Litteratur & elegans. Konst & dekadens.
When is Paradise?… Would you like Monday? Would you like Tuesday? Would you like Wednesday? Are you afraid of Friday? I am only afraid of delay!
***
Vidare: Esther Guimond (kallad le Lion av entusiasterna, La Paysanne av belackarna) skall ha haft två kuddar i sin säng. En att sova på, fylld med gåsdun, och en att drömma på, fylld med beundrarnas brev; Sainte-Beuve, Musset, Roqueplan, Jérôme, Dumas fils, Girardin…
Jag tycker om generositet. När man, överraskad, bjuds på mer än vad man vågat vänta sig. Jag tänker att en välskriven blogg är något mycket generöst, att skribenten öser tid och idéer på ett forum som ger någon direkt belöning annan än en potentiell läsares tillfredsställda nyfikenhet. Det finns en frihet i det också, att kunna pröva oprövade tankar, att lämna ifrån sig en ofullständig skiss, att uppehålla sig vid det ytliga och grunda. Nå, de senaste åren har dock flera av mina personliga favoriter uppdaterats allt mer sällan, källorna har torkat ut. Man ägnar sig åt annat, man får barn, ägnar sig åt professionellt skrivande eller flyttar till Twitter. Jag har lämnats med känslan när man på dansgolvet ser upp och inser att de flesta andra gästerna gått hem. Därför är det med glädje jag nu ser flera favoriter återvända till bloggformen – redo att fylla vattenhålen där man kan släcka sin texttörst. För att nämna några ser jag exempelvis att Jenny Maria tänker börja blogga igen, det gör också Dekadensmagasinet, och Therese och Sofie (m. fl.) hittar man numera på det eminenta Skönhetskabinettet!
Jag försöker påminna mig om varför det nu var viktigt. Om det är världen likgiltigt, om det bara är min personliga tillfredsställelse det handlar om? I ett större perspektiv är detta jag, denna gärning, mer obetydlig än ett sandkorn i seklernas timglas. Varför slösa all denna energi, varför inte sjunka ned i en hedonistisk dvala? För det är jobbigt och mödosamt, detta, det är uppoffringar och brinnande kött. Det är att vara vaken fastän klockan kryper närmare sex på morgonen – tankarna vägrade stilla sig bara för att det blev natt. Och det är känslan av att ropa ut i tomma rymden, att där inte finns en mottagare att finna. Det är irritationen, den gränslösa irritationen, när någon välvilligt deklamerar hur de älskar böcker. De läser jättemycket! Ska man trösta sig med ett ”det är ju ändå bra att folk läser” fastän ett besök på en generisk Akademibokhandeln framkallar panikattacker och post-traumatiska syndrom med alla medelmåttiga blaha-böcker som fyller upp hyllorna – och ändå är det värsta inte det som finns där utan det som inte finns där. Jag är så utomordentligt besviken, besviken på den här tiden och på den här världen. Jag känner mig närmast personligen förorättad. Jag gröper ut mitt hjärta med en sked för att skapa ett hålrum där bättre författare än jag kan ljuda. Jag river min själ i blodiga trasor, jag gör plats. Jag släcker mina tankar och ställer nervsynapserna till deras förfogande. I denna tomhet har jag låtit Baudelaire ljuda, han har bott i mina fingertoppar. Alla dörrar borde öppnat sig för mig! så att jag, drottninglik kunnat träda fram, öppnat munnen och låtit andra tala ur mitt inre, folk borde fallit ned på knä.
Baudelaire? De vet inte vem det är…
Tretton dagar in på det nya året och jag är veritabelt imponerad av min egen driftighet och arbetsdisciplin. Kontoret, som jag knappt använde mig av under de trå månader jag hyrt det, har blivit min främsta tillflyktsort. Denna morgontrötta och allmänt letargiska själ stiger alltså upp strax innan sju, för att lämna lägenheten strax innan åtta och vara på sagda kontor strax över åtta. Där sitter hon sedan, med sin orkidé och kitschsekelskiftesteburk, och arbetar i gott och väl nio timmar (lunchen – ett ägg, en brödskiva samt en smoothie – intas framför datorskärmen) varefter hon stapplar upp i gatlyktornas sken vid halv sex-tiden och då tar en diminutiv promenad för att till slut hämtas upp av maken och skjutsas hem. Jag funderar dock på att inför en promenad mitt på dagen, förslagsvis på kyrkogården. I Uppsala ligger Gamla kyrkogården intill universitetet och Engelska parken där humanvetenskaperna håller till. När jag promenerar till eller ifrån staden tar jag gärna vägen över kyrkogården, dels för att jag gillar kyrkogårdar, dels för att den här ger ett europeiskt intryck på sina sällen vilken tillåter att för en kort stund övertyga sig om att man befinner sig på mer civiliserade breddgrader. Man hör då studenternas höjda röster från campusområdet och jag känner mig då alltid mer befryndad med de tysta som vilar i jorden. I Ljungskile, där jag växte upp, låg kyrkogården och kyrkan på en höjd med utsikt över vattnet och jag tillbringade en hel del tid där under min barndom. Inte för att jag är speciellt makabert eller dystert lagd, utan för att det var en vacker, lugn och lite högstämd plats där man fick vara ifred.
