Författare: Hillevi

Publicerat den

Parisresan i ord

I Paris var det inte vår, det var sommar. Solen brände mina bara axlar redan första dagen. Men skall jag sammanfatta, vill ni höra?

Torsdag. Hastigt adjö till katterna och det där stygnet av saknad när dörren slår igen bakom mig. Det är nästan löjligt, så många människor jag lämnat bakom mig utan att se mig över axeln en enda gång. Men när det kommer till katterna plågas jag av blott några dagars separation, smälter inför Celines uppfordrande blå ögon när jag tvingas gå.

Går hemifrån kl 07, framme på hotellet kl 19 efter bytestimmar i Frankfurt och våghalsig RER-färd. Värmen som slår emot oss när vi går upp i korsningen blvd Saint-Michel och blvd Saint-Germain. Och den där känslan – en enda lång utandning. Hemma. Hotellrummet är allt jag önskat om än inte rosa utan burgundy.

Likväl, resan och anspänningen gör sig påmind. Migränanfallet kommer i samma ögonblick som jag tillåter mig att slappna av. Vilar en timme, fast besluten att inte låta kroppen vinna. Vi klär om och går till den italienska restaurangen. Där är det kvavt och högljutt – fönstren står öppna men svalkar inte, släpper bara in avgaserna. Huvudvärken, illamåendet – kommer tillbaka i full styrka. Vi äter. Min matematiker pratar med mig och genom migrändimman hör jag hans ord men förmår inte att svara. Vi stannar inte länge. I den ljumma kvällningen återvänder vi till hotellet.

Matematikern, ridderlig som alltid, ger sig iväg i natten för att köpa huvudvärkstabletter trots mina protester. Har anfallet väl börjat finna inget att göra, ingen Alvedon kommer hjälpa. Och han går, blir borta länge. Oron river mitt bröst. Till slut är han tillbaka, utan tabletter – allt var stängt. Allt han gjort är att oroa den receptionisten som inte kände till något nattöppet apotek men som ängsligt konstaterade att skulle värken bli värre låg sjukhuset Hotel de Dieu alldeles i närheten.

Fredag. Fransk frukost på hotellet – croissanter, marmelader, hårdkokta ägg och pain au raisin – bland annat. Sedan: nya skorna på och fina lila klänningen. Promenad i Luxembourgträdgården och minns du sista kvällen vi var i Paris? När det regnade så och vi sprang över dessa stigar, sökte skydd under träden. Vi kommer överens om att Medicifontänen var vackrare i regnet. Vidare längs morgonsömniga gator till Montparnassekyrkogården. Kartorna är slut så vi försöker memorera namn och platser. Hittar Sartre och Beauvoir. Hittar Baudelaire. Hittar Poincaré. Hittar Louÿs. Efter mycket letande också Maupassant och Huysmans.

Lunch hos franska vänner, lax och forell på balkongen under solen som bränner. Därefter promenad i kvarteret – gömda pärlor och en utställning på Foundation Cartier. Vaudou-figurer från början av seklet. De förvridna kropparna, bundna och genomborrade i uppsåt att skada. Djurdelarna, kranierna och tänderna – de får mig som avskyr allt dött att må illa och vi går ut för att dricka läsk i nässelparken bakom galleriet.

Går hela vägen tillbaka till stadens centrum, siktet inställt på rue Saint-Honoré och dröjer vid skyltfönster med konst, böcker smycken. Hittar inget som tilltalar i Miu Miu-butiken men väl hos Michel Cuizel. Dricker kaffe och kir på en lite servering och lyssnar till de franska kostymherrarna till vänster om oss och de amerikanska väninnorna på terrassen framför oss. Noterar slipsknutar och fotriktiga sandaler. Fransmännen dricker cola, amerikanskorna rosé.

