Om vi bortser från den lite uppenbara frågan: är det lätt att få
någon att anno 2011 intressera sig för Runeberg? Jag betraktar mig som allmänt litteraturintresserad men ni kommer inte att finna Fänrik Ståls sägner i min bokhylla, än mindre stod Runeberg högt i kurs för mitt högstadie- eller gymnasiejag. Men vi bortser alltså ifrån att ointresset inte beror på invandrarens annorlunda kulturella bakgrund. Det finns en i mina ögon obehaglig uppfattning om att det är svårt för invandraren att ta till sig det svenska kulturarvet och att invandraren är en alltför känslig individ som kommer får problem med sin identitet om den inte isoleras från främmande kulturyttringar. Ett ”svenskt” barn däremot förutsätts utan större problem läsa Homeros och klassisk litteratur som torde vara den svenska barnet ytterligt främmande. Det svenska barnet uppmuntras också att läsa så kallad världslitteratur, det vill säga litteratur icke-västerländsk litteratur, för att vidga sina vyer. Att förutsätta att invandrarbarnet inte förmår ta till sig Runeberg tycker jag är ett betydligt större övergrepp än att ”påtvinga” det Runebergläsning.Obligatorisk läsning
”Instängd i sitt arbetsrum levde han i andrahand genom litteraturen. Lika rörlig i anden som bunden till kroppen: av alla sekelskiftets bokmalar (Marcel Schwob, Élemir Bourges, Anatole France) var Remy de Gourmont den som inte hade något val: utanför böckernas värld var han en lika hjälplös figur som Baudelaires albatross på fartygsdäcket. Besökare berättade att han haltade omkring i sin lilla lägenhet, som uteslutande var inredd med böcker, staplade från golv till tak, klädd i en morgonrock som fick honom att likna en munk.”
I senaste numret av Axess finns en artikel av Kristoffer Leandoer om Remy de Gourmont. Läs, läs, läs!
Munro och tigern
Det händer att jag ser på den engelska eller amerikanska motsvarigheten till Antikrundan som då och så visas också på svensk television. Sällan är det föremålens för deras ägare okända värde som fascinerar utan deras historia. Som den gången en kvinna bar ett halsband hon ärvt av sin mormor och som visade sig vara gjort av antikvitetsexperten far som varit juvelerare. Det var under ett av dessa program jag först hörde talas om Hugh Munro.
Hugh Munro var son till den mer berömde sir Hector Munro en general som vann ett antal viktiga slag för det brittiska Östindiska kompaniet i krig mot furstendömet Mysore i Indien.
Antikviteten ifråga var en ganska skadad porslinsfigur som varit ganska alldaglig om den inte förställt en liggande man och över honom: en tiger. Den här porslinsfiguren, förklarade experten, är från början av 1810-talet och hade sockeln inte varit så skadad skulle man kunnat läsa dess namn ”The death of Munrow”. 1792 var alltså Hugh Munro, av betydligt fredligare sort än sin far, på picninc på ön Saugur utanför Calcutta där han överfölls av en stor tiger och blev så allvarligt skadad att han dog fyra dagar senare. Denna makabra scen gjordes det sedan porslinsfiguriner som välborna engelsmän kunde ställa på spiselkransen. Antikvitetsexpert lade också till att Hugh hade haft en bror, Alexander, som inte hade större tur utan ätits upp av haj. Av honom finns dock inga figuriner och jag har inte funnit någon information om denne andre Munro.De
t är dock ingen tillfällighet att porslinsfabriken valde just det här motivet och att de valde just den här formgivningen. Några år tidigare hade nämligen Brittiska Östindiska kompaniet för första gången ställt ut ett föremål till allmänhetens beskådan i sitt muesum på Leadenhallstreet i London. Det kallas för ”Tipu’s Tiger” eller ”Man Tyger Organ” och kom i kompaniets ägo efter att man besegrat och plundrat Sultanen Tipu 1799. Det man fann var då ett slags mekaniskt prydnadsföremål som visar en stolt tiger (Tipus eget emblem) som dödar en försvarslös engelsk soldat. Inuti träet finns flera mekanismer. Man kan få engelsmannens arm att röra sig. En annan mekanism får honom att jämra sig och ytterligare en annan får tigern att ryta. Utöver detta finn inuti tigern också orgelpipor. Från Wikipedia hämtas följande passage av Richard Wellesley, en av Östindiska kompaniets män som hittade tiger:“In a room appropriated for musical instruments was found an article which merits particular notice, as another proof of the deep hate, and extreme loathing of Tippoo Saib towards the English. This piece of mechanism represents a royal Tyger in the act of devouring a prostrate European. There are some barrels in imitation of an Organ, within the body of the Tyger. The sounds produced by the Organ are intended to resemble the cries of a person in distress intermixed with the roar of a Tyger. The machinery is so contrived that while the Organ is playing, the hand of the European is often lifted up, to express his helpless and deplorable condition. The whole of this design was executed by Order of Tippoo Sultaun. It is imagined that this memorial of the arrogance and barbarous cruelty of Tippoo Sultan may be thought deserving of a place in the Tower of London.”
