Dag: 23 januari, 2016

15 januari. Halvtid. Att två veckor redan gått, femton dagar förflutit. Krönet är nått, nu följer nedstigningen, den allt brantare backen mot den dag jag måste packa väskan och åka härifrån. Så länge man har större delen av tiden framför sig går det att skjuta upp tanken, nu kastar framtiden sin skugga över mina dagar.

Maken var på besök, tillsammans tog vi bussen till ändhållplatsen: Château-Landon. Jag hade studerat tidtabellen, bildgooglat. Ni vet hur vissa ortsnamn liksom bär på ett löfte? Hur de första bilder man får upp i sin webbläsare överensstämmer, rentav förhöjer, detta löfte. På vägen dit passerar vi byar, småstäder av arbetarkaraktär, lite nedgångna – jag tänker att löftet om ett vackert äventyr var falskt. Längs med Loing har man grävt en snörrät kanal; glasbruk, stenbrott, övergivna bensinmackar och byggvaruhandlar. De få individer som sitter på bussen ser ut som en karikatyrer av fransk provinsialitet. Med fem minuter kvar till vår destination lämnar bussen plötsligt den lilla dalen kring Loing och vägen stiger. Vi kommer upp på en platå, förutom oss är det bara en person kvar på bussen, en vithårig liten åldring av obestämt kön som bär en tuffsig liten hund i en korg. Platta odlingar breder ut sig åt båda hållen, det var länge sedan vägen asfalterades här, bussen skakar och framför oss, byggt på en liten höjd som en medeltida fästning väntar Château-Landon. När bussen i halsbrytande fart tar sig upp för en slingrig väg bland stenhusen, förbi torget, då vet jag att instinkten talade sant, här väntar ett äventyr.

Det är bergsluft i Château-Landon, här blåser friska vindar. Som i alla små byar häromkring härskar stillheten. Vi hälsar på de få människor vi träffar på gatan – det kommer naturligt, det är nog att som främlingar mötas på en och samma gata för att en gemenskap ska uppstå. På turistkontoret, där en par gubbar sitter och hänger vid den ansvariga damens bord får vi tag på en karta och en föreslagen promenad som tar oss runt alla byns sevärdheter. Vi börjar med kyrkan, den är från tidig medeltid, mjuka, romanska linjer. Ödmjuk i sin enkelhet, kitschig med sina målade trästatyer som känns mer tjugonde seklet än något annat, sina missmatchade inredningselement – men även i detta uppriktig. Det är en levande kyrka, om än tom nu ekar gudstjänsterna psalmerna från sekler och åter sekler i stillheten. Den medeltida vigvattenskålen måste läcka, istället har man ställt ett vanligt dricksglas däri. Som vanligt finns en minnestavla över de som dödats eller anmälts saknade i något av de båda världskrigen, byns söner och döttrar, deras namn förevigade i stenen, i detta som är byns hjärta och minne. Alltså: dödade, saknade och nederst: offer för zeppelinarna. Bara två namn där: Georges och Marie. I min fantasi kryssar luftskeppen över Château-Landons torn, ett kärleksmöte i det brinnande kriget, en stulen stund som slutar i sorg.

Jag vet inte hur jag ska beskriva atmosfären i byn, det är som att medeltiden plötsligt blev påtaglig. Allt är vackert, vi går längs med strömmen som löper nedanför byn. Château-Landon är torn, efter torn, efter torn. På bergssidan klättrar husen: vackra, anspråkslösa stenhus. Trädgårdar i terass, terrasser med trädgårdsmöbler för varma dagar i solen. På slättsidan trädgårdsodlingar och dungar. Inget grönskar nu men jag ser nypontörnens buskar, föreställer mig rosorna om sommaren, över bäcken lutar sig tårpilar. Allt är vackert. Trappor av sten och små broar, valv över trapporna som leder upp till byn. En kvarn och ett väldigt kloster, idag dessvärre något så prosaiskt som ett äldreboende. Det är för stort, detta kloster. Det är något högmodigt över det, dess väldiga kor och meterlånga glasfönster. Genom dem ser jag att det som måste varit kyrkorummet styckats upp i våningar, jag räknar till tre, sedan tar stenväggen vid och vad som gömmer sig i klostrets mage får man gissa. Över allt detta ett silvrigt, rinnande ljus som eklärerar tingen som det skymning och morgon på en och samma gång. Vi rundar klostret på en skarpt sluttande väg och går in i dess trädgård. Här står man uppe på befästningarna igen, utsikten är hänförande. Här finns ett stort stenbord i en halvcirkelformad del av trädgården, det känns nästan hedniskt, och man får känslan som att här finns mysterium att invigas i. Tillbaka på höjden promenerar vi runt i byns kärna, stenhus, medeltid, som trädgårdar med noggrant underhållna blommor och andra växter. Ett kommunalt bibliotek, en slaktare, frisersalonger med skyltar från anno 1900.

