Gessner-vecka: Kameleont
Glasklart
När jag läste litteraturvetenskap (så konstigt det känns att skriva det i imperfekt) tyckte jag alltid bättre om de analyser som anpassade sig efter undersökningsobjektet, det vill säga den skönlitterära texten, än de analyser som anpassade undersökningsobjektet efter dem själva. De förstnämnda var ibland lika njutbara att läsa som texterna själva, emedan de sistnämnda alltid såg likadana ut.
*
Eftersom jag tycker så mycket om de franska symbolisterna, faller det sig naturligt att uppskatta litteraturforskare som Jean-Pierre Richard. Han lägger sig så nära undersökningsobjektet, Mallarmé, att han fått kritiken att analysen blir lidande, utan avstånd blir hans text lika svårtydd som Mallarmés poesi.
”Att frilägga för ögat det poetiska verkets gåtfulla armatur” är Mallarmés definition av vår plan. Logik och sensibilitet är också, efter hans förslag, de bestämda polerna i vår forskning. De tillåter oss att med säkerhet stiga in i detta svårtillgängliga verk genom att i verkets sanna rörelse urskilja en sensibilitet i logiken och en logik i sensibiliteten.
Richard i Roland Lysells översättning
Jag vet inte, men finns det inte något mycket tilltalande i att underkasta sig författarmedvetandet? Att i sin läsning följa hans tänkandes logik – är inte det ett utmärkt sätt att förbli texten trogen i sin tolkning?
*
Bäst blir det kanske när symbolister får tala om symbolister. Här belgiske Verhaeren om Mallarmé:
Varför inte säga att en sonett av Mallarmé är ett palats helt gjort i gloriöst glas som får sitt ljus inte utifrån, utan inifrån? Symbolkonst, säkerligen, och synteskonst.
Ett sätt att säga något om det man egentligen inte kan tala om, genom liknelsen närmar sig Verhaeren något jag känner igen i Mallarmés diktning. Med ord om ord kan läsningen vidgas och det blir möjligt att uttala sig om en kvalité i texten man tidigare saknade begrepp för.
*
Ett glaspalats som lyses upp inifrån…
Gessner-vecka: Bäver
I februari 1860 läste den den amerikanske författaren Henri David Thoreau Historiae Animalium. Han antecknade följande i sin dagbok:
It would seem as if the more odd and whimsical the conceit, the more credible to the mass. They require a surprising truth, though they may well be surprised at any truth. For example, Gesner says of the beaver: ”The biting of this beast is very deep, being able to crash asunder the hardest bones, and commonly he never loseth his hold until he feeleth his teeth gnash one against another . Pliny and Solinus affirm, that the person so bitten cannot be cured, except he hear the crashing of the teeth, which I take to be an opinion without truth.”
*
Gesner (unless we owe it to the translator) has a livelier conception of an animal which has no existence, or of an action which was never performed, than most naturalists have of what passes before their eyes. The ability to report a thing as if [it] had occurred, whether it did or not, is surely important to a describer. They do not half tell a thing because you might expect them to but half believe it. I feel, of course, very ignorant in a museum . I know nothing about the things which they have there, – no more than I should know my friends in the tomb. I walk amid those jars of bloated creatures which they label frogs, a total stranger, without the least froggy thought being suggested . Not one of them can croak. They leave behind all life they that enter there, both frogs and men.
*
For example, Gesner says again, ”The tree being down and prepared, they take one of the oldest of their company, whose teeth could not be used for the cutting, (or, as others say, they constrain some strange beaver whom they meet withal, to fall flat on his back), . . . and upon his belly lade they all their timber, which they so ingeniously work and fasten into the compass of his legs that it may not fall, and so the residue by the tail draw him to the water side, where those buildings are to be framed, and this the rather seemeth to be true, because there have been some such taken that had no hair on their backs, but were pilled, which being espied by the hunters, in pity of their slavery or bondage, they have let them go away free.” Gives Albertus and Olaus Magnus as authorities for this.
