Är det inte fiktionens triumf över verkligheten? Historien levandegjord i Cumberbatchs, i Irons drag – genom skaldens ord. (Eller är jag jävig i frågan? Vanns jag över till esteternas sida för så länge sedan att jag inte minns något annat. Life imitating art.) Är inte allt skrivande till syvende och sist ett fåfängt försök att betvinga verkligheten. Ett slags själens abnormitet, högmodigt utropar den sig allsmäktig och i sitt eget, slutna universum är den verkligen det. Vad är en författare? I sitt förord till romanen Angel* av Elizabeth Taylor (nej, inte DEN Liz Taylor, förbannelsen att dela namn med en berömdare berömdhet!) skriver Hilary Mantel:
”All the same, what Taylor knows – an it is the one odd fact that ties her to her creation, and drives her book – is that good writers and bad writers, when they are talking about their art, sound remarkably the same. Their early struggles are the same. Their inner thriumph feel the same. The only way in which they differ is that bad writers, once they get the initial break-through, usually make more money. […]”
Jag minns en intervju med Jan Guillou som jag såg på TV när jag var sådär 16-17. Full av gymnasialt övermod och självförtroende, ungdomens respektlöshet och ännu fullt solida ideal vackert spacklade med lysande illusioner, hyste jag för denne, som jag såg det, medelmåttige sell-out inget annat än avgrundsdjupt förakt. Nå, så stadig i sadeln på denna min mycket höga häst betraktade jag alltså Guillou sitta i sin jävla jaktpaviljong till skrivarstuga och berätta om sin senaste bok. Och när han beskrev slutscenen började rösten att liksom att darra, mannen hade tårar i ögonen av rörelse. Häpen insåg jag att han stod under sina ords påverkan, där fanns ingen distans – detta var ingen machiavellisk bedragare som listigt skrev mot bättre vetande. Inte för att Guillou gråter på väg till banken – men texten, själva skrivandeakten, den föddes ur något ärligt.För en bad writer kanske publikens beundran fungerar som ett kvitto på, ett bekräftande av, den egna smaken. Det finns två lärdomar här. För det första ska man vara försiktig innan man dömer ut även den mest kommersiella författare (texten är naturligtvis en annan sak!). Att börja med första sidans bokstav och ta sig till sista sidans punkt är ett företag värt all respekt. Den andra lärdomen är betydligt mer oroväckande: att texten är sprungen ur ärlighet garanterar på intet sätt dess kvalitet. Det luriga är naturligtvis att författaren själv aldrig kan veta hur det förhåller sig.
Angel är berättelsen om Angelica Deverell, en författarinna i slutet av förra sekelskiftet som skriver populära romaner. Gestalten är löst baserad på lika bästsäljande som excentriska författarinnor som Marie Corelli m.fl. Oansvarig, egocentrisk lever hon helt i sin drömvärld. Genom att underkänna den yttre världen kan den inte heller påverka hennes. När hon inser att dagdrömmarna och lögnerna hon väver kring sin egen tillvaro kan präntas ned på papper, att andra kan förföras av denna inre värld, blir det snart hennes värv. Angel är fullkomligt oberörd av verkligheten. Romanens nyckelscen är hennes första möte med det som kommer att bli hennes förläggare. Han är villig att publicera manuskriptet… efter några mindre ändringar. Man behöver, till exempel, ingen skruvkork för att öppna champagneflaskor. ”Nej, sade Angel.” Hon vägrar att göra minsta ändring. Det är texten som den är eller inte alls. Verkligheten? Den är Angel fullkomligt likgiltig. Nej, mer än så: den är hennes fiende. Och lika likgiltigt är det för läsarna som blir förtjusta. Med pengarna hon tjänar tillåts ett slags klassresa – en bättre adress, klänningar och möbler. Men Angel saknar den vanliga klassresenärens ängslighet, det materiella välståndet är inte ett sätt att delta i det sociala spelet och klättra i societeten. Det är en värld som inte existerar för vår författarinna, i hennes värld kan hon inte göra några felsteg och det är detta förhållningssätt som hon pålägger sin omgivning. Autencitet, är fullkomligt oviktigt. Angel iscensätter sin dröm, i denna fantasivärld är hennes ord lag. Mantel skriver:
”Angel is self-deluded, at times almost deranged. She overrides the meek and timid, she is callous in pursuit of the preservation of her glorified image of herself, and she is no admirer of ”human nature.” One could argue that the author is showing us Angel as an awful warning; that she is telling us ”this is how bad art is made.” But I don’t think the book is as simple as that. It seems to me that what Elizabeth Taylor does is to de-romanticise the process of writing and show it to us close up, so that we are aware of that if ten percent of the process is exhiliration, the rest is tedium, backache and the fear of failure; that, whatever the impulse to art, however little or great the gift, a cast-iron vanity and the will to power are needed to sustain it. Writers are monsters, she is telling us; how else would you be reading this book?”
