Fira Färger!

Färger

Läsare! Kom och fira med mig! På tillställningens Facebook-sida står följande att läsa:

Min översättning av Remy de Gourmonts Färger (Couleurs) har kommit ut! För att fira detta tänkte jag dricka ett glas vin eller två på Mosebacke och delad glädje är som bekant dubbel glädje – du är därför bjuden att komma och göra mig sällskap!

För den händelse någon är intresserade tar jag givetvis med några ex av boken som kommer att säljas för oslagbara kompispriset 120 kr denna afton. Den som ännu inte införskaffat Arma Belgien av Baudelaire behöver inte gå hem tröstlös, jag tar med några sådana också.

Känner du inte mig personligen men gillar Gourmont, Alastors utgivning eller symbolister i största allmänhet? Var inte blyg utan titta gärna förbi!

Vi kommer att hålla till på Terrassen (om vädret tillåter, annars Södra Bar) från 18.00 till sent. Hoppas vi ses!

Den känslan

Finns det en bättre känsla än den när man närmar sig fullbordan av ett projekt? När texten du burit i ditt huvud i månader är på väg att ta steget ut i världen. Du är inte riktigt där än, du ser bara ljuset i slutet av tunneln. I detta ljuvliga gränsland av fullbordan, ansträngningarna är bakom dig, men ännu inte på den sida av utgivningen som domineras av ångest inför eventuell kritik. Är inte löftet av glädje ibland så mycket mer tillfredsställande än glädjen själv? Jag vet euforin i mitt sinne när boken, något som inte fanns och nu finns, ligger i min hand. Den där tyngden, den där doften av nytryck och existens är berusande och förväntansfull väntar jag den.

Under arbete

Hej bloggen, det var ett tag sedan, jag vet. Jag sitter med det något plågsamma arbetet att skriva efterord till översättningen jag pysslat med de senaste månaderna. Med översättning finns det något mycket befriande i att det du försöker formulera redan finns, du behöver inte ta ansvar för det – bara säga det en gång till, fast på målspråket. Det finns såklart det där att vara originalet troget, att förvalta det väl – men av någon anledning är det inte lika obehagligt som att själv göra sig synlig i text. (Detta gäller inte skönlitterära texter dock, som bara kan generera smak- och hantverksomdömen, av någon anledning är det värre när det handlar om kunskap och slutsatser. Med andra ord: jag har tydliga mindre problem med att vara obegåvad än dum).  Och nu är det så mycket värre sedan jag genom den där SvD-artikeln insett att det faktiskt finns dem därute som läser det jag sitter och svettas över här hemma i soffan. Likväl betyder att jag överhuvudtaget kan med att dela med mig av det här att jag närmar mig slutet. Vi ses igen när det är över, i väntan på det får ni en fin pegasus av Odilon Redon (den påminner mig lite om enhörningsfontänen på Isola Bella)!

odilon-redon-white-pegasus

Bokslut

Om man går tillbaka i tiden lite, ett år sisådär, kunde man läsa att jag inför 2012 önskade ”mer stillhet, ett mellanår att vila i” eftersom 2011 varit ”ett år fyllt till bredden och hur roligt allt det som hände då än var…”. Nå, nu blev det ju inte riktigt så. 2012 blev ännu mer fullt: det blev bättre, bäst kanske – men också värst. När 2011 började med att katten hamnade på sjukhus var det i år mamma som blev dålig – och under några timmar blev jag tvungen att föreställa mig en tillvaro där hon kanske inte fanns. Nu gick det tack och lov inte så, men det är ändå kanske det plågsammaste jag genomlevt hittills. Jag tror att det var tur att jag hade så mycket att göra under våren, under året, chocken och den där föraningen jag kunnat vara utan bearbetades lite i taget, allteftersom – det är bättre så, tror jag, i alla fall för mig.

Nå, så medan jag försökte hantera det där färdigställde jag min första riktiga översättning: korrekturläste det sista och skrev klart mina 436 noter. Och i april kom den, min första lilla bok. Mitt namn i tryck, min bok i skyltfönstren. Och samtidigt hade jag på Drottningholm fått större ansvarsområden, och säsongen började tidigt med en förbluffande vacker utställning med kamelior. I och med att föreställningssäsongen drog igång fanns plötsligt inte mycket tid till annat. Undantaget: i juni blev katten dålig igen och efter ett par turer till veterinären, en snabb försämring och riktigt dåliga njurvärden fanns det inte något annat val än att låta henne få somna in. Och trots att sorgen och saknaden finns där är det ändå en sorg, en saknad, att försonas med. Ett långt liv, lyckliga minnen och framför allt ett slut innan lidandet tog vid.