Gessner-vecka: Bläckfisk
"Du är så pretentiös"
Det var lunchdags och jag jobbade på Ica Maxi på köpcentret utanför Uddevalla. Den dagen hade jag inte en bok med mig som jag brukade, utan den litteraturteoretiska tidskriften Aiolos som jag precis fått i min ägo. Det var med förväntan jag bläddrade förbi det blå omslaget men min förestående läsning stördes av en kollega som vänligt undrade var det var jag läste — jag förklarade. Svaret: är inte det lite pretentiöst? Detta var inte första gången jag stötte på detta lilla ord, inte heller den sista. Men med tiden har jag blivit bättre på att förutse när det kan tänkas riktas mot mig och på så vis undvika det. I det där lunchrummet på Maxi blev jag fullkomligt ställd, lite naivt kan tyckas, men tanken hade inte föresvävat mig att mitt läsande skulle kunna uppfattas som pretentiöst. Oskuldsfull entusiasm tog för tomma, skrytsamma gester. Jag lade efter det noggrant om mina läsvanor på Maxi efter detta, på sin höjd kunde jag tillåta mig att läsa kultursidorna i DN (vilket också ledde till ett missförstånd med en annan kollega som inte kunde förstå varför man skulle vilja läsa något annat än sportsidor, vilka jag i min tur undviker). Med tiden har jag nästan helt slutat tala eller skylta med min smak, för det är vad det handlar om — kulturyttringarna jag uppskattar eftersom de uppfattas som pretentiösa eller elitistiska. Det finns en oförståelse inför att man hellre skulle läsa en analys av en Hölderlindikt än Aftonbladet eller en gammal hederlig deckare (om man nu ska läsa något alls). Och detta gäller inte bara i Maxis lunchrum utan även i miljöer där jag trott att jag skulle finna likasinnade som till exempel på universitet, där (överraskande många av) mina studerkamrater i litteraturvetenskap funnit det märkligt och lite misstänkt att jag med nöje läste så kallade klassiker. I akademien kunde jag själv också i tysthet ge kursare epitetet ”pretentiös” när deras läsning mig tycktes sprungen ur en vag uppfattning om vad som uppfattades som statusgivande snarare än av rent intresse. Även i ett sådant sällskap har jag inget mycket att säga, en läsning på sådana premisser blir anemisk och trött. Diskussionens syfte reduceras till att briljera, och återigen, är tanken på att man skulle vilja läsa av andra orsaker fullkomligt otänkbar.
Gessner-vecka: Räv
Gessner-vecka: Noshörning och Valross
Jag kunde inte välja bara ett idag. Notera valrossens fiskstjärt och att det ser ut som om noshörningen har på sig en rustning. Många av djuren som beskrivs i Historiae animalium och fick därför vända sig till böcker exempelvis reseskildringar och samla in bildmaterial, noshörningen är exempelvis gjord av Albrecht Dürer. För mer information om denna berömda noshörning hänvisar jag till den utförliga wikipedia-artikeln.
Gessner-vecka: Piggsvin
Ur engelska översättningen av Historiae animalium:
His meat is apples, worms, or grapes: when he findeth apples or grapes on the earth, he rolleth himself upon them, until he have filled all his prickles, and then carrieth them home to his den, never bearing above one in his mouth; and if it fortune that one of them fall off by the way, he likewise shaketh off all the residue, and walloweth upon them afresh, until they be all settled upon his back again. So, forth he goeth, making a noise like a cart-wheel; and if he have any young ones in his nest, they pull off his load wherewithal he is loaded, eating thereof what they please, and laying up the residue for the time to come.
Gessner-vecka!
I arbetet snubblade jag över den schweiziske naturforskaren Conrad Gessner (1516-65) och hans zoologiska uppslagsverk Historiae animalium. Jag är oresonligt förtjust i naturvetenskapliga verk som detta från dåtiden. Det finns en tvekan till mytiska väsen, men man är inte beredd att helt avfärda legenderna (enhörningar däremot finns med all säkerhet eftersom Gessner sett en bit av ett enhörningshorn med sina egna ögon) om dem och reella djur beskrivs och illustreras i sin tur som halvmytiska djur (exempel: blodtörstiga bävrar redo att sätt sina väldiga huggtänder i människoben). Jag utropar härmed nästa vecka (inklusive den här helgen) till Gessner-vecka här på Stasimon. Varje dag: en ny favorit ur Historiae animalium!
Boktips: Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska
Kärleken var över. Jag var mätt när jag gick, plågades varken av hunger eller leda. Så jag fortsatte att gå utan att stanna upp. Jag kände hur trädets löv föll, jag hörde bullret från männen med motorsågarna, min bark rämnade, jag var naken, jag gick min väg. jag visste inte i vilken gestalt tomheten skulle tala till mig. När den kom, kände jag igen den. Den liknade dig.ur Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska av Claire Castillon