Angels motsats är mannen hon förälskar sig i (eller med vem hon kommer så nära det är möjligt en förälskelse, snart har han också inordnats i den storslagna berättelsen om Angelica Deverells liv. (Sann narcissism är alltid ett slags solipsism.) Edmé är aristokrat, han lever ett oansvarigt rumlarliv (Angel roar sig aldrig, humor och nöje kräver alltid ett visst mått av självdistans) men är också, faktiskt, en begåvad konstnär. Naturligtvis missförstås av sin egen samtid, dessutom arbetar han inte speciellt ofta – han har inte den där utthålligheten som Angel. Hon köper honom med sina pengar, och han tillåter sig att köpas. Taylor går dock inte i fällan att göra honom till ett offer, Edmé är tämligen osympatisk. Spelare, alkoholist med ett humör och ett våldsamt drag. Hans porträtt, liksom övriga figurer i boken, i synnerhet Angel själv, tecknas av författarinnan men ett slagsmycket brittisk, ironisk distans – till skillnad från Angel har hon humor. Jag kan se henne le ett sådant där engelskt leende över sina sidor, ett leende som bara är en liten ryckning i mungipan, men det är inget kallt leende, det är fullt av ömhet för Taylor vet, precis som vi, att vi alla är precis lika fåniga, självupptagna och bristfälliga som personerna där på sidorna.
Whatever the impulse to art, however little or great the gift, a cast-iron vanity and the will to power are needed to sustain it. Angel är inte en dålig författare, hon är den fulländade författaren. Skapandes första impuls är fåfängan, tron att man har något att säga. Dess andra är viljan till makt, att tvinga på omgivningen sitt eget jag. Hur? Med lögner, ljuvliga lögner och blodisande lögner. Med masker och krokodiltårar. Författare? Det är att på än gång tro sig rymma universum och samtidigt vara dess härskare.
Why, I can smile, and murther while I smile,
And cry ‘Content!’ to that which grieves my heart,
And wet my cheeks with artificial tears,
And frame my face to all occasions.
[…]
Can I do this, and cannot get a crown?
Tut, were it farther off, I’ll pluck it down.
Författandets två principer: å ena sidan förställning och lögn, och å andra sidan svällande högmod och erövringslusten. Alla författare är monster.
*Boken har även filmatiserats. På svenska fick filmen heta ”Hennes envisa hjärta” – vilket är rätt fint, med ett annat pronomen hade det kunnat vara en bok om Baudelaire. Jag har under flera åt försökt att se denna film, jag såg trailern när den visades på bio 2008 men sedan glömt bort namnet på filmen i olika omgångar. En gång hittade jag den i en videobutik i Uppsala, hyrde den och något annat. Vi såg den andra filmen först, sin vana trogen somnade min man efter drygt halva filmen och vi kom oss aldrig för att se Hennes envisa hjärta som lämnades tillbaka osedd och så glömde jag bort titeln igen. Det var bara för ett par veckor sedan som jag uttråkad bläddrade igenom HBO:s eller Netflix utbud av historiska dramer som jag av en ren händelse snubblade över den. Där hette den inte något om envishet eller hjärtan utan kort och gott ”Angel”, dessutom var bilden inte alls något som påminde mig om filmen. Nej, faktum är att jag vid ett flertal gånger bläddrat förbi den, nu klickade jag av ren leda. Och det var den! Jag såg filmen två gånger och beställde sedan ett helt gäng Taylor-romaner från en nätbokhandel.
Hillevi Norburg 