Månad: september 2016

Publicerat den

Loyasse

Jag hade någon idé att jag skulle skriva här varje dag av mina två år i Lyon. Inte nödvändigtvis långt, bara några ord, en anteckning, kanske en bild, någonting. Ett slags dagbok. Kanske som ett försök att gripa tag i den här tiden, jag ser den rinna som sand i timglaset. För jag inbillar mig att denna tid, det är mitt livs bästa. Jag är förälskad i denna stad, i min tillvaro här – i lägenheten och möblerna som omger mig. Skänken i vardagsrummet är en orimlighet där den står på sina för höga och för smala ben (som en tjock dam i högklackat sade S) och jag älskar den. Utanför mitt fönster går skolbarn förbi, det är nästan oktober och tjugoåtta grader. Tanken på att tiden är utmätt, att jag kommer att tvingas lämna detta, det fyller mig med ett slags panik även om jag ser fram emot att vara i sammanhang där mitt ansikte inte är en främlings. Nå, men ambitionen fallerade redan på första försöket: igår började Lyon-tillvaron och ja, inte blev det något skrivet.

Det blev uppackning och en utfärd ut i staden istället. Jag ville till Fourvière-basilikan, dels för att det är dit min längtan går, dels för att jag avlagt något slags löfte om att tända ett ljus vid Jungfru Marias fötter om katterna och jag klarade resan ned välbehållna. Nå, vi klarade oss och jag är inte den som bryter mina löften. Vi åt lunch i Vieux Lyon och gick sedan hela vägen upp genom trädgårdarna. Själva basilikan var som jag mindes den, någonstans övade någon på gregoriansk sång. Färre turister än i juni, antydan till höstfärger och torra löv. Varmt och förlåtande höstljus dom fick tingen att glöda, ingen antydan till kyla, bara ett ljus så mycket mildare än en vårens skarpa. Som gjorde världen sig redo att gå till sängs, allt lite lojt och sömnigt.

Jag hade inte besökt Parc des Hauteurs bakom basilikan, på kullen, så vi promenerade under trädens skugga på breda promenadvägar. När vi nådde änden, en stor korsning. – Kan vi inte gå över, sade jag. – Det är kanske, jag är nästan säker på det, en vidunderlig utsikt över den där muren. Så vi korsade gatan, tog oss till muren och väntade oss Saône och Alperna i ett disigt fjärran. Icke! Precis under oss bredde en annan stad ut sig. Vidsträckt, en syster till Lyon därnere, fanns här Cimitière de Loyasse – som alla katolska kyrkogårdar var den en de dödas stad med vägar och kvarter. Lyon, Loyasse – bara namnen var inverterade versioner av varandra, skugg- och solsida. Mitt hjärta slog och slog och slog. Det enda jag älskar mer än städer är deras kyrkogårdar, och att nu möta en helt oväntat och utan förväntningar… Vi följde muren till dess ingång.

Det är en stor och vidsträckt kyrkogård. Men liksom Père Lachaise är en storstad med sina kullerstensbelagda avenyer fanns det något lantligt, stundom nästan italienskt, över Loyasse. Kyrkogårdens trädgårdsmästare använder inga bekämpningsmedel och mellan gravarna behåller man orörd ängsmark för att främja biodiversiteten. Över gångarna kilade små gröna ödlor, i det torra gräset där man fortfarande kunde ana vissnade ängsblommor fladdrade rödsvarta och vita fjärilar, syrsor spelade och bin surrade. Höga träd bjöd frikostigt på skugga, på deras stammar och över monumenten klättrade murgröna och andra klängerväxter. Och samtidigt: formklippta buskar, barockgeometriska gångar (återigen, mer en italiensk känsla över detta än en fransk.) Det var ett sant romantiskt landskap, något som kunde blommat i Byrons fantasi, tänker jag mig. Själva monumenten var små gravkapell, anspråksfulla pyramider, många små-Fourvièrer. Basilikan själv höjde sig i fjärran, vid en snabb anblick skulle man kunnat luras av perspektivet och trott att den bara var ännu ett gravmonument. Centralt en hög pelare, ett minnesmärke över Lyons brandmän som omkommit i lågorna. Det var rörande såsom kyrkogårdar alltid är rörande. Jag kände ett litet styng av dåligt samvete, att jag så skamlöst lapade i mig den estetiskt fullkomliga upplevelse: fullkomlig för att den vilar på människors sorg. Den vemodiga stämning som jag så ivrigt klädde mig i; blommorna, gravarna, statyerna som mina ögon girigt tuggade i sig, allt är andras sorg och tröst. Jag har inget att där att göra egentligen, en slags känslans parasit som annekterar deras förlust och hänger bilderna av den på min tankens väggar, desarmerad och esteticerad. Och det värsta, själva denna handling, detta övergrepp är för mig en del av njutningen eftersom det alltid finns ett mått av njutning i våldet och för att kanske ingenting är så lustfyllt som att betvinga verkligheten och dess invånare.