Går tillbaka till latinkvarteren. De nya skorna i värmen gör sig påminda – nu har jag ont och blåsor. Det är dags att sitta ned och äta middag, ja. Restaurangen jag hittat på nätet ligger inte där den ska. Vi går istället till brasseriet mitt emot hotellet. Vår kypare ser ut som någon ur en roman av Balzac med skägg och vaxade mustascher. Av någon anledning fattar han tycke för oss. När matematikern får in sitt kaffe håller han upp sina två knogar mot mig. Jag förstår inte gesten, väntar han sig en fist bump av mig. Välj, säger han och äntligen förstår jag. Jag pekar på höger hand – som är tom. Perdu! myser servitören men ger mig ändå den lilla chokladbiten han gömde i den andra handen. När vi går tar han oss i handen och önskar oss en trevlig fortsättning.

Lördag. Jag behöver nya skor. Mina låga från Sverige är för varma och de nyköpta har gett mig blåsor. Vi går in i varje affär men hittar först i Les Halles ett par som passar och inte är för dyra. Då är klockan redan närmare ett och vi är hungriga. Vi går till vårt ställe på blvd Sébastopol och jag äter mitt livs bästa carbonara och matematikern en club parisien. Därifrån tar vi métron till blvd Malesherbes och Musée Henner. Vi studerar såväl tavlor som den intrikata byggnaden men lyckas inte tyda den arabiska versen i ateljén. Därifrån fortsätter vi till den intilliggande Parc Monceau där vi köper glass och sätter oss i gräset att småprata och titta på de flanerande parisarna och turisterna.

Jag har åter ont i fötterna, de nya skorna skaver de också. Irriterat köper vi plåster i ett apotek som dock visar sig vara dåliga. Vi går till Galerie Lafayette och mina fötters ömkliga tillstånd hindrar mig från att pröva Dior- och Chanelskor – men jag kan i alla fall njuta av anblicken av dem. Vi fortsätter ut och hittar ett nytt apotek där jag köper bättre plåster. Vi fortsätter i sydostlig riktning och hamnar i Montorgeuilkvarteren som jag inte besökt tidigare. De påminner om rue Mouffetard men med lite yngre människor på serveringarna och fler turister. Vi går in i ett par vinbutiker eftersom matematikern vill köpa med oss champagne hem dock utan framgång då vi inte riktigt vet vad vi vill ha.

I Maraiskvarteren hittar vi falafelstället som har den godaste falafel vi någonsin smakat. Vi köper med oss varsin och slår oss ned i en närliggande liten park. När vi sedan promenerar över Ile de la Cité ser vi båten med baren där vi en gång satt för drygt ett år sedan. Vi går ner dit och dricker kaffe och kir. Till vår (mest min) stora glädje har de kvar hunden, stor som en liten ponny, som går runt på båten eller slumrar vid landgången. Innan vi går hem stannar vi till vid Shakespeare & Co. dock utan att inhandla något. På Monoprix får dock matematikern äntligen sin champagne.

Söndag. Vi börjar med ett tidigt besök på Musée de Cluny. Vi har redan sett det tidigare, men vi vill återse La dame a la Licorne. I souvenirshoppen ber vi om skivan som spelas – den är slut men vi får ändå köpa deras eget exemplar till reducerat pris. Därefter fortsätter vi till en loppmarknad i Montparnasse där vi också möter upp våra franska vänner och en belgisk väninna till dem som är på besök. Vi följer med dem hem och äter lunch med dem.

Efteråt tar vi métron norrut för att flanera längs Canal Saint-Martin. Vi går över de märkvärdiga järnbroarna och tittar på husen som en gång inhyste parisiska arbetare. Likt alla andra turister stannade vi till att studera slussar och broöppningar där de små turistbåtarna passerade. De lät oss också, alldeles gratis, höra lite av guiderna berättelser. Vi passerade bland annat vad som en gång varit en kyrkogård på merovingernas tid och som under medeltiden var galgbacke med plats för 60 hängda.

