer tillfredsställande än glädjen själv? Jag vet euforin i mitt sinne när boken, något som inte fanns och nu finns, ligger i min hand. Den där tyngden, den där doften av nytryck och existens är berusande och förväntansfull väntar jag den.

Under arbete

Hej bloggen, det var ett tag sedan, jag vet. Jag sitter med det något plågsamma arbetet att skriva efterord till översättningen jag pysslat med de senaste månaderna. Med översättning finns det något mycket befriande i att det du försöker formulera redan finns, du behöver inte ta ansvar för det – bara säga det en gång till, fast på målspråket. Det finns såklart det där att vara originalet troget, att förvalta det väl – men av någon anledning är det inte lika obehagligt som att själv göra sig synlig i text. (Detta gäller inte skönlitterära texter dock, som bara kan generera smak- och hantverksomdömen, av någon anledning är det värre när det handlar om kunskap och slutsatser. Med andra ord: jag har tydliga mindre problem med att vara obegåvad än dum).  Och nu är det så mycket värre sedan jag genom den där SvD-artikeln insett att det faktiskt finns dem därute som läser det jag sitter och svettas över här hemma i soffan. Likväl betyder att jag överhuvudtaget kan med att dela med mig av det här att jag närmar mig slutet. Vi ses igen när det är över, i väntan på det får ni en fin pegasus av Odilon Redon (den påminner mig lite om enhörningsfontänen på Isola Bella)!

odilon-redon-white-pegasus

Bokslut

Om man går tillbaka i tiden lite, ett år sisådär, kunde man läsa att jag inför 2012 önskade ”mer stillhet, ett mellanår att vila i” eftersom 2011 varit ”ett år fyllt till bredden och hur roligt allt det som hände då än var…”. Nå, nu blev det ju inte riktigt så. 2012 blev ännu mer fullt: det blev bättre, bäst kanske – men också värst. När 2011 började med att katten hamnade på sjukhus var det i år mamma som blev dålig – och under några timmar blev jag tvungen att föreställa mig en tillvaro där hon kanske inte fanns. Nu gick det tack och lov inte så, men det är ändå kanske det plågsammaste jag genomlevt hittills. Jag tror att det var tur att jag hade så mycket att göra under våren, under året, chocken och den där föraningen jag kunnat vara utan bearbetades lite i taget, allteftersom – det är bättre så, tror jag, i alla fall för mig.

Nå, så medan jag försökte hantera det där färdigställde jag min första riktiga översättning: korrekturläste det sista och skrev klart mina 436 noter. Och i april kom den, min första lilla bok. Mitt namn i tryck, min bok i skyltfönstren. Och samtidigt hade jag på Drottningholm fått större ansvarsområden, och säsongen började tidigt med en förbluffande vacker utställning med kamelior. I och med att föreställningssäsongen drog igång fanns plötsligt inte mycket tid till annat. Undantaget: i juni blev katten dålig igen och efter ett par turer till veterinären, en snabb försämring och riktigt dåliga njurvärden fanns det inte något annat val än att låta henne få somna in. Och trots att sorgen och saknaden finns där är det ändå en sorg, en saknad, att försonas med. Ett långt liv, lyckliga minnen och framför allt ett slut innan lidandet tog vid.

I övrigt handlade min sommar mer än något annat om Drottningholms slottsteater. Gott så, men när vindarna började blåsa kyligare kom också längtan till arbetsrummets stillhet. En höst stillsammare än våren; översättande och årets enda resa utomlands, till mormor i Belgien. Under hösten lyckades jag också, äntligen(!), få klart ett romanmanus samt åka till Göteborg för att med mamma och bästa väninnan prova ut och därtill köpa brudklänning. Sista månaden har gått åt att få klart översättningen, fira matematikern som tog sin licentiatexamen och vara förkyld i princip hela tiden (strax innan nyår var jag nästan redo att friskförklara mig, men sedan dess har jag åkt på något nytt och är nu återigen i pappersnäsdukarnas våld).

Jag vet inte, men den här årsammanfattningen kanske låter något dyster, tråkigheter och en massa jobb, typ. Speciellt om man jämföra med förra och förrförra året som var späckat med resor, frieri och Parisboende.  Så är det emellertid inte jag upplever 2012, det känns, för första gången tror jag, att jag faktiskt kommit någonstans med mitt liv och att jag är helt tillfreds med livet i allmänhet och mig och min plats i det i synnerhet. Inför 2013 är jag nöjd med att fortsätta på den inslagna vägen – det vill säga få ut den här översättningen, få ut fler, våga skicka den där romanen till ett förlag, kanske skriva en till(?)… Ja, och sen blir jag ju faktiskt fru i augusti. Så 2013 blir nog inget mellanår det heller. Om jag ska göra någon förändring så är det väl att då och då kanske se till att träffa lite människor av kött och blod istället för att kategoriskt och systematiskt missköta alla vänskaper och bekantskaper (dvs: bara ägna mig åt arbetet, ni börjar få bilden klar för er?) samt komma igång med träningen igen då jag misstänker att vinterns förkylningar till större delen beror på ett dåligt immunförsvar till följd av allmänt slappt leverne (plus skulle vara kul att kunna välja också de snävaste klänningarna i garderoben när lusten faller på).