I övrigt handlade min sommar mer än något annat om Drottningholms slottsteater. Gott så, men när vindarna började blåsa kyligare kom också längtan till arbetsrummets stillhet. En höst stillsammare än våren; översättande och årets enda resa utomlands, till mormor i Belgien. Under hösten lyckades jag också, äntligen(!), få klart ett romanmanus samt åka till Göteborg för att med mamma och bästa väninnan prova ut och därtill köpa brudklänning. Sista månaden har gått åt att få klart översättningen, fira matematikern som tog sin licentiatexamen och vara förkyld i princip hela tiden (strax innan nyår var jag nästan redo att friskförklara mig, men sedan dess har jag åkt på något nytt och är nu återigen i pappersnäsdukarnas våld).

Jag vet inte, men den här årsammanfattningen kanske låter något dyster, tråkigheter och en massa jobb, typ. Speciellt om man jämföra med förra och förrförra året som var späckat med resor, frieri och Parisboende.  Så är det emellertid inte jag upplever 2012, det känns, för första gången tror jag, att jag faktiskt kommit någonstans med mitt liv och att jag är helt tillfreds med livet i allmänhet och mig och min plats i det i synnerhet. Inför 2013 är jag nöjd med att fortsätta på den inslagna vägen – det vill säga få ut den här översättningen, få ut fler, våga skicka den där romanen till ett förlag, kanske skriva en till(?)… Ja, och sen blir jag ju faktiskt fru i augusti. Så 2013 blir nog inget mellanår det heller. Om jag ska göra någon förändring så är det väl att då och då kanske se till att träffa lite människor av kött och blod istället för att kategoriskt och systematiskt missköta alla vänskaper och bekantskaper (dvs: bara ägna mig åt arbetet, ni börjar få bilden klar för er?) samt komma igång med träningen igen då jag misstänker att vinterns förkylningar till större delen beror på ett dåligt immunförsvar till följd av allmänt slappt leverne (plus skulle vara kul att kunna välja också de snävaste klänningarna i garderoben när lusten faller på).

Idisslare

Värt att notera: ett av de ord jag lärde mig i och med arbetet med Arma Belgien var ruminant (idisslare). Det är inte helt lätt för nya ord att fastna i mitt medvetande, vilket betyder att Baudelaire måste använt det mer än en gång i sina beskrivningar av belgarna.

Om Belgien

Det är egentligen lustigt att jag som är till hälften belgare, jag vars ögon fylls av tårar och ädla fosterlandskänslor när jag hör Brel sjunga Marieke eller Mon plat pays, i och med översättning av Arma Belgien plötsligt finner mig som i förtroende ta emot främlingars antipati mot mitt lilla land, att jag förväntas förklara Belgiens alla fel. Som om det i första hand var förkastelsen av Belgien som fått mig att intressera mig för verket, och inte att det var ett till svenska hittills oöversatt verk av Baudelaire. (Att jag hittade Pauvre Belgique från första början berodde faktiskt att jag av olika anledningar sysselsatte mig med 1860-talets Belgien och då upptäckte att poeten uppehållit sig i Bryssel under just den tid jag intresserade mig för. När jag sedan sökte mer upplysningar om denna två år långa vistelse upptäckte jag att den resulterat i ett oavslutat verk – ur vilket jag översatte en liten del för tidskriften Aorta och som jag nu haft glädjen att översätta i sin helhet för Alastor Press.) Synnerligen märkligt blir det när partierna om Belgiens kvinnor lyfts fram, texten i sig har jag inget problem med (även om upplevelsen att översätta var lite tudelad, känslan av: det är ju min mamma, min mormor, mina mostrar och kusiner du talar om Charles!) en annan sak är det när den moderne läsaren citerar orden jag klätt i svensk språkdräkt, underförstått: så är det!