Vi tar en tur förbi place de la République som vi ännu inte sett och promenerar därifrån ända hem till hotellet där vi fräschar upp oss och byter om. Sista kvällen i Paris äter vi musslor med matematikerns professor som råkar vara i stan han med. Det talas matematik, språk och aktuella världshändelser. Vi promenerar lite i latinkvarteren och dricker juice och cocktails på en liten servering innan det bli dags att bege sig hemåt i den varma parisnatten.

Måndag. Sista dagen och vi är redan färdigpackade tack vare en insats sent under gårdagskvällen. Vi njuter lite extra av frukostbuffén och efter att ha ställt ifrån oss bagaget i receptionen går vi över blvd Saint-Michel till den stora bokhandeln Gibert Joseph. Det är dock ännu för tidigt och de har inte öppnat ännu. Vi promenerar lite och slår oss till slut ned på ett café med utsikt över fontänen där vi dricker med morgonkaffe. En halvtimme senare kan vi gå tillbaka och botanisera bland bokhandelns fem våningar. Jag hittar en intressant Pierre Louÿs, en stridsskrift för katter från 1750-talet och en faksimilutgåva av Oscar Wildes Salomé med hans handskrivna utkast, den första franska utgåvan samt den första engelska utgåvan med de berömda Beardsley-illustrationerna. Matematikern köper två böcker med övningar i högre algebra.

Vi promenerar därefter hela blvd Saint-Germain bort till Institut du monde Arabe där vi går över floden för att komma till place de la Bastille. Den franska vännen som skulle möta oss för lunch skickar dock ett sms och ställer in. Vi promenerar tillbaka mot floden och dricker cidre och äter sagolika crépes på Île Saint-Louis. Därefter promenerar vi längs med kajen och tittar i bouquinisterna gröna lådor utan att göra märkvärdiga fynd. Trötta på att gå slår vi oss sedan ner i den lilla parken bakom Musée Cluny en stund. När vi tröttnat också på det går vi till brasseriet mitt emot hotellet, till vår besvikelse är mustaschservitören dock inte där. Vi dricker en sista kaffe i Paris, hämtar bagaget och tar sedan en RER ut till Roissy.

Klockan är närmare halv ett när vi stiger ut i en svensk vårkväll på Arlanda. Genom natten kör vi till närmaste nattöppna McDonalds och äter hamburgare. Sedan: bilfärd på gamla uppsalavägen hem. Himlen är molnig men månen skiner igenom molntäcket här och var, ger illusionen av norrsken. Allt är tyst och öde på ängarna vi kör förbi, världen mörk och i månskenet våldsamt vacker. Återigen en enda lång utandning: den tydliga känslan. Hemma.

Publicerat den

À bientôt!


Klockan var strax över fyra när jag vaknade i morse av att en av katterna kräktes på mig. Det slår mig ibland att Celine verkligen är god träning för den eventualitet att jag en dag skulle ha småbarn. Efter denna inte alltför angenäma början på dagen har dagen runnit iväg i ändlösa resförberedelser. Klockan är tjugo i tolv och äntligen står resväskan prydligt packad i hallen, alla mail som skulle skrivas är skickade, avsnittet som skulle färdigställas är slutskrivet etc. Kvar återstår att bara att säga: vi ses nästa vecka. Nu: Paris!

Publicerat den

Anteckningsböcker och handskrift

Peter Englund skriver om sina anteckningsböcker – själv använder han det välkända märket Moleskine (men med akademiens sigill och valspråk). Också jag är mycket kräsen med mina anteckningsböcker. Till en början dög endast konstfullt ornamenterade böcker gärna av märket Paperblanks och gärna med juvelprydda katter på. Funktion har dock alltid varit viktigare än form – när det gällde mina skrivböcker. Det vill säga, de var tvungna att underlätta själva skrivandet som är nog så mödosamt ändå. Jag skriver allt av vikt för hand – ingenting direkt på datorn. Vilket, som jag förstått, är ganska ovanligt i vårt tidevarv. Anledningarna är flera: dels är min dator trots sina bärbara anspråk tung och numera höljet dessvärre sönder, vilket omöjliggör att den skulle kunna bli en följeslagare ut i världen. Nu är det dock inte det huvudsakliga skälet då jag när jag är ute snarare tar sporadiska anteckningar än sätter mig och skriver långa textsjok. De huvudsakliga anledningarna är två.