*
Boken jag arbetar med för tillfället är en så kallad roman à clef, en nyckelroman, och jag läste någonstans att dess handling beskrivits som ett svepskäl för författaren, Léon Bloy, att säga sitt hjärtas mening om, tja, det mesta i sin samtid. Mest galla öser han över den litterära världen som premierar tomt prat framför verklig begåvning. Såhär låter det exempelvis om Georges Ohnet och Paul Bourget:
Den förste såg nämligen i litteraturen bara ett aptitligt ollonbete som hans svinsjäl gladdes över och det är mycket riktigt så man vanligtvis förstått hans funktion som bokmakare. Den andre såg, utan tvekan, detsamma, men han begränsade sig vist nog till det inflytelserika klientelet och ordnade sålunda för sig en litterär position som den oerhörde poeten till Det ondas blommor aldrig innehade och som helt enkelt vanärar den franska litteraturen.
Bloy är sublim i sin indignation och elakheterna är så uppfinningsrika och lärda att arbetet är en (om än mödosam) njutning. Och min översättningsmetod, som bygger på total identifikation, är i det här fallet rasande enkelt. Med lätthet hakar mina tankar fast i Bloy och hans stormande förtvivlan. I mitt källarkontor i skärmens artificiella sken, med översättningar av författare som borde vara givna på våra kultursidor där man istället läser om skval- och dussinlitteratur, själv refuserad, med ett bankkonto som rasar mot noll, en csn-skuld som måste betalas in – nej, steget är inte långt.
*
Paradoxalt nog leder också identifikationen med texten till dess motsats. För att identifiera sig med någonting, att lämna din positionen för något annat: är inte det själva utvägen och räddningen ur förtvivlan? Vi får vistas någon annanstans, en kort stund, än i vårt fallfärdiga ruckel. En roman om förtvivlan får dig att glömma din egen, eftersom den inte är din, och när du är i boken är du inte där din förtvivlan är. Jag brukar tänka på början i Murgers Bohème när Marcel (visst är det väl han?) på romanens första sidor flyttar in med sitt högst begränsade möblemang (– Så snart man skaffar sig stolar, vet man inte längre, var man skall sätta sig.) till större delen bestående av en samling skärmar från en sällskapsteater. Också i armodet tillåts den som äger fantasi bo i en ”storslagen palatsinteriör med jaspiskolonner, basreliefer och tavlor av berömda mästare”. Du ger hjärnan några detaljer, med en bok eller en teaterskärm, och vips!, den fyller sedan egenhändigt i resten! Det är ingen någon större tröst att romantisera det egna armodet, men man kan alltid trösta sig med en romantiserad bild av armodet i fiktionen.
Årets sista dag och inför 2014 önskar jag mig i första hand bättre hälsa bland familjemedlemmar, husdjur, vänner, internetbekantingar etcetera. För egen del planerar jag att bli vad jag är menad att vara: det vill säga produktiv. I korthet: översätta, läsa, skriva mer. (Motionera mer, jo, det är sant!) När det kommer till översättning vet vi redan att 2014 kommer bjuda på läckerheter: dandyism, Léon Bloy och kanske en biblisk prinsessa…
Gott nytt år, kära läsare!
