Kära dagbok,
Häromkvällen var jag på ett mingel där en stor del av mitt stockholmsumgänge fanns representerade. Nära vänner, bekanta, nya bekanta. Det var en ljuvligt mild kväll, man kunde stå barbent på serveringen som låg i en trappa. Det är något så förtjusande urbant med serveringar i trappor, något tilltalande med perspektivet. Teaterkulissens grepp förhöjer verkligheten och man känner, mer än någonsin, påtagligt att det är en stad man är i. Nå, så där stod jag alltså och drack champagne medan månen steg, en antydd septemberkyla i luften, och drabbades av själva stunden. Det var en sommarens sista skälvande suck, och för mig var det också en sista kvällen med gänget. Det var som att det satt ett plåster direkt på mitt hjärta och någon kom och ryckte bort det med en häftig, hänsynslös, rörelse. Hur länge dröjer det till jag står igen, ett glas i handen, och minglar med en vag känsla av att jo, nog tillhör jag ändå något slags sammanhang? När kommer jag att se dessa människor igen? Och när vi ses, vilka kommer vi att vara då? Stockholm andades ljumt mot min hud, och avskedets vemod kom över mig. Jag såg till, mer medvetet än vanligtvis, att försöka byta i alla fall några ord med var och en, hemliga avsked för mig enkom. Eyes, look your last. Arms, take your last embrace. Något sådant. Jag kommer sakna er så.
Hillevi Norburg 