*

Den första är något jag hört folk ange som skäl till att skriva direkt på datorn, på det sättet förmår man skriva i samma takt som man tänker. Trots att jag är uppväxt med dator i hemmet och har skrivit flitigt på den, har jag aldrig lärt mig en korrekt fingersättning utan skriver med pekfingrar och ibland också med ett hjälpande höger långfinger. Jag är inte heller en av dem som instinktivt känner varje tangents plats (en aning har jag såklart) men behöver ändå fästa blicken på tangentbordet för att skriva. Summa summarum: det går betydligt snabbare att skriva för hand. Min handstil är snabb och slarvig, den innehåller tecken för bokstavskombinationer etc. Obegriplig för någon annan än mig – men högst effektiv.

Den andra är att för eller senare skall texten skrivas in i datorn. Det rör sig då ingalunda om blott renskrift utan blir med nödvändighet en första bearbetning. Ibland ser jag bara sporadiskt på kladden och jämför sedan hur jag uttryckt mig i datortexten med handskriften. Förvånansvärt ofta är texten identisk vilket stärker mig i min övertygelse att det är just så texten måste vara.

*

Men om jag förr behövde en tilltalande estetisk yta för att känna inspirationen flöda har mina krav nuförtiden förändrats och på sätt och vis blivit simplare. Eftersom mina anteckningsböcker rymmer mer än anteckningar, de rymmer utkast, prioriterar jag idag hur de underlättar renskrivningsarbetet. Det största problemet vid renskrivning är när boken ligger uppslagen bredvid datorn och ständigt envisas med att slå igen sig. Samma problem upplever jag när jag sitter och skall i skriva på till exempel tåget – det är besvärligt att behöva hålla boken öppen. Onödigt besvärligt. Alltså har jag ställt undan mina vackra anteckningsböcker och skriver numera endast i spiralblock i A5-format där man helt undviker sådana problem. Dessa block är även de noggrant utvalda för sitt lite tjockare papper och framför allt, avsaknad av rader. Jag skriver helst på blanka sidor, mest för att min stil är så liten att det ser konstigt ut på linjerade ark. Men också för att det vita bladet innebär total frihet, och när det gäller skrivandets tillbehör är det en oumbärlig kvalitet.

Publicerat den

Kort och upprört om konst och kanon


Alltså. Jag vill ju inte att detta skall bli en missnöjesblogg. Jag vill att den skall vara glad och lätt och ledig och ibland kanske en smula intelligent. Men nu är jag dessvärre missnöjd igen och skriver i affekt:

*

För det första: ännu en kanondiskussion på universitetet. Professorn säger något om att ett verks historicitet måste tas i beaktande vid upprättandet av en kanon. Det är inget statiskt som vi bara kan ändra genom att skriva fina listor. Genast åker några händer upp i luften. Det går helt enkelt inte att acceptera. För att vi skall godta en kanon måste den med nödvändighet överensstämma med våra värderingar och insikter av idag. Och ungefär då undrar jag: är det verkligen därför vi läser? För att få våra värderingar och vår världsbild bekräftad? Är inte en poäng med läsning… tja, motsatsen? Att lära sig om andra tider, andra världar – att konfronteras med det och stöta sin egen världsbild emot dem? Att nå djupare insikt om den och ibland kanske till och med förkasta den? Hur skall vi kunna förstå dem vi är idag om reviderar vår historia? Hänsynslös imperialism är inget någon förespråkar i våra dagar, därför menar vissa att vissa klassiska verk av författare som Joseph Conrad eller Rudyard Kipling borde strykas ur litteraturlistorna. Istället skall vi läsa de koloniserades egen litteratur. Det kan vi givetvis också göra, men om vi nu inte vill att nationers ego skall svälla över sina gränser kanske det är bättre att studera imperialistens ståndpunkt. Att tränga in i dess mekanismer – är inte förståelse alltid att föredra framför förträngning? Och detta sagt under premissen att litteraturen i vår kanon skall vara uppbygglig. Jag blir alltid mycket misstänksam när moraliska regler är de som skall avgöra vilken konst som är viktig att lyfta fram – det brukar inte leda till att speciellt intressant litteratur premieras. Men sen krävs helt andra kriterier än moralisk uppbyggnad för att jag skall bli intresserad.