Att dagens samhälle skulle vara överdrivet sexualiserat, det är givetvis en missuppfattning. Som om nakna reklamkroppar eller tygminimalistiskt mode skulle verka sexualiserande. Tvärtom, det vänjer blicken vid det avklädda och har en urladdande effekt. Vill man å andra sidan sexualisera, eller erotisera, samhället bör man istället sträva efter att ladda objekten ifråga. Viktorianer som dånar över ett alltför kurvigt bordsben är måhända överdrivet, men det är sant att det samhälle som söker undertrycka sexualiteten kommer ånga av just sex. Så vi gör således helt rätt i att exponera oss för kroppar, likaså exponera den egna kroppen. Detta förutsatt att vi accepterar premissen att ett avsexualiserat samhälle är att eftersträva. (Och nej, 1800-talet är givetvis inte en oproblematisk tid att önska tillbaka. Men kan vi verkligen inte föreställa oss fria människor med lika medborgerliga rättigheter i samhälle och näringsliv etc. som ändå förmår vända sin erotiserande, objektifierande blickar emot varandra?) Det vore mera rättvist om även kvinnan kunde bada barbröstad i den kommunala simhallen, för vad är väl ett bröst? Vad mycket mer okomplicerat det vore om ungdomarna inte behövde stångas mot förväntningar på sin könstillhörighet, om de kunde leva livet lyckligt och motståndslöst. Så förfärligt tråkigt det rättvisaste, mest okomplicerade av samhällen är. Skyl era kroppar och erotisera mera, säger jag.
Och att den enda blicken som kan verka erotiserande är den heterosexuelle mannen och att då endast inför ett objekt av motsatt kön… – jag revolterar mot denna tanke. Att ett sexualiserat samhälle och kultur med nödvändighet är mannens vinst och kvinnans förlust – hur sexistiskt är inte det?
Vidare har jag upptäckt att ett vanligt motiv i det egna skrivandet är denna erotiserande blick. (Här gör jag alltså den eventuelle framtida litteraturvetaren en tjänst.) Riktat, inte utåt, utan mot den egna kroppen. En sexualitet som inte ställs i någon annans tjänst. Som vackra underkläder man bär utan avsikten att någon någonsin skall få glädjen att betrakta dem. Men är ett självtillräckligt sexuellt objekt. Exempelvis här, i den refuserade romanen:
Som en modern Marie–Antoinette lämnade hon nu köket för sovrummet. Utan sneakers, det är givet. Istället femton centimeter klack, puderrosa, från Miu Miu. De passade väl till de underkläder hon i övrigt var klädd i. Mjuk siden som smekningar över den bleka huden, negligén låg kvar på fåtöljen. Den hade hon tagit av sig inför helfigursspegeln som stod lutad mot väggen tidigare, till hennes tillfredsställelse anade man revbenen under huden utan att hon såg mager eller sjuklig ut. Hon njöt av ljudet när skorna lämnade små spår den korta sträckan över vardagsrummets parkett. Nynnade lite högre på en fransk schlagervisa. Tog en av pralinerna och rös av den mjuka nougaten som lade sig över hennes tunga, klädde hennes gom. I sovrummet ställde hon först försiktigt ned fatet och lät sig sedan falla ned i den obäddade sängen. Där låg hon sedan helt stilla en stund och lyssnade till sina egna andetag. Såg brösten häva sig, anade bröstvårtorna som styvnat i kylan under det mjuka tyget. Såg upp i taket, på sprickan som löpte ut från lampans fäste. Blundade med ansiktet vänt emot ljuset och betraktade ögonlockens röda, illuminerade insidor. Det var varmt och rött och överallt dansade små ljusfläckar i olika färger. Tänkte att här fanns en hel värld som bara hon hade tillgång till. Men en värld där hon var ensam, ett kungarike utan invånare, bara dansande ljus.
Detta, har jag märkt, kan provocera samtida av båda kön. Båda har svårt att acceptera avsaknaden av mottagare – båda förutsätter att det finns en implicit (manlig) blick. Som om den egna medvetenheten inte vore nog. En sådan människa, en som är sig själv tillräcklig, använder den inte den andre som spegel? Den åtrådda objektifieras eller erotiseras inte av den åtråendes blick, det har hon redan gjort själv, hans reaktion är bara ännu en manifestation av det hon redan upplever. Han får henne att känna hur åtrådd hon är. Men, och det är det viktiga, hon framträder inte som sexuellt objekt inför honom utan inför sig själv.
Eller början på den här novellen. En av mina happy few, dessa trogna läsare som jag utsätter för mitt skrivande fann sig, till sin egen förvåning, till en början förvånad av min lättjefulla hjältinna. Vem går väl runt och bara njuter av sin egen sinnlighet? Och vidare: vem är nöjd och självtillräcklig? Vilken kvinna ser väl på sin mage, sina armar utan att tänka kroppsnojor och viktnedgång? Därefter: en insikt i det subversiva att faktiskt känna sig nöjd, att låta blicken rinna över låren och känna laddningen. Skyla dem, inte för att du skäms, utan för att du väljer själv när du vill spegla den, laddningen, i någons blick. Den erotiska självobjektifieringen som befrielsehandling?
