Författare: Hillevi

För någon vecka sedan färdigställde jag ett litet PM om det dionysiska i Nietzsches självbiografi Ecce Homo. Detta för en kurs som behandlade nämnda text, främst genom närläsning och engagerade seminarier. Jag erinrade mig att jag tidigare skrivit om Dionysos inom ramen för en kurs om antikens mytologi. Döm om min häpnad då jag upptäckte att jag redan i den texten nämnde Nietzsche och dennes fascination för Dionysos, något jag helt glömt bort. Det väckte snart till liv det mycket levande minnet av den indignation jag känt i läsande av kurslitteraturen och i synnerhet det stycke som handlade om den gode Fritz och guden Dionysos:

”Vidare lyfter Grant fram Dionysos destruktiva element samt extasen – att uppgå i något större än det individuella. Grant framhåller detta som speciellt lockande för tyska tänkare och lyfter fram Heine och i synnerhet ”filosofen med hammaren” Nietzsche. Dionysos-kapitlet avslutas med en tyst antydning om sambandet mellan Nietzsches fascination för Dionysos, den framtida Wagner och till sist, givetvis, nittonhundratalets fasor och nazismen. (Grant 1995, 251)”

Förutom att är ett ganska smaklöst guilt by association-resonemang, blir det också ett slags cirkelresonemang där Dionysos som symbol för extas och förlorande av jaget bidrar till misstänkliggörandet av Nietzsche – för den eventualitet att läsaren skulle ställa sig tveksam till enklaven Nietzsche/Wagner/nazism. Det är lite lustigt (och likaledes sorgligt) att en avlägsen kult som Dionysoskulten kan förefalla så skrämmande för en anglosaxisk akademiker i slutet av nittonhundratalet. Det är också ironiskt att just Nietzsche kommit att sammankopplats så med nazismen. I läsningen av han verk undrar man både en och två gånger varför nazisterna inte använde hans böcker som första tändfnöske åt sina berömda bokbrasor. Såhär skriver Nietzsche om tyskar och Tyskland i Ecce Homo:

”Men här skall inget hindra mig från att bliva grov och säga tyskarna ett par hårda sanningar: vem gör det eljest? – Jag talar om deras otukt in historicis. Icke blott att de tyska historikerna förlorat den stora blicken för kulturens gång och värden, att de samtliga äro politikens (eller kyrkans) marionetter: själva denna stora blick har av dem förklarats i akt. Man måste först och främst vara ”tysk” för att vara ”ras”, då kan man döma om alla värden och ovärden in historicis – man fastslår dem… ”Tysk” är ett argument, ”Deutschland, Deutschland, über Alles” en princip, germanerna äro den ”sedliga världsordningen ” i historien; i förhållande till imperium romanum äro de frihetens bärare, i förhållande till adertonde århundradet moralens, den ”kategoriska imperativens” återupprättare”… Det finns en rikstysk historieskrivning, det finnes, fruktar jag, jämväl en antisemitisk, [—] Inför slika satser tappar jag tålamodet och jag får lust, jag känner det som ren plikt, att för en gångs skull säga tyskarna, vad allt de redan hava på sitt samvete. Alla stora kulturförbrytelser under fyra århundraden hava de på sitt samvete!…”

Skriver alltså Nietzsche 1888 (här i översättning av Ernest Thiel). Det är bara en av många passager där han hämningslöst spyr sin galla över allt vad tyskt heter – allt från det rådande samhällsklimatet till deras cuisine (Men det tyska köket i allmänhet – vad har det icke på sitt samvete!) behandlas. Lite intressant i stycket ovan är kanske att Nietzsche också identifierar och kritiserar antisemitiska tendenser i samtiden. Nietzsche själv är inte så förtjust i judendomen, men det beror på att han håller dem ansvariga för kristendomens födelse, kristendomen som kanske är hans huvudsakliga motståndare. Ecce Homo avslutas som bekant: Har man förstått mig? – Dionysos emot den korsfäste…