Belgien är på många sätt ett märkligt land, inte minst politiskt. I en handbok för affärsman där olika länders särdrag listas och kommenteras för att överbrygga kulturskillnader och förbereda affärsmannen för möten och förhandlingar understryks att belgaren i första hans präglas av landets splittring. Att tala om en belgisk identitet blir således svårt, i första hand är han präglad av konflikt. Belgien som vi känner det blev en nation först 1830, det Belgien vi möter i Arma Belgien är således blott 30 år gammalt och den som intressera sig för landets historia och hur det blev som det blev har stort nöje av att läsa de artiklar Baudelaire klippt ut. Grunden läggs där för de konflikter vi ser än idag. Men framför allt handlar Arma Belgien inte om Belgien utan om poetens samtids alla brister, tacksamt exemplifierade i Belgien. Baudelaire understryker själv hur detta bara är en övning innan han kommer vända sig mot Frankrike. Missar man inte poängen lite om man idag läser Baudelaires ord och tillåter sig ett gott skratt på det moderna Belgiens bekostnad? Istället rekommenderar jag en läsning där man förvisso kan skratta åt Baudelaires oförsonliga attacker på de stackars belgarna, men med viss självkritik – i de skisser poeten håller upp, skönjer man inte vår egen samtids drag? Och svensken som skrattar åt lilleputtsnationen Belgien som tror sig störst i Europa, han bör kanske tänka efter en gång till.

 

Arma Belgien

Ingen har väl inte missat att Arma Belgien nu finns till försäljning? Köp den direkt från förlaget, eller för den som föredrar det hos nätbokhandlarna som Adlibris och Bokus.

”Det är svårt att tilldela belgaren en plats i varandets kedja. Emellertid kan man säkerställa att han måste sorteras in mellan apan och blötdjuret. Det finns plats.”

I mitten av 1860-talet tillbringar poeten Charles Baudelaire två år i Bryssel. Där förfasas han över belgarna och deras land. Belgarna är dumma, de är tröga, de uppskattar inte skönhet, de härmar fransmännen, de kan inte le, de förtalar varandra, de är fula… Poeten påbörjar en hätsk pamflett som snart växer i omfång och han ger boken arbetsnamnet Arma Belgien.

Boken om Belgien fullbordades aldrig, men manuskriptet med Baudelaires anteckningar bevarades till eftervärlden att roas och kanske i nidporträttet av de arma belgarna känna igen några av sina egna drag.

Manuskriptet presenteras här för första gången i sin helhet på svenska. Ingår gör också diktsamlingen Amoenitates belgicæ som publicerades postumt och vars dikter var tänkta att ingå i Arma Belgien.

Vara översättare?

Så, om detta med att införliva att vara ÖVERSÄTTARE i sin identitet…

Ett tag var detta faktiskt ett yrke jag hade tänkt välja åt mig. I det läget var framtidsplanen dock att genom studier i franska språket vid Stockholms universitet och sedan ett år i Bryssel som Erasmusstudent skaffa mig lämpliga kunskaper i språket och översättningens vedermödor för att så småningom bygga mig en karriär inom sagda yrke. Nu blev det inte så, jag tröttnade ganska snabbt på Franska A, mötte min matematiker, flyttade från huvudstaden till Uppsala och efter en förvirrad avvikare på Historia A tog jag upp mina studier i litteraturvetenskap (vilket nästan gav mig en master i ämnet, bara halva uppsatsen kvar…). Så lade jag översättningsdrömmen på hyllan, även om det mindre varit en dröm och kanske mer en plan, fortsatte att översätta på fritiden för nöjet. Och så, av en lycklig slump kom det sig alltså att jag nu, några år senare, fick möjligheten att ge mig i kast med Baudelaire och plötsligt tycks översättarbanan ligga öppen igen. Kravet för att till exempel gå med i Översättarcentrum är att ha översatt ett verk, vilket då skulle betyda att jag nu är ÖVERSÄTTARE.

*

Kanske är det så att jag alltid kommer att få brottas lite med autodidaktens förbannelse. I ryggen har jag ingen utbildning – bara ett modersmål utan skolstudier och ett nästan livslångt intresse för fransk litteratur. Jag har, nämligen, lite osannolika 352,5 högskolepoäng varav inga är i Franska på högskolenivå (det finns ett gäng poäng i franska förberedande kurser eftersom jag saknade behörighet till Franska A då jag inte läst franska på gymnasiet. Varför inte då? undrar läsaren. Det gavs helt enkelt inte på mitt program på grund av för få sökande.) Kanske skulle jag känt på samma sätt också med all världens utbildning i bagaget – också under mina år på akademin kunde jag få känslan av att vara bedragaren som nästlat sig in och när som helst kunde demaskeras och avslöjas som den bluff han egentligen var. Jag minns en lunch, de andra hade lektorer och docenter, advokater och läkare till föräldrar, och de rörde sig genom korridorer såväl som teorier med en  självklarhet som var mig främmande.