Idag hittar man manstigerorgeln på Victoria and Albert museum i London.
Inför första dagen i skolan
*
(Förresten var det ungefär lika intelligent att bildgoogla ”spetälsk” som ”decomposed dog” för att illustrera The Fabric of Night-inlägget. Mitt råd till er och framför allt mig själv: don’t do it. Det är bilder som etsar sig fast vare sig man vill eller ej.)
*
Vidare undrar jag lite hur det är tänkt att diskussionen skall föras. På kursdeltagarlistan läser jag tjugofem namn – tiden för diskussion är hela trettio minuter vilket ger var och en dryga 60 sekunder att briljera med ett inlägg. Resten av kvällen tänker jag sålunda ägna åt att badda mitt utslag (två timmar har gått och det har redan gått ner avsevärt) samt fundera ut en lämplig aforism rörande huruvida kanonbegreppet är nyttigt, onödigt och/eller förenligt med ett mångkulturellt och multietniskt samhälle. (Kanske skall jag nöja mig med att svara: ja, nej och typ.)
Dalida igen
För jag har alltid gillat Dalida…
Frisyrer, frisyrer
En favorit
Svarta vykort
I
Almanackan fullskriven, framtid okänd.
Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.
Snöfall i det blystilla havet. Skuggor
brottas på kajen.IIMitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.
The Fabric of Night
Despite its small size, the layout of the town is inscrutable. You come to a mosque or a fontain, and you believe you’ve already seen it, but you don’t remember the nearby buildings. The town’s growht has been uncontrolled, but some neighborhoods contains streets laid out on a strict right-angle grid. You get the feeling you’re going in circles. Somewhere, there must be a town center that will clarify the overall architectonic context, but every time you think you’ve found it, the streets leads you out of it again. (s. 218)
Precis sådan är läsaren upplevelse. Man tror sig finna romanens kärna som skall ge de övriga delarna mening bara för att den två sidor senare skall glida en ur händerna. Utifrån anslaget och baksidestexten trodde jag mig ha att göra med ett slags thriller i Patricia Highsmiths eller Alfred Hitchcocks anda. Ett slag Främlingar på tåg där en aningslös människa plötsligt befinner sig i en rasande handlingskedja som inte går att bryta. Till viss del är väl The Fabric of the Night det också. Det börjar med att Albin, som övertalats till Istanbul av sin flickvän Livia i ett sista, desperat försök att rädda förhållandet, blir vittne till ett mord. Från sin terrass har han insyn i ett annat hotells rum och ser då hur amerikanen Miller, som han druckit med kvällen innan, blir skjuten mitt i frukosten. Men när han går över till hotellet för att ge polisen sitt vittnesmål förnekar personalen att det skulle ha skett ett mord där eller att det ens skulle finnas en amerikan vid namn Miller på hotellet. Albin påbörjar då en egen utredning för att få reda på sanningen.