*

För det andra: konstartikeln i DN om Nationalmuseums Lust&Last-utställning. Skribenterna hävdar att man:

”Att man har hemfallit åt en till synes romantisk idé om att konstverk, bilder och ting har en förmåga att själva föra sin talan är anmärkningsvärt. Bristen på förklaringar förutsätter en besökare som redan på förhand har den kunskap som krävs för att förstå de olika estetiska, sociala, funktionella och ideologiska sammanhang som konsten och föremålen en gång ingick i – liksom de nuvarande. Utan detta är utställningen obegriplig.”

Förutom det uppenbara omyndigförklarandet av museibesökaren samt bristen att överhuvudtaget föreställa sig en annan rättfärdig ståndpunkt än den egna – undrar jag lite varför man överhuvudtaget börjar läsa konstvetenskap om man inte känner att konsten förmedlar något i kraft av sig själv? Borde man inte nöja sig med cultural studies eller liknande och helt jämställa allt som konstverket kommunicerar med uttryck för ideologi och maktstrukturer? Vidare: skolas inte konstvetare alls i intentionsproblematik och vad kontextualisering gör med ett verk? Sedan reagerar jag också på det där med patriarkalt och heteronormativt. Om vi har en skön kvinnokropp avbildad för att skapa lust och begär – så kan vi anno 2011 dels påminna oss om verkets historicitet och vilka blickar som fallit på det under årens lopp. Men vi kan lika gärna bortse från dessa och betrakta verket i dess egen rätt – möta det där och då utan hänsyn till något annat än det man har för ögonen. Och år 2011 står det var och en fritt att besöka museer (eller ja, den som kan avstå entréavgiften). Och jag vågar påstå att en flata kan ha lika trevlig stund på utställning som your average heterosexuelle man inför alla yppiga bröst och välsvarvade kurvor – varför o, varför räknas inte denna högst homosexuella blick? De enda som torde bli besvikna är väl de homosexuella männen och de heterosexuella kvinnorna – men vänta, kanske kan man avnjuta och rentav upphetsas av en vackert avbildad kropp som inte överensstämmer med dem man vanligtvis riktar sitt begär emot?! I know I can. Jag tycker ibland att det lite lustigt att de är de som ropar högst emot förtryckande gränser som har den kantigaste världsbilden och de minst rörliga sinnena. Ibland tänker jag att det skulle vara väldigt bekvämt att kunna leva sitt liv så. Naken kvinna = patriarkal blick. Allting är klart och tydligt, det finns inte den minsta osäkerhet i tolkningen. Att självsäkert kunna utbrista: ”Detta är det rätta. Punkt.”

Publicerat den

Sverige 2011

Egentligen hade jag tänkt göra en deal med den där världen som man ser genom fönstret vid mitt skrivbord. Inte ett ord till innan det blir vår. Men våren låter vänta på sig, vilket dagens häftiga men tack och lov korta, snöfall vittnar om. Har vädrets makter inte ambitionen att ens försöka tänker inte heller jag hedra överenskommelsen.