Publicerat den

Et in arcadia ego

Kära dagbok,

Häromkvällen var jag på ett mingel där en stor del av mitt stockholmsumgänge fanns representerade. Nära vänner, bekanta, nya bekanta. Det var en ljuvligt mild kväll, man kunde stå barbent på serveringen som låg i en trappa. Det är något så förtjusande urbant med serveringar i trappor, något tilltalande med perspektivet. Teaterkulissens grepp förhöjer verkligheten och man känner, mer än någonsin, påtagligt att det är en stad man är i. Nå, så där stod jag alltså och drack champagne medan månen steg, en antydd septemberkyla i luften, och drabbades av själva stunden. Det var en sommarens sista skälvande suck, och för mig var det också en sista kvällen med gänget. Det var som att det satt ett plåster direkt på mitt hjärta och någon kom och ryckte bort det med en häftig, hänsynslös, rörelse. Hur länge dröjer det till jag står igen, ett glas i handen, och minglar med en vag känsla av att jo, nog tillhör jag ändå något slags sammanhang? När kommer jag att se dessa människor igen? Och när vi ses, vilka kommer vi att vara då? Stockholm andades ljumt mot min hud, och avskedets vemod kom över mig. Jag såg till, mer medvetet än vanligtvis, att försöka byta i alla fall några ord med var och en, hemliga avsked för mig enkom. Eyes, look your last. Arms, take your last embrace. Något sådant. Jag kommer sakna er så.

Publicerat den

Aftonland – några intryck

Det är alltid lite vanskligt att skriva om sina vänners böcker. Å ena sidan kan man misstänkas för bristande klarsyn och jäv. Å andra sidan kanske det blir närmast genant när man återser vännen ifråga och det visar sig att ens tolkning skenat iväg åt något orimligt håll. (Jag glömmer aldrig när jag läste en bekants dikt om en fängslad kvinna som väntar på sin bödel i en cell som en lämnad kvinna som väntade på brevbäraren vid lägenhetens brevinkast, nåväl!) eller, vilket kanske är värre, att man läst för rätt. Det är, tänker jag mig, aldrig av godo att känna sina vänner alltför väl. Ja, och dessutom är det sent (klockan är nästan 02.00 nu när jag avslutar), men det är recensionsdag imorgon (idag) och jag är hemskt nyfiken på hur den här romanen kommer att tas emot i Sverige 2016 så jag kommer säkert att titta på dem, så jag måste skriva nu för att slippa behöva förhålla mig till dem på ett eller annat sätt. Ni förstår, det är sällan jag blir så uppspelt och förtjust i en bok som jag blev i Aftonland.

På ett sätt var det självklart att jag skulle älska den här boken. Dess huvudperson är professor i konstvetenskap har doktorerat på förra sekelskiftet, en bortglömd, svensk symbolist spelar en viktig roll för romanens intrig. I Bohmans debut var det de engelska Prerafaeliterna som utgjorde ett slags konsthistorisk bakgrund men nu är det alltså symbolismen och dekadensen. Jag tyckte mycket om debuten, faktiskt mer än roman nummer två Den andra kvinnan som kanske var mer fullbordad som roman sett, men det var något med den där drivhusstämningen i Den drunknade som tilltalade mig. Jag upplever lite stämningen i Aftonland som en återgång till detta. Det är samma årstid, kvalmig sensommar, men där vi i Den drunknade befann oss i en påträngande och skickligt fångad svensk sensommarnatur utspelar sig Aftonland i staden (förutom en charmerande liten passus med barndomens syrendoft och grillrök). Det är ett Stockholm att känna igen sig i, tecknad med små detaljer – sådana som en stadsflanör noterat och lagt på minnet. Det är gator och krogar, tunnelbanestationer, torg och museer man besökt. Precis som jag i och med Den drunknade fylldes av ett slags tacksamhet över att mitt barndoms landskap, den svenska lantsommaren, förevigats finner jag det nu trösterikt att mitt Stockholm, från den förhatliga Medborgarplatsen till tunnelbanan vid Universitetet, finns bevarade för eftervärlden. Så ensam man annars är med sina intryck, så vemodigt att den värld som är… ja, som är hela ens värld, måste vara lika förgänglig som en själv.

Och det är inte bara staden utan vad man skulle kunna kalla vår tid. Aftonlands Stockholm står på ostadig grund, i drömmen öppnar Södermalm sig slukhålen, slutförvaringen av kärnavfall långt borta i Nevada är osäker och framtidens annalkande katastrofer sipprar in i samtidsmedvetandet. Det är sent på jorden och skymningen faller snabbt. Under textens yta anas ett ibland vagt, ibland påtagligt obehag. Det finns ett hot om att allt håller på att rasa samman. Det som imponerar mest är också det som är svårast att beskriva: en känsla, en stämning – textens alla element (ordval, resonemang, intrig) som samverkar och liksom får en sträng att vibrera i mig med en distinkt ton. Och när just den tonen börjat vibrera är den liksom en del av mig, jag vet inte om den harmonierar med något som redan fanns i mig eller om något nytt skapats. Både och, kanske.