Idisslare

Värt att notera: ett av de ord jag lärde mig i och med arbetet med Arma Belgien var ruminant (idisslare). Det är inte helt lätt för nya ord att fastna i mitt medvetande, vilket betyder att Baudelaire måste använt det mer än en gång i sina beskrivningar av belgarna.

Om Belgien

Det är egentligen lustigt att jag som är till hälften belgare, jag vars ögon fylls av tårar och ädla fosterlandskänslor när jag hör Brel sjunga Marieke eller Mon plat pays, i och med översättning av Arma Belgien plötsligt finner mig som i förtroende ta emot främlingars antipati mot mitt lilla land, att jag förväntas förklara Belgiens alla fel. Som om det i första hand var förkastelsen av Belgien som fått mig att intressera mig för verket, och inte att det var ett till svenska hittills oöversatt verk av Baudelaire. (Att jag hittade Pauvre Belgique från första början berodde faktiskt att jag av olika anledningar sysselsatte mig med 1860-talets Belgien och då upptäckte att poeten uppehållit sig i Bryssel under just den tid jag intresserade mig för. När jag sedan sökte mer upplysningar om denna två år långa vistelse upptäckte jag att den resulterat i ett oavslutat verk – ur vilket jag översatte en liten del för tidskriften Aorta och som jag nu haft glädjen att översätta i sin helhet för Alastor Press.) Synnerligen märkligt blir det när partierna om Belgiens kvinnor lyfts fram, texten i sig har jag inget problem med (även om upplevelsen att översätta var lite tudelad, känslan av: det är ju min mamma, min mormor, mina mostrar och kusiner du talar om Charles!) en annan sak är det när den moderne läsaren citerar orden jag klätt i svensk språkdräkt, underförstått: så är det!

Belgien är på många sätt ett märkligt land, inte minst politiskt. I en handbok för affärsman där olika länders särdrag listas och kommenteras för att överbrygga kulturskillnader och förbereda affärsmannen för möten och förhandlingar understryks att belgaren i första hans präglas av landets splittring. Att tala om en belgisk identitet blir således svårt, i första hand är han präglad av konflikt. Belgien som vi känner det blev en nation först 1830, det Belgien vi möter i Arma Belgien är således blott 30 år gammalt och den som intressera sig för landets historia och hur det blev som det blev har stort nöje av att läsa de artiklar Baudelaire klippt ut. Grunden läggs där för de konflikter vi ser än idag. Men framför allt handlar Arma Belgien inte om Belgien utan om poetens samtids alla brister, tacksamt exemplifierade i Belgien. Baudelaire understryker själv hur detta bara är en övning innan han kommer vända sig mot Frankrike. Missar man inte poängen lite om man idag läser Baudelaires ord och tillåter sig ett gott skratt på det moderna Belgiens bekostnad? Istället rekommenderar jag en läsning där man förvisso kan skratta åt Baudelaires oförsonliga attacker på de stackars belgarna, men med viss självkritik – i de skisser poeten håller upp, skönjer man inte vår egen samtids drag? Och svensken som skrattar åt lilleputtsnationen Belgien som tror sig störst i Europa, han bör kanske tänka efter en gång till.

 

Arma Belgien

Ingen har väl inte missat att Arma Belgien nu finns till försäljning? Köp den direkt från förlaget, eller för den som föredrar det hos nätbokhandlarna som Adlibris och Bokus.

”Det är svårt att tilldela belgaren en plats i varandets kedja. Emellertid kan man säkerställa att han måste sorteras in mellan apan och blötdjuret. Det finns plats.”

I mitten av 1860-talet tillbringar poeten Charles Baudelaire två år i Bryssel. Där förfasas han över belgarna och deras land. Belgarna är dumma, de är tröga, de uppskattar inte skönhet, de härmar fransmännen, de kan inte le, de förtalar varandra, de är fula… Poeten påbörjar en hätsk pamflett som snart växer i omfång och han ger boken arbetsnamnet Arma Belgien.

Boken om Belgien fullbordades aldrig, men manuskriptet med Baudelaires anteckningar bevarades till eftervärlden att roas och kanske i nidporträttet av de arma belgarna känna igen några av sina egna drag.

Manuskriptet presenteras här för första gången i sin helhet på svenska. Ingår gör också diktsamlingen Amoenitates belgicæ som publicerades postumt och vars dikter var tänkta att ingå i Arma Belgien.