Hemma hos Mallarmé, en annan kulissKulisserna
Hemma hos Mallarmé, en annan kuliss
Litteratur & elegans. Konst & dekadens.
Hemma hos Mallarmé, en annan kulissYes! Äntligen en dag med hård disciplin då jag faktiskt lyckas i mitt uppsåt. Idag har jag varit ute och joggat i stadsskogen (och skrämt en stackars svampplockare som inte väntade sig en springande människa ute i blåbärssnåren), jag har översatt lite (den intellektuella motsvarigheten till joggandet, man håller uppe sin förmåga och språkkänslighet), varefter jag flitigt suttit vid mitt skrivbord med uppsatsen.
En sådan liten historia är den om Askungens sko. I den välkända Disney-filmen får vi veta att den för historien så centrala skon är gjorde utav glas. Detta bygger dock på en missuppfattning. Sagan om Askungen har i olika versioner varit i omlopp sedan antiken (den förklädda flickan av folket, jakten på en skos/sandals/toffels ägarinna) men får sin moderna form i Charles Perraults saga från 1697 och det är också här glasskon introduceras. Kanske är toffeln av glas ett bättre sagoattribut då skor av glas aldrig varit i bruk. Ursprungligen var dock sagan betydligt närmare verkligheten då skon ifråga var gjord utav ett pälsverk. På fjorton- och femtonhundratalet var det i Frankrike endast adeln som tilläts bära päls (jmfr med hermelinernas roll på de adliga vapnen). Att bära pälsverk som överträffade den egna rangen var belagt med stränga straff. Vissa synnerligen sällsynta skinn var endast reserverade kungar, hertigar och herrar med synnerligen höga ämbeten. Ett sådant skinn var gråverket, den kejserliga sobeln. Man skiljde då på större och mindre gråverk. Ordet för gråverk är i franskan vair. Detta ord var då Perraults Askungen-saga började tryckas nästan ur bruk så toffeln som ursprungligen varit av mindre gråverk (menu vair) blev nu gjord utav glas (verre).
Det har dock visat sig stört omöjligt att finna denna enkla, svarta tröja. Jag vet inte hur många butiker jag gått i – inga svarta tröjor som uppfyller ovanstående kriterier. Jag vädjar nu till läsarskaran: vet någon var man kan finna en sådan tröja?!
***
Mer om mode: Drömde jag eller läste jag någonstans att Diors The New Look är tillbaka? Längre kjolar och markerad midja (tack Mad Men!) etc. Är det något vi kommer få se i butikerna snart? I hope so.
Inte bara för glädjen att klä sig i sålunda snitt utan för att låta det stackars ögat vila när man lämnar hemmet. Häromdagen satt jag vid Stora Torget och väntade på bussen som skulle ta mig hem. Jag kunde inte undgå den i många fall kroppsliga misär som oberört flanerade förbi. Det är helt enkelt inte alla förunnat att ha en fysik som passar i struprörsjeans. Det finns veck och översvällande ingen annan människa skall behöva tvingas se. Och det krävs rätt mycket för att man skall lyckas ha en knappt befintlig kjol som precis täcker rumpan eller för all del : endast strumpbyxor. Man får acceptera att alla inte kan ha alla sorts kläder. Så mycket bättre om vi får återse de förlåtande långa kjolarna utan att dessa för den skull känns tantiga… utan sexiga och klassiskt eleganta.
Några hastiga anteckningar för minnet:
Förmiddagen tillbringade jag fortfarande nedbäddad med Therese Bohmans fina debut Den druknade (halva läsekretsen läser säkert Thereses blogg och känner redan till boken ifråga; ni andra: ut och köp! Och när ni gjort det: hem och läs! Recensera den? Moi? Jag skriver som bekant sällan recensioner och inte skall man väl recensera sina vänner heller? Däremot: kanske en liten fundering kring poetiskt mod och skillnaden mellan symboler och metaforer.) Därefter gjorde jag mig i ordning för dagen och valde en svart sammetsklänning trots att det nog är très hösten 2009. Om jag skulle bekymra mig för vad som är rätt just nu skulle jag förmodligen inte våga mig utanför dörren alternativt klä mig i prydliga blusar och anspråkslösa jeans – och tänk vad tråkigt det skulle vara ändå. Alltså: svart sammet och pärlor samt den nya ringen. Därefter tillbringade jag dryga två och en halv timma hos frisören som jag gav den enkla uppmaningen: Brigitte Bardot. Matematikern skjutsade mig sedan till Stockholm där jag gick på min första litterära releasefest allt medan födelsedags-sms ramlade in. Efter att lyckönskad Therese som förtjänar alla de fina recensioner och uppmärksamhet hon fått, fortsatte jag mot Gamla Stan.
Utanför riksdagen mötte min matematiker mig och vi gick bort till Le Rouge där vi bokat bord av de enkla anledningar att restaurangen 1. heter Le rouge och 2. har en inredning som går helt i röd sammet, très Moulin Rouge samt 3. att de serverar den utmärkta (belgiska national-)rätten Moules Frites. Musslorna smakade mycket men var ganska små. Pommes fritesen utmärkta och vitlöksmajonnäsen också. Jag fick champagne (som nog ändå får betraktas som den förnämsta av måltidsdrycker) och matematikern som skulle köra oss hem fick nöja sig med mineralvatten.
Imorgon är det dags för den till födelsedagen hörande festen nere på Västkusten. Om den blir hälften så lyckad som gårdagen är jag nöjd.
På den tiden var en enda man levande i Europa. Alla andra hade endast ett mål: att andas den luft han andats ut. Varje år skänkte Frankrike denne man trehundratusen ynglingar; det var tributen åt Caesar, och hade han inte hela skocken efter sig, kunde han inte följa sin lyckas stjärna. De utgjorde den betäckning han behövde för att kunna dra genom världen och till slut hamna under en tårpil i en liten dal på en fjärran, enslig ö.
[—]
Men en dag då den odödlige kejsaren stod på en höjd och betraktade sju nationer som försökte mörda varann, och ännu inte visste om han skulle bli herre över hela världen eller bara över halva, flög Azraël förbi, lät vingspetsen snudda vid honom och störtade honom i havet. Vid braket av hans fall steg de döende makthavarna upp från sina sotsängar, de kungliga spindlarna sträckte fram sina krökta klor, rev sönder Europa och sömmade sig narrdräkter av Caesars purpur.