Det är en generös roman, det finns så många spår och bilder att utforska. Jag har läst den två gånger nu och vet ändå att det här inlägget bara kan presentera några spridda intryck snarare än en sammanhållen tolkning. (Och sedan, för den som inte läst boken är det väl inte mer än rätt att jag lämnar saker åt var och en att upptäcka själv. Även om jag måste rekommendera att läsa boken först – sedan kan man läsa mina iakttagelser och tidningarnas recensioner). Texten verkar på en mängd olika plan, och hantverksmässigt slås jag av hur lätt den rör sig mellan olika nivåer. Ogenerat och elegant rör den sig til exempel från ett civilisationsteoretiskt resonemang till pregnant samtidsobservation om hipsters på ICA Folkungagatan och vidare till tillredning av tomatsås! Det blir därför aldrig en cerebral text som känns ja, som en text, utan det är väl förankrat i en, hur ska jag säga, kroppslig känsla? Som att resonemangen, hur träffande de än är, är sprungna ur ett subjekt. Och detta subjekt blir i sin tur subjekt just på grund av sitt inre liv, det liksom ökar kroppsligheten. Bohman räds inte att skriva om kroppen, dess skavanker och dess skönhet, dess sexualitet. Det kanske bästa exemplet på allt detta, berättartekniskt såväl som tematiskt, är avsnittet där huvudpersonen befinner sig på den tämligen prosaiska platsen Naturhistoriska museets butik och där plockar upp en snäcka (”[…] ja, hela snäckan var som essensen av kvinnokroppen, men sin dovt pärlemoglänsande öppning, bröst och kön i samma objekt.”) vilket sedan föranleder en vacker utläggning om kvinnokroppen, vidare vidgas perspektivet till Karolinas relationer med män och kvinnor som naturligt går över i en beskrivning av hennes forskning* (”Kanske var det därför hon vigt sin forskargärning åt kvinnan, för att med vetenskapens hjälp försöka komma fram till något som livet undanhållit henne.”) varvid dagdrömmen tvärt avbryts av en medvetenhet av butiksbiträdets blick, vi dras tillbaka till platsen och textens nu. Det är skickligt hantverk, och verkligt sublimt blir det när man betänker att tanken liksom spiralat (ja, det är såpass sent att jag uppfinner verb) sig ut alldeles som, ja, alldeles som snäckan.**

Strax innan jag läste Aftonland hade jag ägnat mig åt Alastorpoddens första avsnitt där jag med min kollega Andreas diskuterade begreppet dekadens. Det var en lite märklig känsla att möta samma tankegångar gestaltade i en samtidsroman. Bohman beskriver vår tid som en skymningstid, en dekadenstid om man så vill. Alla sekelslut liknar varandra? Kanske, men det är mer än så. Om 1800-talets dekadenstexter (Baudelaire, Huysmans, Verlaine – alla de där) är sprungna ur en kris, en medvetenhet om vad som håller på att gå förlorat så lever vi i ett tillstånd lagt i ruiner, där allt redan gått förlorat. Det som bara påbörjats när de verkade har i vår tid förverkligats och fullbordats. Världen har avmystifierats och jag upplever Aftonland som ett försök att hantera detta tillstånd av förlust och längtan. Ganska tidigt i romanen för Bohman ett konsthistoriskt resonemang om att alla epoker följer en cyklisk rörelse (i grunden mer hoppfull än undertecknad, jag är alltför mycket pessimist för att hoppas på återfödelse och new beginnings, fruktar snarare att allt, närsomhelst, kan komma att slukas av det meningslösa mörkret) :

”Hon tyckte om tanken på de konstnärliga epokernas uppgång, blomstring och fall, det cykliska var trösterikt. Något annat kommer alltid att följa, något som också kommer att blomstra, även om det kommer att göra det i en annan form. Manierismen var en storslagen och överdådig sista ansträngning, i en tid då det inte längre finns någon poäng i att tänka på måttfullhet. Som en bukett tulpaners våldsamma utslocknande, den sista hämningslösa fasen innan de skrumpnar och dör, när de blir som karikatyrer av tulpaner, liksom manierismen blev en karikatyr av renässanskonsten. […] Det var så vackert. Ett kapitalismens skymningsland, hon såg det framför sig: den dekadens som föregår en kollaps, en ständig skymning där de absurda proportioner som samtiden tagit kastar allt längre skuggor.”

Jag har aldrig tänkt på dekadensen i termer av manierism, men det är en tanke som jag nu villigt ägnat tid åt. Även bilderna som åskådliggör vår tid som dekadenstid är delvis nya för mig. Till exempel: Volkswagens lyxbilfabrik där kunden kan betrakta sin bil sättas samman. ”[…] Huskroppens glas strålade som en ädelsten i den sista kvällssolen medan kapitalismen exponerade sig skamlöst där inne, på ett närmast pornografiskt sätt inför betraktarnas blickar, en lyxkonsumtionens peepshow.”