*

Igår var det säsongspremiär för SVT:s litteraturprogram Babel. Jag tittade en stund men tröttnade snart. Ett inslag var att låta olika svenska författare för att, som det heter, ”fånga Sverige 2011”. Och då blir jag lite trött. Om det finns någonting som jag skulle kunna fånga på egen hand – är det inte just Sverige 2011? Jag vaknar upp i Sverige 2011, när jag ser ut genom mitt fönster ser jag Sverige 2011, när jag slår upp tidningen möter mig Sverige 2011, när jag slår på tv:n, när jag går ut och äter, när jag står i Ica-kön. Överallt Sverige 2011! Det finns så många andra tider och kulturer vars enda sätt för oss att möta är genom litteraturen. Jag kan såklart se en poäng i att stanna upp och granska den egna tiden, den egna kulturen – för mig uppstår problemet när det tillåts dominera på bekostnad av, tja, allt annat. Är det inte en ytterst självupptagen tid vi lever i?

Publicerat den

En gummisnodd från fordom


Så hade arbetet nått det stadium då det var dags att ge sig i kast med artiklarna. Boken inköpt hos en av Paris bouquinister. Tidigare hade jag blott förstrött bläddrat lite i den, nu tog jag mig tiden att öppna den. Höra dess rygg knaka av ålder och stillsamt hoppas att det nästan hundra år gamla limmet inte skall släppa. Artiklar och noveller defilerar inför min granskande blick. Men så, ett blad vägrar att vändas. Något håller det och dess närmaste granne i ett hopplöst låst grepp. Jag anar dess form, runt och fukten, kladdet, har trängt genom det gulnande arket. Min första tanke? Tuggummi. Sedan… en mosad jordgubbe. Nej, det hade varit än mer kladd då. Blod? Resolut hämtar jag en kniv i köket (fördelen att jobba hemma vid sitt matbord). Men kladdet vägrar ge vika, jag lirkar, lirkar mer. Till slut drar jag lite för hårt i sidan, rrrrrassp, och ett cirkulärt hår är upprivet i sidan, men nu går att försiktigt skala av det läsliga arket från kladdet som visar sig vara… en röd gummisnodd. Den har stelnat av ålder och faller sönder när jag pillar bort den från boken.

Jag kan inte låta bli att drömma mig bort. Hur hamnade den där? Hur lång tid tar det för en gummisnodd att smälta och svetsa samman två sidor för att sedan torka ut? När? Jag ger mig först ett tidsspann, googlar gummisnodd och får veta att de patenterades redan 1845. Alltså kan den mycket väl legat där sedan bokens första ägare 1919 sprättade upp bladen och läste skriften. Kanske lade han där som ett improviserat bokmärke, men glömde sedan att fortsätta sin läsning. Boken blev stående i bokhyllan tills den såldes. Såldes den av sin ägare eller gick ägaren bort och lämnade boken med sitt gummiband kvar. En avlägsen släkting träder in i den lilla parisiska tvårummaren, fylld av böcker – ställer sig att sortera dem, öppnar inte ens artikelsamlingen, gummibandet ligger säkert kvar. Eller kom det dit först senare? Har den ramlat in bland sidorna hos någon bokhandlare. En slump inget mer, inte alls ett vittne till en läsning som aldrig upptogs igen.

Publicerat den

Hillevionerna


Enligt Plinius den äldre var hillevionerna ett folk som bebodde ön Scatinavia, vilket skulle vara södra Sverige, romarna hade inte kommit speciellt högt upp så man antog att det rörde sig om en ö, och inte en halvö. För att komma till Scatinavia fick man först passera andra öar där det skulle finnas människor med öron så extraordinärt stora att de täckta huvuddelen av kroppen som i övrigt naken (där har vi en trevlig bild att visualisera) och på grannöarna fanns människor med hovar till fötter (i typ… Danmark då?). Själva stycket om hillevionerna (som alltså har normalstora öron) är kort:

”Incipit deinde clarior aperiri fama ab gente Inguaeonum, quae est prima in Germania. mons Saevo ibi, inmensus ad Cimbrorum usque promunturium efficit sinum, qui Codanus vocatur, refertus insulis, quarum clarissima est Scatinavia, inconpertae magnitudinis, portionem tantum eius, quod notum sit, Hillevionum gente quingentis incolente pagis: quare alterum orbem terrarum eam appellant. nec minor est opinione Aeningia.”