Att dagarna är så lika varandra här; att de liksom smälter i solgasset tills man inte längre vet var den ena slutat och den andra tagit vid. Över tillvaron doften av varmt damm och bougainvilleornas skuggor. Denna dag? En dag som alla andra. Ännu är det bara juni, den riktigt outhärdliga värmen har inte kommit över dem. Likväl håller hon sig under det skyddande parasollet. Nöjer sig med att låta reflexer från vatten och sand bränna hennes nordiskt känsliga hy. Sträcker sig efter vattenflaskan när hettan blir för påträngande, lägger sjalen över mage och ben om någon väloljad blick skulle fastna på hennes blottade kropp. Men för det mesta är hon ensam, kring Medelhavet kommer industrisemestern senare, när man flyr inlandet för den lilla svalka havsbrisen förmår erbjuda. Några andra turister är det inte att tala om – varför välja en halvt insomnad badort när man har Toscanas alla skatter att välja på? Florentinsk konst eller besök på de böljande kullarnas vingårdar. Men henne lockar det inte, hon som har andra skäl att sträcka ut sig under Italiens sol. Djupt i hennes inre, liksom vilande inbäddad i hennes kött vänder sig den där känslan, byter sida och lägger sig tillrätta. Hon blinkar, smakar sältan som samlats över läpparna, daggen som tränger upp ur porerna. Och som så ofta sträcker hon sig efter telefonen som ligger skyddad under ett modemagasins glatta blad. Ingenting. Hon bläddrar förstrött förbi några nyhetssidor, som om omvärlden fortfarande angick henne.
När hon tröttnat på stranden och den öppna horisonten hon för övrigt ännu har svårt att helt vänja sig vid, samlar hon ihop sina saker och klär om i sin badhytt. Dagarna vid havet odlar hon sin förkärlek för långa klänningar i svalt siden som mot huden bara antyder klädnaden. Känslan av en nakenhet bara dold under en fladdrande silkesomfamning gör henne diskret rusig och hon låter sina fötter sjunka i den varma sanden. Hennes tår gräver sig ned djupt, till det svala. När de kommer upp igen: naglarna som glasskärvor havet spolat i land.
Författarinnan försöker, efter bästa förmåga, leva som hon lär.
2013 lider mot sitt slut – det har varit ett år av stundtals bländande ljus. Det har varit giftermål och den där lilla volymen Gourmont, för första gången på svenska – arbete som var mer kärlekshandling än arbete. Men om glädje och lycka är svårt att tala.
Avrundningen, de tre höstmånaderna har varit en hel del mörker. Det har varit förkylningar som inte gett med sig, personer i den direkta eller mer avlägsna omgivningen som blivit sjuka – med det kommer molande oro och dov sorg. Vilket i sin tur lett till att mindre än önskat blivit gjort – hjälplöst ser jag de planerade projekten vissna inför mina ögon.
Och jag vill också säga något om pengar – trots att det tar emot (om pengar talar man icke, man reser sina fasader och målar vinnande leenden) – för när man inga har (eller i alla fall, komplicerande få) försvinner insikten därom inte; det är ett tankekluster som aldrig helt vädras ut. Det är en visshet som ligger värkande i magtrakten och ibland reser sig upp genom kroppen för att översvämma tankarna. Då pressar jag handflatorna mot skrivbordet och släpper bokstäverna som förlorat sin mening med blicken; jag vänder mig än en gång i sängen och tankarna börjar mala. Jag måste intala mig att den bästa grund jag kan lägga för den ovissa framtiden är att fortsätta. Att lägga orden i ordning, att mödan nu kommer betala sig sedan. Att det blir bättre, att jag kan göra det bättre – så länge jag inte ger efter för letargi och hopplöshet.
Ställer det i relation till de nära som inte har hälsan – men det är svårt att då glädjas eller känna tacksamhet över att man själv mår förhållandevis bra. Istället: våg av maktlöshet. Om det fanns ett sätt för mig att ta deras sjukdom, göra den till min och dem friska därmed – jag skulle inte tveka ett ögonblick. Läser denna höst Huysmans En Route och ställs inför tanken att helgon och klostrens bröder och systrar drabbas samt utsätter sig för svåra umbäranden för att andra ska skonas. Det är den kristna tanken, givetvis, den korsfäste som dör på korset för våra synders skull, som med sitt blod tvättar oss rena från arvsynden – är det inte så? Men vad säger det dig ”för dina synders skull…” Huysmans gör tanken konkret – lidandet såväl som förskonandet. Det är en tilltalande tanke… Omöjlig, givetvis, för mig som inte kan tro. Som fostrats alltför rationell och tvivlande. Och i slutändan också en godhet för allmän, gå i kloster och lida för främlingars hälsa? En sådan fromhet skulle jag aldrig kunna uppbåda. Det är mina käras smärta jag vill bära, ingen annans; det är dem jag vill rädda, ingen annan.