Men är det bara konsten och samhället, ekonomin, som satts i förfall? Ruin-temat är återkommande, ännu en av dessa textens synergier, Speer nämns och hans byggande av monument som i framtiden gör sig bra som ruiner. På annat håll heter det att ”livet ligger i ruiner”. (Ska man bygga sig ett liv som ter sig väl också i förfall? Bli en vackert bedagad ruin?) Vad är det som saknas? Karolina arbetar för närvarande på ett arbete om apor:

”Tydligare än något anat djur kom apan i slutet av 1800-talet att symbolisera inte bara sexualiteten utan hela mänsklighetens djuriska sida, det bortträngda, det mörka, och dessutom den andre, det okända, det ociviliserade – ja, tänkte hon, apan skar genom alla relevanta frågeställningar man över huvud taget kunde ägna sig åt vid universitetet idag: kön och klass och etnicitet och sexualitet, den befann sig i ett kuslig gränsland, mellan kategorierna djur och människa, natur och kultur, civilisation och dekadens.”

Jag tänker att apan som symbol är dubbel, skrämmande och på samma gång lockande. Som så många av det sena 1800-talets motiv, en längtan som exploderar men hunnit bli skämd. Man saknar verktygen att göra något av denna längtan som väl är ett slags längtan efter mening. Efter mening och en förening mellan det kroppsliga och det själsliga? Jag tror att förutom den andliga och ideologiska kris som genomsyrar det förra sekelskiftet finns också en annan kris, ett paradoxal rörelse bort från tingen och verkligheten i samma stund som dessa ting blir allt talrikare och bekvämligheterna fler. 1800-talets författare, dekadenter som naturalister, försöker med litteraturens hjälp betvinga denna nya mångtingade verklighet. Och ju längre in på denna sidan av 1900 man kommer, desto svårare blir uppgiften. Längtan finns där, eller bristen om man så vill, men det man söker är så främmande att det knappt går att identifiera. Här skulle man kunna göra en läsning av Aftonlands aptema som en modernitetens misslyckade försök att återerövra något av det som gått förlorat, något av känslornas autenticitet och hängivelse. Som hade vi inte längre förmågan att förstå språket med vilket vår inre brist talar, vi känner den men vi är oförmögna att förstå den. Om apan är en gud eller ”en våldsam kraft att underkasta sig, kanske ytterst sett ett slags nyckfull gudsgestalt” illustrerar då inte doktor Ivanovs experiment hela den moderna människans hopplösa strävanden där hon genom sin tilltro till framsteg och vetenskap tror sig kunna bemäktiga detta i sterilt vita salar och provrör? Men inget liv och ingen skön ny värld föds ur den injicerade apsperman.

Jag skrev inledningsvis att det inte är konstigt att jag gillar den här romanen på grund av dess tema. Bohman lyckas till och med citera sekelskiftespoesi om Salome utan att det känns forcerat, högtravande eller fånigt.*** Men den överraskade mig också – och kanske är det de spåren som berörde mig mest. För hur förförd och entusiastisk jag än blir av dekadens-resonemangen och sekelskifteselementen blir jag drabbad av den nakna ensamheten och längtan efter närhet. Med risk för att hemfalla åt litteraturkritiken klyschor: det är en text som känns ärlig. Den värjer sig mot ängslighet och ironisk distans. dess huvudperson tillåts brister utan att för den skull göra någon stor poäng av det – vilket känns uppfriskande. (Eller brister, är det rätt ord? Hon dricker för mycket och har kanske för mycket sex, det är ett slags destruktivitet som är förutsättningen för frigörelse. Inte som i ”kvinnlig frigörelse”, utan på lång sikt ett slags katharsis, en frigörelse från det egna jaget.) Ingenting är tillrättalagt, texten tillåter sig inga billiga poänger, dess gestalter tillåts vara sammansatta, ofullkomliga. Det finns stycken om närhet och intimitet med en annan människa som på en gång är träffsäkra och vemodiga – halkyoniska dagar, så vackert funnet! – och som, ja, verkligen berörde mig.

Jag tänker nu, att det kanske beror på att Therese tillåter sig att ärligt skriva om begäret från ett slags ”inifrånperspektiv”, och att det krävs ett alldeles särskilt mod för att göra det eftersom begäret implicerar brist och sårbarhet. Att begäret kan vara fult, eller göra oss fula, eller få oss att göra fula saker. Att det finns en viss slags ensamhet som brinner med en kall låga och att den låga lyser upp texten så att det blir mycket mer än en intressant idéroman. Att den, efter fullbordat läsning, bränt in sig i såväl läsarens sinne som kött.

 

*Känns det förresten inte som att Karolinas avhandling har en hel del gemensamt med Idols of Perversity? Jag kunde inte låta bli att dra på munnen när den där föreläsningen för studenterna kunde varit bokens kapiteltitlar.

**Det finns fler ställen där de narrativa greppen speglar innehållet. ”[…] Luxemburg, Frankfurt, Bruxelles, Monte Carlo. Ord vackra som poesi, skimrande löftesrika som juveler i ett skrin, ord som gav henne en oerhörd längtan efter att en dag bli en person som reste till städer med så underbart klingande namn som Monte Carlo.” Bohman har en fallenhet för ordval som sporrar fantasin, men framför allt som också tillåts vara vackra och ibland lite arkaiska. Dessa balanseras effektivt med vardagligheter och framför allt en naturlig dialog.