Vad som är sant och vad som är lögn är också ett problem läsaren tvingas brottas med. Alla verkar dölja något och opålitligast av alla framstår Albin. Huvudsakligen är The Fabric of Night en studie av ett alkoholiserat sinne som sakta bryter samman. Albin är därtill (misslyckad) skulptör och brottas med konstnärens alla demoner. Lyckligtvis finns det förutom Albin ännu en berättare. En utomstående, förnuftig bekantskap, Olaf, som Livia och Albin gör i Istanbul och som berättar Albins historia för oss. På det sättet får man Albins person belyst både inifrån och utifrån, mest tvetydiga blir de avsnitt som Olaf inte har någon kännedom av och som förbli tvetydiga och halvt hallucinatoriska. Lägg därtill till att Albins och Olafs berättelser inte följer samma kronologi, skeenden man läser om i ett av Albins första kapitel återkommer i ett av Olafs sista och kastas i nytt ljus först då. Exempelvis får vi då och då glimtar ur Albins allt annat än lyckliga barndom, för att senare få en sådan episod kommenterad av Olaf som fått anekdoten berättat för sig av Livia som tillägger att hon misstänker att Albin bara hittat på historien ifråga. Ständigt rycks fotfästet undan för läsaren. När hon övertygat sig om att mordet på Miller nog bara skett i Albins dagdrömmar händer något i Olafs berättelse som bekräftar mordet.
Utöver Albins utveckling och deckarintrigen finns också en metadiskussion om konst och liv ständigt närvarande. Särskilt bildkonst och fotografi avhandlas, vilket kanske inte är konstigt då författare själv är utbildad konstnär – kanske är det också därför som just de diskussionerna blir lite väl teoretiska även om det blir riktig roligt emellanåt när författaren raljerar över viss samtidskonst.
Det är en roman som ställer en mängd frågor, och ger mycket få svar. När man slår igen bokpärmarna dröjer sig en otillfredsställelse kvar, som sådana böcker oftast gör. Likväl är det också dem man bär med sig, som man funderar vidare på. Jag kan inte säga att The Fabric of Night var en stor läsupplevelse eller att jag ens njöt av att läsa den. Men såhär i efterhand lämnar den mig ingen ro och jag funderar dels på frågor den gav upphov till, dels försöker jag lägga pusslet, tyda symbolerna och förstå lite mer av den.
*
When we walk across the rickety landing stage in Düsünülen Yer and go back on board, it’s four-thirty in the afternoon. The bloated body of a dog, covered with pink festering wounds, is floating between the quay wall and ths ship’s hull. The dog’s eyes are gone and its side has burst open. Its mustard yellow coat combines with the the capsized sky to produce a color scheme thet reminds me of the enameled-tile friezes of babylon. Lions, gazelles, stags, and mythical creatures against a background of overturned blue. A school of little fish, hungry or playful, surges into the dog’s belly from below. “Tomorrow they’ll be on someone’s plate,” I say to Livia, who’s walking right behind me. “Pan-fried whole, with dog flesh in their guts.”
And she groans loudly. Her face is so white that for a moment I’m afraid she’s going to throw up. She swallows hard, but she doesn’t turn away. While she stares att the spectacle, what strikes her most, overcoming even her nausea, is the utter defenslessness of the dog’s carcass. Once she’s on deck, she quickly digs her camera out of her bag, changes the wide-angle lens for at talascopic lens, leans over the rail so far it scares me, and shoots a whole roll of film in two minutes. I keep my hand on her unbearably lovely behind, now only a memory; I can barely hold her. (s.19-20)
Bokslut
2011 hoppas jag…
på mer arbete, mer nöje och dramatiska förändringar. Skriva klart uppsatsen och ta ut min masterexamen. Efter det följer förhoppningsvis ett förvärvsarbete. Redan inplanerat finns resor till Göteborg för att se Händels Alcina och ett längre besök i staden jag saknar så, Paris, vilket också tillåter ett besök hos mormor i Bryssel. Jag hoppas på flytt till huvudstaden och viktnedgång som tar mig till figuren jag hade 2008. Och jag hoppas bli klar med översättning och andra litterära projekt.







