Författare: Hillevi

*

Eftersom jag faktiskt är ledig lämnar jag Mozart och Gluck bakom mig och sätter på den nyinköpta LP-skivan med utdrag ur Bizets Carmen. Förutom en Trollflöjten-uppsättning av glada amatörer på Ljungskile folkhögskola som jag såg med mamma någon gång på 90-talet är nog Carmen mitt första riktiga operaminne. Det var en uppsättning som visades på TV som jag av någon anledning satt mig att se. Jag var liten och all den förförståelse som numera föranleder alla nya kulturupplevelser var ännu i princip obefintlig. Musiken var kanske det som först fångat barnets intresse men allt eftersom var det historien som fick det att sitta kvar. Jag fascinerades av Carmen och don Josés omöjliga relation, som var på en gång kärlek, passion, hat och besatthet. Jag tjusades av den stilige toreadoren – identifierade mig med än med Carmen, än med don José. Och framför allt, framför allt, var jag fullkomligt oförberedd på slutet. Som vuxen behöver man inte ens vara bekant med historien (även om de flesta väl är det), man känner igen dramaturgin, det här är en historia som inte kan sluta väl. Dessutom är det en opera, och alla vet att alla (eller i alla fall någon) dör i operor. Det åttaårigajaget var inte alls beredd på detta, visst anade hon precis som Carmen olyckan som hängde i luften men trodde honom inte på allvar kapabel till det. Chocken, blandad med uppriktig förvåning kunde läsas i hjältinnans drag och speglades i det betraktande barnet. Jag minns reaktionen som framför allt fysisk, som ett slag i magen, jag tappade luften för ett ögonblick. Och jag tror att det var en sådan där på ytan liten händelse som ändå satte djupa spår och som liksom präglade den mjuka metall som var jag.

*

Jag saknar det här naiva sättet att möte konst på. Ett halvt decenniums humaniorastudier och ovanan att alltid sätta med näsan i någon bok gör att jag ser allusioner överallt. Missförstå mig rätt, jag älskar också det: att se hur konstverken kommunicerar med varandra. Men dessvärre har de gjort mig lite avtrubbad. När jag tidigare i år för första gången såg Händels Alcina på Göteborgsoperan drabbas jag av historien och musikens skönhet. Jag känner det som en inre blödning, operan som gräver ut mig inifrån och den känslan bär jag sedan med mig. Men jag är inte i grunden förändrad som efter mitt första möte med Carmen. Därför är det roligt att ibland roligt att återbesöka barndomens nyckelverk och känna dem eka i det som idag är en själv. Det var den känslan som grep mig när jag, återigen på TV, såg Elina Garanca och Roberto Alagna i Richard Eyres minst sagt fysiska Carmen-uppsättning på the Met från 2010. Det väcker allt åttaåringen upplevde, men nu när jag känner till slutet ligger dess skugga över varje ögonblick av föreställningen. Jag sitter och väntar, bävar, inför finalen. Och den kommer, storslagen som alltid, fantastisk i den här tappningen – att de ens lyckas sjunga (och opera!) när de kastar sig över scenen och varandra. Det är så viktigt när man återser sin barndoms favoriter, att det är i bra uppsättningar som håller måttet så att den kräsna vuxna också ska bli nöjd. Därför blir jag så glad av den här uppsättningen som gör precis det, fångar Carmen och karaktärernas inre konflikter såsom jag tänker mig dem.

Vi plockade famnen full av vitsippor på kullens baksida, där blommorna föll i kaskader på slänten under träden och samlades som en vitskummad damm i dalsänkan. Oroliga fladdrade blicken emot himlen, vårt barnauniversum beboddes av högst verkliga viltvittror med hotande klor och genomträngande skrin. På andra sidan, när inga träd växte, men väl ormbunkar och sisselrot på berghällen, gömde sig Mårran i ett grottskrymsle. Och i tunneln som ledde bäcken under vägen till skolan gömde sig en drake som visserligen aldrig visade sig men som pliktskyldigt åt alla salamiskivor vi lade på stenarna vid öppningen. På ängen jagade vi fjärilar med bara händerna. Lyckades vi få tag på en var vi alltid mycket försiktiga och aktade noga vingarnas tunna pulver därför att det var detta magiska stoft som gav fjärilen dess flygförmåga. Våra amiral-, citron-, och nässelfjärilar samt de mindre blåvingarna lade vi sedan i en rymlig och vackert inredd hink där de fick bo under dagen. I kvällningen släppte vi ut dem igen och de fladdrade iväg. När vi beslöt att behålla krabborna vi fiskat upp fick vi lära oss detta med att vatten måste syresättas för att djur ska kunna leva i dem. Ingen av krabborna överlevde och efteråt släppte vi alltid ut fångsten innan vi vände hemåt efter en dag på stranden. En hel vår tillbringade vi med att medelst långa träpinnar försöka få upp en burk, som säkerligen var av guld, ur bäcken bakom gymnastikhallen. När sommarlovet kom hade vi nått vattenfallet utan att lyckats få upp den och guldburken gick för alltid förlorad.