***”Andra älska med lekande fågelkvitter, andras kärlek är barnslig och mild och god, men Salomes kärlek är giftigt bitter, ty Salome älskar med stål och blod.” Diktraderna är av Bertel Gripenberg och jag tror att det fungerar så fint för att de används för att beskriva en tavla. Det liksom skänker liknelsen nytt liv eftersom den inte blir medel för att skapa en bild (beskrivning => mental bild) utan för att sätta ord på en bild (fysisk bild => beskrivning). Ett konstgrepp som fungerar nästan förvånansvärt väl!

****Porträttbild av Göran Segeholm. Omslaget av den fantastiska Bokväsen. Jag älskar att boken under sitt stämningsfulla omslag ser ut som en av dekadenten Ola Hanssons samlade verk!

Publicerat den

Aeneiden i tiden

Såg ni Kristoffer Leandoers understreckare om Aeneiden och översättning häromdagen? När jag var yngre, tänk gymnasieåldern och första åren på universitetet, var jag en hängiven medlem av #teamvergilius vilket, föga smickrande, huvudsakligen har att göra med en medfödd snobbism, ett sätt att distingera sig från rådande kanon som snarare lade tyngdpunkten på Homeros. Dessutom låg ju Aeneiden inom räckhåll, med en ordbok och någon termins latinstudier kunde jag hjälpligt stava mig igenom latinska texter, grekiskan däremot… ja den förblir rena grekiskan för mig. Sedan dess har jag insett även Homeros storhet, men Aeneas kommer alltid att ligga mig lite extra varmt om hjärtat. Detta klassikernas klassiker, svaret när T. S. Eliot ska besvara frågan: vad är en klassiker?

Under mina senare år på Akademien tog jag för vana att alltid försöka citera Huysmans Mot strömmen. I alla uppsatser, hem- och salstentor samt muntliga examineringen smög jag (mer eller mindre långsökt) i något litet utdrag. När jag 2009 skulle skriva en uppgift på just Aeneiden gick det lätt, jag tillät mig till och med att öppna med följande ord:

”Bland författarna fanns den milde Vergilius, […] hans Aeneas, denna tvehågsna och upplösta varelse som vandrar, likt en figur i ett skuggspel bakom det dåligt styrda och dåligt oljade diktskranket, gjorde honom utom sig av ursinne.”

Den världsfrånvände Des Esseintes, har minst sagt, inte mycket till övers för Vergilius eller hans Aeneiden. Som vanligt är sekelskiftet en utmärkt utgångspunkt i en undersökning av hur ett verk tolkats och värderats. Man befinner sig precis på gränsen mellan en äldre, utblommad ordning och det moderna. I Aeneidens fall sker den stora omvärderingen av verket i och med romantiken, Vergilius konsoliderande maktepos får stiga ner från prispallen till förmån för den mer autentiske och om man så vill upproriske Homeros. Lite orättvist, tycker ju vi i #teamvergilius. Och som Leandoer påpekar i understreckaren: Aenedien är mer aktuellt än någonsin med flyktingar på Medelhavet som lämnar ett brinnande öst bakom sig. Det och föreställningen om Europa och Västerlandet, den gemensamma kulturens anspråk på och och grund i ett gemensamt litterärt arv.

Publius Vergilius Maro föddes år 70 f.Kr och levde fram tills år 19 f.Kr. Till skillnad från andra stora författare till exempel Shakespeare är hans bidrag till litteraturen något mindre omfångsrik: endast tre verk. Bucolica, en samling herdedikter, Georgica, en lärodikt om jordbruk samt det stora eposet Aeneiden. Alla tre verken är skrivna på daktylisk hexameter. Det sistnämnda tog honom ett drygt decennium att slutföra. Inte heller är det helt klart huruvida verket faktiskt är slutfört såsom Vergilius tänkt sig det. Inte minst då han i likhet med andra odödliga författarskap önskat se det bränt efter sin död. Tack och lov för dessa vänner och familjemedlemmar som vägrat lyda en döendes sista önskningar bevarat deras skrifter för eftervärlden. Och hur kommer vår tid arv att se ut, nu när det är så mycket enklare att låta en darrande hand trycka på DELETE istället för att bygga sig en brasa.

I Vergilius fall: är slutet ofullständigt eller ville han putsa vidare på versen? Därom kommer de lärda förmodligen alltid tvista. Om inte annat så är det Aeneiden sådan den är skriven, ofullbordad eller ej, som efterföljande generationer läst och förhållit sig till och det är väl som sådan den är intressant för oss. Intressant är också att notera att det redan från början funnits ett stort intresse för Vergilius som person. Han nådda stor ryktbarhet redan under sin levnad och blev något slags hovpoet hos kejsar Augustus. Verket var redan kanoniserat under den tid det skrevs. ”Nescioquid maius nascitur Iliade” skrev Properitus (något större än Iliaden håller på att födas). Eftersom det fanns ett sådant intresse för verket, tidens intellektuella och andra läskunniga gick och väntade med stor förväntan på verket, så hamnade personen Vergilius i blickfånget. Därför finns också en större mängd biografiskt material om diktaren ifråga, varav delar är rena påhitt. Hajpen, var så att säga stor redan innan verket slutförts, ett lyckligt exempel på så kallat branding – skulle dagens marknadsförare kanske säga. Och intresset höll i sig över århundradena. I viss mån är författarpersonan större än sitt verk. Det är exempelvis inte Aeneas som dyker upp i Dantes Den gudomliga komedin utan Vergilius själv.

