Dag: 21 oktober, 2016

Åh, Mallorca-Hillevi för ett år sedan, varför översatte du så slarvigt? Och Grez-Hillevi i januari, varför putsade du inte texten redan då? Nu sitter jag med vad som bäst kan beskrivas som en hinderbana av svårighet på svårighet. Långa och tröttsamma googlingar (idag blev jag exempelvis expert på nunnedräktens olika delar och vad de heter). Man tycker att ni, mina försvunna dåtidssystrar, kunde lagt lite mer tid och energi på att knäcka de svåraste nötterna. Men icke, jag ser er framför mig. Hur ni rationaliserar: det viktigaste är att få fram en skiss att utgå från, sedan kan man putsa. Och så ett litet leende som dryper av självgodhet och skadeglädje: det där får framtids-Hillevi ta hand om. Ja, jag är här nu, och jag är inte glad.

Lite glad kanske, för att arbetet börjar flyta på. Och det finns en tillfredsställelse i att lösa en svårighet. Och bäst av allt: en kärlek till texten. En liten rysning längs ryggraden och en liten förvissning om att det är en bra text. Jag hoppas att Paulina 1880 når sina läsare, det är en intressant text och det börjar bli en hyfsad översättning av den.

***

Annars känns det som att jag håller på att fälla flera års ackumulerad trötthet som döda hudlager. Plötsligt rusar blodet ut i mentala muskler jag glömt att jag hade. Jag känner mig som en tillfrisknande konvalescent. Lycklig att åter kunna bruka kroppen anstränger jag den och upplever små bakslag när tröttheten kommer tillbaka. Maken håller mig under noggrann uppsikt, uppmuntrar förströelser och kortar mina dagar. Mest av allt ser han till att lyfta sjalen av skam att inte längre orka 9-timmarspass (7 dagar i veckan etcetera) framför datorskärmen. Jag är som på Avalon, i feriket kan jag vila och lägga alla åtaganden, verkliga och inbillade, bakom skyddande dimslöjor. Till viss del, i alla fall, men det är inte att säga lite för att vara jag.

***

Nå, men i denna själens islossning spelar kropp och sinne mig elaka spratt. Häromdagen kände jag mig febrig och trött. Jag satt framför datorn ett par timmar på förmiddagen och gick sedan vid tvåtiden tillbaka till sängen för att vila. Det var, precis som om kvällarna, till en början svårt att slappna av, men sedan slukades jag av sömnen som av en våg. Det var en tung sömn, men inte drömlös. Vänliga drömmar, inga maror som red genom dem. Det som sedan hände, och som jag ärligt talat inte riktigt hämtat mig ifrån, var vad jag efter lite googlande senare tror måste ha varit så kallad sömnparalys. Jag har läst om tillståndet tidigare, när du sover stänger hjärnan liksom ner vissa funktioner, exempelvis rörelser, varför du kan uppleva det som att du i drömmen springer utan att dina ben för den skull vevar i sängen. Under s k sömnparalys vaknar du utan att hjärnan helt ”startat upp” på nytt, du är med andra ord medveten, men du kan inte röra dig – vilket naturligtvis är förenat med ett starkt obehag. Jag har dock alltid trott att det är, hur ska jag säga, förhållandevis transparent tillstånd. Du är vaken, du kan inte röra dig.

Nå, det jag upplevde var att jag vaknade, jag slog upp ögonen och blev liggande eftersom jag  inte hade någon brådska att gå upp. Jag blev dock genast akut medveten om att det var någon i hallen utanför sovrummet. Jag kan inte säga att jag faktiskt hörde steg, men jag var övertygad om att någon var där. Fortfarande omtöcknad av sömnen och bara halvvaken (ändock: vaken) tänkte jag först att det var min make, men insåg genast att det var omöjligt, han var på sitt arbete. Allt detta skedde mycket snabbt, och jag kände nu hur närvaron var inne i sovrummet, jag låg med ryggen mot dörren och det var nu jag upptäckte att jag inte kunde röra mig. Totalt adrenalin påslag, panik – närvaron, som jag nu var övertygad var en demon, rörde sig närmare sängen och jag började ropa: Nej! Nej nej nej men naturligtvis hade jag ingen kontroll över tunga eller mun så det blev bara ett oartikulerat ljud. I paniken fortsatte jag ändå att försöka ropa ömsom ”nej” (för att liksom inte bjuda in den demoniska kraften?) ömsom ”hjälp”. Hur länge? Jag vet inte, ett par minuter? Tre? Tio? Det slog mig plötsligt att jag var i Frankrike, varför jag istället ropade ”non!” och ”de l’aide!” – även om resultatet var samma oartikulerade ljud. Nå, men när jag ropade på de l’aide så var det plötsligt som att en dimma lättade, jag hade trott att jag var fullt vaken men nu nådde jag en klarare medvetandenivå. En sömnig katt lyfte på huvudet och blinkade sömnigt mot mig (vilket översköljde mig med lättnad, alla vet att djur känner av demoner!). Ändå rusade mitt hjärta och skräcken pulserade i hela mitt jag. Det som skrämde mig nu var inte den eventuella demonen i första hand utan osäkerheten: är jag vaken nu? Jag steg upp och gick in i badrummet där bilden som mötte mig var betryggande ordinär. Kattens ointresse vittnade också om att de där ljuden jag trott mig åstadkomma bara var inbillade de med.

Vid det laget trodde jag att det rörde sig om en dröm. Jag har en historia av att med jämna mellanrum drömma så kallade lucida drömmar – drömmar där man är medveten och medveten om att man är i en dröm (jag har någonstans läst att personer som spelar mycket dataspel är mer benägna att drömma på detta sätt. Man är liksom van vid att se sig som en avatar, ett slags uppdelning av jaget som är synnerligen användbart i sitt drömliv.) Alltså kan jag stundom styra mitt drömliv rätt bra, återuppta en avbruten dröm, välja dröm etc. I de här lucida drömmarna har det dock det senaste året hänt ett par gånger att jag blir medveten om att jag befinner mig i en dröm, men jag har ingen kontroll över den och den blir till en mardröm varvid jag inte vet hur 1. vakna upp och 2. veta om jag faktiskt vaknat.

Det jag nu tänkte var att upplevelsen var en dröm av den här typen. Uppskakad, ensam, fortfarande lite febrig, satte jag mig genast framför google och sökte på ”drömma att man inte kan vakna” eller liknande och hamnade till slut på sömnparalys. Till skillnad från vad jag trott är tillståndet förutom själva symptomen att inte kunna röra sig nästan alltid förenat med hallucinationer av någon av tre typer: 1. man upplever en (ondskefull) närvaro eller 2. som ett tryck på bröstet, som satt det någonting där eller 3. så har man en utomkroppslig upplevelse. Dagens moderna vetenskap tror sig kunna förklarar såväl forna tiders vittnesmål om nattmaror, succubus och incubus-demoner samt bortförandet av utomjordingar med sömnparalysen.

Själv finner jag det synnerligen obehagligt hur godtyckliga och sköra ens relationer med den objektiva verkligheten är. Man är utlämnad till sina lögnaktiga sinnen och en lika lögnaktig hjärna som ska tolka den bristfälliga informationen som sinnena tillhandahåller.