Det är alltså bara det sista som rör hillevionerna. Det fastslås att Scatinavia är den största av öarna, att man inte utforskad den till fullo och att den del man utforskat bebos av hillevionernas nation som man inte vet så mycket mer om än att den består av 500 byar och att ser på sin nation som en ”egen värld”.

Det är dock bara Plinius som använder sig av namnet hillevioner. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet menade forskare att det kunde röra sig om en felskrivning, en sammanblandning av ordet ille och (S)uiones. En annan förklaring skulle kunna vara att hillevionerna var en tidig befolkningsgrupp som bodde i Halland, då skulle de också kunna vara samma folk som Jordanes hallins. Idag menar de flesta forskare att Plinius hillevioner och Tacitus suiones eller svioner nog är samma folkslag.

Annan öronmänniska
Publicerat den

Inatt

Nej, det blir nog inget mer skrivet inatt. Jag stannar uppe en stund till, för det är något speciellt med den här tiden på dygnet. När en dag omärkligt går över i en annan. Utanför finns bara mörker och gatlyktors sken i snön. Det finns rastlösa katter som inte riktigt ännu vill krypa ihop till små pälsbollar och drömma, nos mot baktass, drömmar som får morrhåren att rycka. Det finns en älskades regelbundna andetag. Stillhet och tröttheten som plötsligt hinner ikapp. Musan har krupit upp i sängen och somnar där, kind vilar mot axelns vita hud. Jag orkar inga fler ord inatt.
Publicerat den

Tårar eller Minnen från det litterära livet


Det finns en så kallad enkät som cirkulerar på olika bokbloggar. Trettio frågor, en om dagen i en månad. Din favoritbok (Wildes Dorian Grays porträtt), favoritkaraktär (Mallarmés Hérodiade) en bok som inte trodde du skulle tycka om men sedan ändå tyckte om (Joyces Ulysses). Jag blir för rastlös av sådant, tycker ännu sämre om att läsa enkäter än att skriva svaren. Favoritserier? Jag har inte läst serier sedan min fantasyperiod (Robin Hobbs Farseer-trilogi). En annan fråga: en bok som gör mig ledsen, och det slår mig: när grät jag senast över en bok. Det är ett tag sedan, inte så konstigt – jag har (ironiskt nog) inte hunnit läsa så mycket sedan jag började med min master i litteraturvetenskap. Dessutom är mitt läsminne dåligt – de försvinner in i mitt inre bibliotek som saknar katalogkort. Det är en av anledningarna till att jag slutat låna böcker på det verkliga biblioteket, jag behöver den fysiska volymen med sina hundöron, anteckningar och instuckna lappar för att minnas läsningen av dem. Jag söker vidare i minnet. Minns tårar jag försökt dölja på tåg, spårvagnar, tunnelbana. Men vilka var böckerna?*

Jag minns särskilt:

Någon gång i början av 2007 fikade jag med den då nydebuterade Martina Lowden. Efteråt gick vi till en uppläsning i den göteborgska dessvärre nu nedlagda bokhandeln Vänder sig om. Vi pratar om någon bok, och jag bekänner mina tårar. Jag minns blickarna, den distinkta känslan av faux pas. Den unga svenska litteraturen förhåller sig mer ironiskt distanserad till litteraturen och språkets alla möjligheter och omöjligheter, var det inte så? Jag däremot, erkände min svaghet, min oreflekterade läsning av… vilken bok det nu var.

Rekonstruktionen av det fyra år gamla samtalet lyckades. Det var bröderna Goncourts dagböcker vi talade om. Den specifika passagen början av den andra svenska volymen där Édmond beskriver broderns Jules bortgång. Att hela sitt liv levt nära varandra, i ett slags symbios, till att bli den som lämnats kvar med frågan: varför inte jag? Hur kan man göra annat än gråta?