Det första man i mötet med Aeneiden får påpekat för sig är hur den står i skuld till Homeros Iliaden och Odysséen. Vergilius ambition var också att skapa en romersk motsvarighet till dessa båda verk på latin. Under antiken var det ingalunda ovanligt att skriva om andra författares verk och i detta infoga motiven i ett eget verk. Man ska inte göra misstaget att förutsätta att den författarroll, utmejslad under romantiken, som vi fortfarande är aktuell idag är något annat än en historisk företeelse. Alltså: dåtiden är aldrig som nu fast då. Likaså fanns ett gemensamt mytstoff som var tillgänglig för alla och som poeterna friskt utnyttjade. Förhållandet mellan den grekiska mytologivärlden och den romerska är inte helt olik detta. Gudarna var förvisso desamma (under nya namn) men deras roller och funktioner omformades i det romerska samhället. Man hyste den största respekt för föregångaren (eller det grekiska) men med sin överlägsna förmåga utvecklade man det vidare. (Redan under antiken fanns givetvis också den motsatta uppfattningen, att man lämnat mer kulturellt högtstående altituder och befann sig i en ständig degeneration. Guldådern fanns i ett fjärran förflutet, också detta en tanke som ärvts ifrån grekerna.) Liksom Homeros verk är Aeneiden uppdelat i två gånger sex sånger. De sex första skall motsvara Odysséen och de sex sista Iliaden, likheterna finner vi rent tematiskt. Huruvida man anser Vergilius förfinar och utvecklar eller om han förkonstlar och plagierar Homeros – det beror på vilka ideologiska, estetiska eller teoretiska utgångspunkter man har.

Under antiken jämfördes Vergilius och Homeros, vissa utnämnde Vergilius till den störste, svällande av romersk stolthet. Medan andra hävdade att Homeros förvisso var den störste men att Vergilius inte var långt efter. Aeneiden med sitt öppna slut och mångfacetterade innehåll lämnade verket öppet för alternativa tolkningar. Aeneiden har sålunda redan från allra första början åtföljts av olika läsningar och kommentarer. Detta hade annars varit förbehållet äldre latinsk litteratur, som till exempel Plautus. Det var inte endast välvilliga läsningar som gjordes utan även sådana där uttolkaren hade som ambition att synliggöra de ”misstag” Vergilius gjort, allt i enlighet med någon slags misstankens hermeneutik. Vergilius blev snart en författare som senare diktare var mer eller mindre tvungna att förhålla sig till. Redan Ovidius som var i tjugoårsåldern när Vergilius dog tog stort intryck av honom. I sitt verk Heroides låter han olika berömda kvinnor ur den antika mytologin skriva brev adresserade till olika män. Ett av dess a brev, det sjunde, är från Dido till Aeneas. I sitt verk Tristia, författat i exil, jämför Ovidius sin egen diktning med Vergilius. En annan berömd romersk författare som tagit intryck av Aeneiden är Seneca, i synnerhet av slutet. Kanske är det inte heller så konstigt att Seneca, som levde i kejsar Neros Rom, upplevde de våldsamma och från försoning förhindrade delarna som mest drabbande.

Det är också av intresse att uppmärksamma det faktum att såväl Aeneiden som Vergilius varit föremål för spekulation och kommentarer, om man önskar möta verket i någon form av närläsning utan att ha en förståelsehorisont fläckad av alla dessa uppgifter måste man aktivt försöka frigöra sig från de (ibland motstridiga) föreställningar som finns om verket och diktaren. En inte helt lätt uppgift. Och likväl är väl dessa föreställningar också till viss del kanoniserade. Skall vi försöka glömma litteraturhistorien, ja, inte bara den utan hela historien fram till dess att Aeneiden skrevs, kort sagt: bli romare? Eller bör vi söka att möta verket med ett tabula rasa? Låt oss inte glömma att det redan i Vergilius samtid florerade föreställningar om hans person – skall vi då också glömma allt som skett innan Aeneiden skrevs? Kännedom om diktarens speciella relation till kejsar Augustus har varit tongivande för en del tolkningar.

Under medeltiden var Vergilius en av de antika författare som fortfarande lästes och lästes flitigt. När Theodore Haecker långt senare, närmare bestämt 1931, skulle komma att utropa Vergilius till Vater des Abendlands, Västerlandets fader, då skulle han göra det genom att framställa Vergilius som den enda icke-religiösa skrift som är att jämställa med de kristna och judiska heliga skrifterna. Han uppfattades länge som en länk mellan den hedniska antiken och den efterföljande kristna tiden. Hur kunde han nå en sådan särställning? För det första var Vergilius en författare med en given plats i kanon. I antiken hade det snart uppstått en tradition att slå upp ett stycke i Aeneiden för att få vägledning om något i sitt liv, en praktik som sedan fortsatte med Bibeln. Till skillnad från det grekiska språket som i mångt och mycket glömdes bort latinet levande under medeltiden, det var såväl den lärda som den sakrala världens språk (vilka till stor del sammanföll under medeltiden, inte minst i de kulturbärande klostren).