Hur kunde då Nietzsche hamna i nazisternas klor och associeras med dessa genom hela nittonhundra talet. En orsak är att det såklart finns saker i Nietzsches filosofi som kunde ha appellerat till nazisterna – speciellt som de var någotsånär beredda till ”kreativa” läsningar där man hittar det man vill hitta. En annan viktig orsak är att då Nietzsche 1889 förlorade förståndet hamnade hans manuskript hos hans syster, Elisabeth Förster-Nietzsche. Hon gjorde sig snart till förkunnare av Nietzsches filosofi och författare till hans biografi. (Till detta syfte var det säkerligen behändigt att sitta på Nietzsches egen självbiografi som publicerades först 1908.) Hon godtogs av etablissemanget som en legitim auktoritet. Elisabeth Förster-Nietzsche var till skillnad från brodern väldigt positiv till nationalsocialismens framväxt i Tyskland. Hon gifte sig med Bernhard Förster som var en anti-semitisk agitator – vilket fick Nietzsche att helt bryta kontakten med sin syster. Efter att maken tagit livet av sig 1889 blossade Elisabeths intresse åter upp för brodern. Hon tog till och med lektioner av Rudolf Steiner (den Steiner som senare skulle bli känd som antroposofins grundare) för att sätta sig in i Nietzsches filosofi. Steiner gav dock upp då han fann henne helt inkapabel att förstå Nietzsche. Det var för övrigt också hon som lät Nietzsches mustasch växa till valrossdimensionerad, fram till kollapsen höll han efter den ganska noggrant. Och det var hon (tillsammans med vännen Peter Gast) som utifrån Nietzsches efterlämnade anteckningar satte samman och publicerade Der Wille sur Macht (Viljan till makt) som alltså inte skrevs av Nietzsche själv. Just detta verk var det som nazisterna kanske uppskattade mest. Det har visat sig att urvalet skett tendensiöst och att vissa stycken inte ens är skrivna av Nietzsche själv.

Kopplingen Nietzsche-nazism är sålunda långt ifrån given. Att Nietzsche gillade Dionysos råder dock ingen tvekan om. ”Jag är lärjunge till filosofen Dionysos,” deklarerar han redan på Ecce Homos första sida. Man skall dock inte göra misstaget att förväxla Nietzsches Dionysos med antikens gud – även om de har vissa drag gemensamt. Det är det ena. Det andra är att när herr Michael Grant drar upp Nietzsche i sitt kapitel om antikens Dionysos är det inte för att svärta ner filosofens rykte, även om han bidrar till att reproducera en onyanserad bild som rentav är falsk och har sin grund i ett guilt by association-resonemang. Han syfte är snarare att understryka hur farlig Dionysos är. Skulle vi, gud förbjude, släppa loss de krafter han står för i vårt fina, rationella samhälle skulle vi hamna i nittonhundratalets ohyggligheter. Då ska man också notera att Grant inte lägger tyngdpunkten på den av de myter som menar att Dionysos föddes i föreningen mellan människan Semele och guden Zeus. Han lyfter istället fram det ursprung som Euripides anför i sin tragedi Backanter, där är Dionysos snarare en ankommande gud, en främling från – guess what – österlandet. Han nöjer sig inte med myten, och utan placerar Dionysoskulten i orienten. Han är ett främmande och destruktivt element som egentligen inte alls hör hemma i den grekiska kulturen (och den grekiska kulturen är, som alla vet, den grund på vilken vårt civiliserade västerland vilar på)

”The Phrygians in Asia Minor had originally come from Thrace, wich was known as Dionysus’ home, and it was probably from one or both of those lands that the savagely orgiastic element in his worship swept over Archaic Greece […]”

Och då kan man ju tycka att det kanske snarare är Grants tankesätt som leder fram till de fasor vi upplevde under nittonhundratalet; snarare än Nietzsches filosofi.

Dionysos