*

Nå men jag tänker (eller intalar mig?) att det i mitt intuitiva förhållningssätt till språket och litteraturen finns en styrka. Något som man inte mekaniskt kan lära sig, men med tiden erövra. Mitt tänkande är annorlunda på franska än på svenska. När jag tänker franska tankar är det inte tankar på svenska fast på franska, om ni förstår vad jag menar. När jag översätter försöker jag således inte översätta utan tänka samma verk, fast på svenska. Därför inbillar jag mig att vem som helst inte kan översätta vilket verk som helst. I viss mån måste översättarens och författarens tänkande överensstämma, jag skulle vilja kalla det för att de delar samma temperament.

*

Frågan är om man inte också borde tala om en besläktad oro, the anxiety of translation. Den yttrar sig på motsatt sätt, nämligen som en misstanke om att det har ”hänt” något under översättningen. Man vill att inflytandet skall vara totalt, att varje betydelsebärande enhet skall få sin motsvarighet.

[…]

Man vill hoppas att ingen kritiker av översatt prosa, eller ännu värre av översatt poesi, kommer oanmäld till översättarens arbetsrum. Där är det sällan särskilt välstädat. På golvet springer prepositionerna omkring och skriker efter mat. I ett hörn ligger en säck cement. Mitt på golvet en gammal Halda. Här finns tröskverk och ångpannor, hålvägar och gånggrifter, liksom det allra senaste inom nanotekniken. Översättaren själv sitter tandlös och mumlande i ett förspråkligt koma, omvärvd av cigarrettrök, ingrodd, orörlig. Esomoftast gör han ett utfall mot tangentbordet, åtrar sig, gnyr i vanmakt, men lyckas ändå till slut knacka in några ord i den skrovliga gnejsen.

Det märkliga är att det ser exakt likadant ut hemma hos författaren.

ur Dag ut och dag in med en dag i Dublin

Jag läste med stor behållning Erik Anderssons förtjusande lilla bok Dag ut och dag in med en dag i Dublin som handlar om hans översättningsarbete med James Joyce notorisk svåra Ulysses. Nu råkar det vara så att jag faktiskt har läst Ulysses i dess helhet (och inte funnit den alls så svår eller jobbig(t modernistisk) som jag trott den skulle vara, utan snarare riktigt rolig och lekfull). Faktum är också att jag dessutom faktiskt har läst Erik Anderssons roman Bengt. Nu var det visserligen i ärlighetens namn ett bra tag sedan jag läste Bengt, men ändå tror jag att man om man började titta lite på texterna skulle finna beröringspunkter mellan Joyce och Andersson, ett liknande temperament, om man så vill. Därför fanns det en lätthet i arbetet med Baudelaire, jag tror dels att man söker sig till författare som delar ens temperament – men också att läsningen av dem fostrar tanken. Och jag har läst 1800-talets fransmän alltsedan jag tröttnade på att läsa om Vitnos eller Kitty – om inte till och med tidigare: när jag var liten hade jag böcker som skulle lära barn de grundläggande verben, substantiven, adjektiven. En bild illustrerat ordet och sedan förekom det i en mening. När jag nu bläddrat i dessa böcker i vuxen ålder sedan jag hittat dem på min mammas vind har jag kunnat konstatera att redan dessa små exempelmeningar är hämtade ur det franska språkets främsta diktare. Redan då fick jag alltså Baudelaire, Verlaine och Flaubert (m fl) mig till livs.

*

Till slut det största nöjet som också är den största svårigheten med översättningsarbetet är insnävningen av tolkningen som översättaren tvingas till. Emedan den vanliga läsaren kan låta nöja sig med att en passage eller ett ord är tvetydigt eller rent av obegripligt måste översättaren göra det aktiva valet att bestämma sig för en specifik tolkning och sedan finna ord att uttrycka detta på målspråket. Ansvaret är stundom betungande, nöjet ligger i att brottas med en text tills man tvingat sig till att förstå den helt och fullt.