Yttersta tiden är kommen. Så säger Cuames sibylla,
Raden av sekler födes på nytt i styrka och storhet.
Jungfrun kommer; med henne Saturnus lyckliga rike;
Nu blir dess förstfödde sänd från himmelens mäktiga välvning.
Det är en gosse som föds. Se vänligt till honom, Lucina!
Under hans tid skall guldåldern stiga på nytt över jorden.
Järnets ålder skall dö. Apollo är redan vid makten.

En annan förklaring är ovanstående stycke ur en av Bucolica där Vergilius till synes förutser Kristi ankomst, i vilket fall var det så man tolkade det under medeltiden. Till skillnad från andra antika författare var det alltså tämligen motståndslöst för medeltidsmänniskan att appropriera Vergilius. Vidare skulle man kunna anföra att det är den strikt hierarkiska världsordning som målas upp i Aeneiden – där människorna är utlämnade åt värdiga gudars Försyn – också den ägde en giltighet även efter Roms fall. Hos grekerna och Homeros är gudarna inte sällan småaktiga, ofullkomliga och än värre: rentav komiska. Aeneas är en gudfruktig hjälte, när han lämnar Troja tar han med sig stadens gudar i form av små träfigurer som hans son bär i famnen. Likväl skall man också ha i åtanke att medeltiden, trots sitt dåliga rykte om att vara en sträng och dogmatisk tid, var en tid då de mest vidlyftiga tolkningar gjordes. Detta av den enkla anledning att man i texter och konst bara såg representationer av något annat. Kort sagt: man tänkte allegoriskt. Detta är inte speciellt långsökt då föreställningar om att det som existerade i denna jordliga värld hade en motsvarighet i himlen (en tanke som har sina rötter inte minst i Platons dualism och idealism och som kanske förfinades till sitt yttersta av vår egen Swedenborg i och med hans korrespondenslära). Aeneiden kunde läsas som en allegori över människans liv. Aeneas som spolas upp på stranden är då själva födelsen, med fostervatten och allt (de allegoriska läsningarna kunde redan på medeltiden vara förvånansvärt bokstavliga). Episoden med Dido blir den pubertale pojkens mognad och hur han lär sig att bemästra sina sexuella begär. Och så vidare.

Vergilius dyker som redan nämnts upp som Dantes ciceron i dennes berömda Den gudomliga komedin. Vergilius får där agera vägvisare men också vårdare: den sista biten bär han Dante som ett litet barn (ett slags omvänd resa där födelsen, pånyttfödelsen om så vill, kommer sist). Vergilius är det latinska arv på vilket Dante vilar sitt italienska diktande på. I slutändan lämnas dock Vergilius, och Dante tvingas fortsätta ensam. Det vittnar åter om Vergilius tveksamma status som icke-kristen. Han är den förnämste av hedningar, men fortfarande hedning.

Man kan också lyfta fram Aeneiden som något att inspirera och i viss mån legitimera imperiebyggen – exempelvis är den europeiska kolonisation av andra kontinenter som skedde på femtonhundratalet. Luis de Camoens epos Os Lusiados är väl för Portugal vad Aeneiden är för Rom. Likheterna är slående inte bara formen utan även detaljer som att stoltsera med ett släktskap med Troja. Även Aeneiden är en berättelse om kolonisation det bor som bekant redan människor där Aeneas går iland. Det är dock inga ”vildar”, sådan är inte alls den retorik Vergilius hemfaller åt. Men denna civilisation är tvivelaktig, antingen inte lika avancerad som den kosmopolitiska trojanska eller helt enkelt degenererad. För den moderna människan kanske detta kan upplevas som problematiskt, det romerska imperiebygget blir närmast en teleologisk nödvändighet. Man kan också störas av att Vergilius perspektiv är de allvetande Gudarna. Någon fri vilja finns inte att tala om, människan är inte kapabel att styra över sin egen situation. Något som särskilt i vår tid, inte minst med det arv ifrån romantiken vi bär på, kan vara svårt att svälja.

Men det motsägelsefulla slutet nyanserar verket och gör det möjligt att läsa mer subversivt. Aeneas, trots all sin pietas, all sin fromhet och dygd verket igenom, behärskar sig i slutändan inte utan har ihjäl motståndaren: Turnus. Någon försoning finns ej att få. En subtil varning till Augustus kejsardöme? En annan tvetydighet som inbjuder till olika läsarter är berättelsen om Aeneas och Dido. Får drottningen våra sympatier? Drabbas vi av anklagelsen i hennes blick när vi möter den i underjorden?

Ögat höll hon mot marken fäst, och huvudet bortvänt;
mer förändrades ej hennes drag av orden han sade
än om hon varit hård granit eller Márpessos’ klippa.