Återstår: att lägga av sig den tyngande kappa oro och besvikelse vävt om ens axlar. Skaka av sig refuseringar, stipendieavslag och fortsätta gå ändå; fast i tron att vägen leder någonvart.
Så, det kom en recension av Färger. Att Gourmont uppmärksammas inspirerar alltid odelad glädje och jubel vid det här skrivbordet, absolut. Men en sak har sedan dess gnagt i bakhuvudet – att Färgers tema skulle vara sex? Denna samling stämningar: en kvinna, en blomma, några färgintryck. Nå, det är sant att samröret kvinnor och män emellan är helt central och visst inbegriper det sexualitet. Och visst har flera av novellerna drag av erotik, men jag ser dem inte som variationer på olika sexuella situationer. Den som köper boken och väntar sig sexuell uppspelthet blir nog besviken. Sex som tema? Om inte annat skulle jag säga att det vore en förenkling. Ordet som kommer för mig är snarare lidelse. Jag kan inte låta bli att undra, är lidelse den moderna människan främmande? Har vi reducerat känslolivets spektrum till kärlek och sex? Kärlek är ingen kroppslig känsla, den är omtanke och värme – den kan sträva efter ömsesidighet, gör det oftast men inte alltid och har därför något altruistiskt och osjälviskt över sig. Sex är bara kroppslighet, den kräver en annan kropps villighet men är stum inför den andras inre och i grunden självisk, den egna njutningen det överhängande målet. Lidelsen ligger kanske däremellan – den är osjälvisk såtillvida att den inte kräver något av den andra, men å andra sidan självisk då den omilt tar hela subjektet i besittning.
Är det måhända så att i en tid där skolbarnen lär sig att “Jag bestämmer hur jag känner och i dag väljer jag glädje” inte finns utrymme för en genomgripande och ostyrbar känsla, en känsla, det hörs redan i dess namn, förbunden med lidandet? Finns här plats för smärta, eller skall den patologiseras och kureras bort? Lidelsen är en svaghet, en böjelse. Lidelsen är åtrå, men inte nödvändigtvis av sexuell art – vi som så gärna läser allt i termer av sexualitet, blir det omöjligt att ens föreställa sig en närmast fysisk längtan som ändå inte har sin grund i könsdriften? Är det en omöjlig tanke: en man som åtrår annat än sexuellt? Vidare: lidelsen kan du inte välja, vare sig att känna eller att välja bort. I en text av Barbey d’Aurevilly som jag nyligen översatt (mer om den vid senare tillfälle) talar han om ”detta djävulskap till instrument som är den mänskliga naturen: så komplicerat och ibland i olag” där känslorna är dess olika strängar. Jag tänker att när lidelsens satts i svängning genomsyras sinne och kropp av dess baston. Oavsett övrig melodi utgör den ensam klangbottnen och hela organismen skälver med dess lågmälda vibrationer.
Vidare: det är denna baston, så låg att du du inte hur den med örat utan i bröstet, som Gourmont klätt i en färg. Den blå, den vita, den zinzolina, den violetta… etc. etc. Dessa toner som resonerar genom var och en av de tretton novellerna.
Det är söndag och jag befinner mig åter på Västkusten hos pappa. Ute är det soligt och fint, i äppelträden hänger svartröda, lite skrumpna frukter som ingen plockat. Av någon anledning får de mig att tänka på radbanden som mormor har uppsatta på väggen. Samma färgskala kanske. Om nätterna ligger jag uppe och läser till småtimmarna och när jag väl släcker lyser månen så starkt och blått att jag inte kan somna. Det känns som om tiden inte rört vid mig, som om jag är fjorton och tjugoåtta på en och samma gång. Som om allt är detsamma, som om jag är densamma.
Jag har varit på minisemester – första gången jag var i Spanien. Fördelen med att åka under hösten: inte för varmt och färre turister. Så, vin och tapas, churros och varm choklad, utflykter till moriska palats och fästningar, gatukatter och en öppen horisont, saltstänk, mojitos och sammetsnatt, katolicism, Picasso, af Klint och sedan mer tapas. Vi såg ingen kameleont i kameleontreservatet (dömt att misslyckas) men väl en mycket stor orm. Med hem fick jag med mig en elak förkylning som hållit mig sängbunden ett par dagar. I övrigt: korthårig för första gången på ett par år, lite trött. Försöker vänja mig vid att maken är hemma igen.
