Så var årets första bok,
The Fabric of Night av Christoph Peters, utläst. Jag köpte den i november när jag var i Rom och plötsligt fann mig boklös sedan det gått allt för fort att läsa ut det medhavda biblioteket (ett par långa, ensamma kvällar/nätter på hotellet gjorde väl sitt också). Den matematiskt lagde inser snart att det sålunda tagit mig, en osedvanligt snabb läsare, nästan två månader att ta mig igenom de blygsamma 300 sidorna. Det är förvisso sant att lästiden varit begränsad, julfestligheter och tentaläsning har kommit emellan – likväl känns tidsspannet orimligt långt. Faktum är att
The Fabric of Night var osedvanligt svårgenomtränglig och stundom, måste jag erkänna, rent av tråkig. Ett par gånger blir texten allt för informativ, det kan röra sig om ett monuments historia eller ett inlägg i en debatt om samtidskonsten och berättelsen tappar fart för att helt stanna av. Sådana passager tillsammans med romanens förvirrande komposition, först emot slutet började jag förstå de olika tidsplanen och hur olika händelser förhöll sig till varandra kronologiskt, kräver en hel del av sin läsare. En av romanens två berättare ger i sin beskrivning av ett av besöksmålen också en beskrivning av romanen själv:
Despite its small size, the layout of the town is inscrutable. You come to a mosque or a fontain, and you believe you’ve already seen it, but you don’t remember the nearby buildings. The town’s growht has been uncontrolled, but some neighborhoods contains streets laid out on a strict right-angle grid. You get the feeling you’re going in circles. Somewhere, there must be a town center that will clarify the overall architectonic context, but every time you think you’ve found it, the streets leads you out of it again. (s. 218)
Precis sådan är läsaren upplevelse. Man tror sig finna romanens kärna som skall ge de övriga delarna mening bara för att den två sidor senare skall glida en ur händerna. Utifrån anslaget och baksidestexten trodde jag mig ha att göra med ett slags thriller i Patricia Highsmiths eller Alfred Hitchcocks anda. Ett slag Främlingar på tåg där en aningslös människa plötsligt befinner sig i en rasande handlingskedja som inte går att bryta. Till viss del är väl The Fabric of the Night det också. Det börjar med att Albin, som övertalats till Istanbul av sin flickvän Livia i ett sista, desperat försök att rädda förhållandet, blir vittne till ett mord. Från sin terrass har han insyn i ett annat hotells rum och ser då hur amerikanen Miller, som han druckit med kvällen innan, blir skjuten mitt i frukosten. Men när han går över till hotellet för att ge polisen sitt vittnesmål förnekar personalen att det skulle ha skett ett mord där eller att det ens skulle finnas en amerikan vid namn Miller på hotellet. Albin påbörjar då en egen utredning för att få reda på sanningen.
Vad som är sant och vad som är lögn är också ett problem läsaren tvingas brottas med. Alla verkar dölja något och opålitligast av alla framstår Albin. Huvudsakligen är The Fabric of Night en studie av ett alkoholiserat sinne som sakta bryter samman. Albin är därtill (misslyckad) skulptör och brottas med konstnärens alla demoner. Lyckligtvis finns det förutom Albin ännu en berättare. En utomstående, förnuftig bekantskap, Olaf, som Livia och Albin gör i Istanbul och som berättar Albins historia för oss. På det sättet får man Albins person belyst både inifrån och utifrån, mest tvetydiga blir de avsnitt som Olaf inte har någon kännedom av och som förbli tvetydiga och halvt hallucinatoriska. Lägg därtill till att Albins och Olafs berättelser inte följer samma kronologi, skeenden man läser om i ett av Albins första kapitel återkommer i ett av Olafs sista och kastas i nytt ljus först då. Exempelvis får vi då och då glimtar ur Albins allt annat än lyckliga barndom, för att senare få en sådan episod kommenterad av Olaf som fått anekdoten berättat för sig av Livia som tillägger att hon misstänker att Albin bara hittat på historien ifråga. Ständigt rycks fotfästet undan för läsaren. När hon övertygat sig om att mordet på Miller nog bara skett i Albins dagdrömmar händer något i Olafs berättelse som bekräftar mordet.
Utöver Albins utveckling och deckarintrigen finns också en metadiskussion om konst och liv ständigt närvarande. Särskilt bildkonst och fotografi avhandlas, vilket kanske inte är konstigt då författare själv är utbildad konstnär – kanske är det också därför som just de diskussionerna blir lite väl teoretiska även om det blir riktig roligt emellanåt när författaren raljerar över viss samtidskonst.
Det är en roman som ställer en mängd frågor, och ger mycket få svar. När man slår igen bokpärmarna dröjer sig en otillfredsställelse kvar, som sådana böcker oftast gör. Likväl är det också dem man bär med sig, som man funderar vidare på. Jag kan inte säga att The Fabric of Night var en stor läsupplevelse eller att jag ens njöt av att läsa den. Men såhär i efterhand lämnar den mig ingen ro och jag funderar dels på frågor den gav upphov till, dels försöker jag lägga pusslet, tyda symbolerna och förstå lite mer av den.
*
When we walk across the rickety landing stage in Düsünülen Yer and go back on board, it’s four-thirty in the afternoon. The bloated body of a dog, covered with pink festering wounds, is floating between the quay wall and ths ship’s hull. The dog’s eyes are gone and its side has burst open. Its mustard yellow coat combines with the the capsized sky to produce a color scheme thet reminds me of the enameled-tile friezes of babylon. Lions, gazelles, stags, and mythical creatures against a background of overturned blue. A school of little fish, hungry or playful, surges into the dog’s belly from below. “Tomorrow they’ll be on someone’s plate,” I say to Livia, who’s walking right behind me. “Pan-fried whole, with dog flesh in their guts.”
And she groans loudly. Her face is so white that for a moment I’m afraid she’s going to throw up. She swallows hard, but she doesn’t turn away. While she stares att the spectacle, what strikes her most, overcoming even her nausea, is the utter defenslessness of the dog’s carcass. Once she’s on deck, she quickly digs her camera out of her bag, changes the wide-angle lens for at talascopic lens, leans over the rail so far it scares me, and shoots a whole roll of film in two minutes. I keep my hand on her unbearably lovely behind, now only a memory; I can barely hold her. (s.19-20)