Hur hanterar man en sådan passion, en sådan sorg? Vi vacklar och ifrågasätter själva värdet av pietas. Men vi kan också reagera på motsatt sätt och när Dido vägrar möta Aeneas blick ser vi det som en triumf, som en kvinna som var en slav under sin egen passion – en rätt ömklig och föraktlig figur i slutändan som försökt snärja vår hjälte på hans färd emot att uppfylla sitt öde. Hur man än tolkar scenen lämnar den få läsare oberörd. I båda fallen: kärleken till Dido och våldet mot Turnus åskådliggörs motsatserna pietas (dygden, plikten, återhållsamhet) och furor (passion, okontrollerade känslor), kring konflikten mellan dessa två, i själva spänningsfältet dem emellan har Vergilius byggt hela sitt epos. Det är en konflikt som får gå oförlöst, den avslutande och onödiga våldshandlingen är vad framtiden skall byggas på, att förkasta drottningen är vad Aeneas pietas kräver (“Dido has drunk the maddening poison into her very bones; she is ablaze with love” detta är furor!) – man varför gör det så ont att göra rätt?

Under sjuttonhundratalet återupptäcktes Homeros och i och med de romantiska tankeströmningarna fick Vergilius ta ett steg tillbaka för den grekiska skalden. Detta skedde kanske huvudsakligen i den tyskspråkiga delen av västerlandet där romantiken också växte sig starkast. Det är inte heller konstigt: romantikernas intresserade sig för folksjäl, det partikulära och provinsiella. Vergilius perfektionism, hans gudfruktige Aeneas, hans lärda diktning föll knappast romantikerna i smaken. Romantiken var också kulten av det ensamma geniet. Aeneas var då ingen speciellt spännande karaktär då denne själv inte handlar utan i princip gör vad gudarna säger åt honom att göra. Aeneidens historiesyn och världen är strikt deterministisk, något utrymme för fri vilja och hjältars bravader existerar inte. Till skillnad från hos Homeros där enskilda hjältar, exempelvis den mångförslagne Odysseus, ges utrymme. Ödestron genomsyrade den antika världen, men särskilt statisk blir detta hos Vergilius.

Modernisten T. S. Eliot höll den sextonde oktober 1944 en föreläsning för the Virgil Society på ämnet What is a classic? Eliot börjar med att poängtera, precis som vi sett, att romantiker eller klassicist lika gärna kan användas som skällsord eller beröm beroende på vilken egen ståndpunkt man råkar inneha. Sålunda är frågan inte huruvida ett enskilt verk skall betraktas som klassiker, utan vilka kriterier som skall gälla för att klassificera ett verk som ”klassiker”. Vad som utmärker klassikern, vad som särskiljer den i litteraturens breda fåra. Ur Eliots ståndpunkt och sådant han definierar begreppet är Vergilius klassikernas klassiker. Det är ett verk för alla, tack vare dess universella kvalitéer. Alltså precis samma kvalitéer som tidigare fått romantikerna att förhålla sig skeptiska till Aeneiden. Här måste man kanske stanna upp för ett ögonblick och fråga sig vad Eliot egentligen menar när han pratar om ”klassiker”. Det är nämligen ett snävare begrepp än vad man kanske tänker sig.

För Eliot utmärks klassikern inte bara av nämnda universalitet, utan också av författarens och hans tids mognad: maturity of mind och maturity of manners. Manners är något som idag känns tämligen engelskt och lite arkaiskt: sedernas mognad? Men visst man man föreställa sig den blide Vergilius på bjudning i Eliots 30-tal? Han har på sig en enkel men exklusin kostym och dricker vad, Dry Martini? Inga otrevliga uppträden där inte. Eliot håller uppförandet mellan Aeneas och Dido som exemplariskt och civiliserat.

En klassiker bör förhålla sig till all litteratur som tidigare skrivits, det bör vara höjden på en kurva som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Vergilius användande av tidigare stoff är ett utmärkt exempel på detta. Det bör också vara det fulländade språket, ett språk tillgängligt för alla. Språket, inte författarens genius, skall glänsa. Konsekvensen av detta, blir dock att klassikern helt utarmar ett språk, allt har redan uttryckts och det helt perfekt! I Vergilius fall sammanfaller hans författarskap med latinets höjdpunkt, därefter dör språket sakta ut. Att skriva en klassiker, att utarma ett språk som fortsätter att leva och utvecklas och förändras – är inte det en omöjlighet? Eliot lägger stor vikt vid historiesynen i Aeneiden. Eftersom det utspelar sig i en dåtid, men för en publik som redan vet vad som skall följa av Aeneas handlingar (något denne själv är helt omedveten om) sträcker sig verket både tillbaka och framåt i tiden. Den guldåder som Jupiter utlovar är aldrig något som Aeneas får uppleva – detsamma gäller för Vergilius som lägger grunden för den västerländska kulturen. Återigen dras dessa sällsamma analogier mellan författare och verk: i köttet tråcklas orden fast tills det är omöjligt att skilja det ena från det andra.