Vi äter lunch på ett litet hotells restaurang på torget. För inte ens hundra kronor var får vi trerätters, rejäl husmanskost, och varsitt glas vin. Det är tomt i övrigt, personalen står i baren på andra sidan receptionen, skrattar. Så betalar vi för oss, bussen går strax, och vi lämnar Château-Landon för att fortsätta eftermiddagen i Fontainebleau. I bussen vänder vi oss mot varandra i något slags tacksamhet att få ha delat detta med en annan person. I den andres drag anar man fortfarande lite av ljuset som föll över medeltidsstaden, det är på en gång ett kvitto på att upplevelsen var sann och en lättnad; det vackra äventyret är tungt att bära, tillsammans kan vi dela bördan som det allt för underbara ändå är.

Och så var det det här med katterna. Till min stora besvikelse är det hemskt dåligt med felina däggdjur här i Grez – i Château-Landon såg vi en hel drös. Vilket i mina ögon bara gör byn än mer sympatisk. I flera fönster på gatuplan såg vi matskålar. Men så påminde en vän mig om Algernon Blackwoods novell Ancient Sorceries. I novellen kommer en timid liten engelsman till en by på franska landsbygden.

”The little town climbed in straggling fashion up a sharp hill rising out of the plain at the back of the station, and was crowned by the twin towers of the ruined cathedral peeping over the summit. From the station itself it looked uninteresting and modern, but the fact was that the mediaeval position lay out of sight just beyond the crest. And once he reached the top and entered the old streets, he stepped clean out of modern life into a bygone century. The noise and bustle of the crowded train seemed days away. The spirit of this silent hilltown, remote from tourists and motor-cars, dreaming its own quiet life under the autumn sun, rose up and cast its spell upon him. Long before he recognised this spell he acted under it. He walked softly, almost on tiptoe, down the winding narrow streets where the gables all but met over his head, and he entered the doorway of the solitary inn with a deprecating and modest demeanour that was in itself an apology for intruding upon the place and disturbing its dream.”

He stepped clean out of modern life into a bygone century… Det är något märkligt med byns invånare dock. Och innan Vezin steg av tåget varnades han en medpassagerare, fransmannen talade för hastigt för att V. riktigt skulle hinna uppfatta mer än de sista orden: A cause du sommeil et a cause des chats. På grund av sömnen och katterna. Och det är något märkligt med invånarna, med dem och med byn – de är, ja, som katter. Det är ett synnerligen effektivt grepp att ge människor ett annat djurs beteendemönster. Kanske har man sett de youtube-klipp eller vines där folk beter sig som hundar – den sökta effekten där är komiken. I Ancient sorceries är det ett stigande obehag. Som kattentusiast reflekterar jag vid denna omläsning hur väl fångat kattbeteendet är, och det med små medel (det är inte så att folk går runt och klöser på möbler). Det är kattens sätt att komma in ett rum, kattens lättja och nonchalans, kattens oberoende och inneboende mystik. Därför är också den första hälften av novellen den obehagligaste och effektivaste. Vi får följa Vezin där han utforskar den lilla staden, hur han faller för dess förtrollning – lugnet och stillheten, den medeltida känslan – som läsare blir man lika intresserad, lika förtjust. Därefter det vaga obehaget att allt inte riktigt står rätt till. För Vezin sker det när han ska köpa något i en affär och inser att affärsbiträdet liksom bara spelar, att hennes riktiga liv och syfte är ett annat. Han sätter sig i en park och genast är den full med folk, han reser sig och som av en händelse går de också. Eftersom byns kattlika beteende redan tydligt etablerats vid det här laget kan jag inte låta bli att le, som kattägare vet man att man inte kan slå sig ner någonstans utan att katterna som av en händelse och bestämt sig för att ligga just där (exempelvis på tangentbordet, på boken man håller på att läsa), och ändå ge sken av att det var ett beslut fullkomligt oberoende av en eget handlande.

”And, now that my eyes were partly opened, I noticed other things too that puzzled me, first of which, I think, was the extraordinary silence of the whole place. Positively, the town was muffled. Although the streets were paved with cobbles the people moved about silently, softly, with padded feet, like cats. Nothing made noise. All was hushed, subdued, muted. The very voices were quiet, low-pitched like purring.”

Velin upptäcker snart att han själv faller in i samma beteendemönster, går aldrig rakt in i ett rum utan stryker längs med väggarna. Från detta mysteriösa, ganska behagliga spinnande i solen-tillvaro övergår novellen i en mer renodlad skräcknovell och det ska firas häxsabbat och Satan tillbedjas. Och det går väl för sig, det är en tämligen effektivt skriven skräckvision, det är på den föreställningen som novellens premiss liksom vilar. Som det heter i novellens slut: ”Lycanthropy, or the power to change themselves into wolves, was everywhere believed in, and the ability to transform themselves into cats by rubbing their bodies with a special salve or ointment provided by Satan himself, found equal credence.”

Mest effektiv måste en text, i synnerhet en spöksaga, vara när läsaren upplever samma känslolägen som protagonisten. Det ÄR något tilltalande, förföriskt rentav med den där franska byn, dess invånare och i synnerhet den svarta lilla katten/unga kvinnan Ilse. I säg filmmediet hade Vezins och Ilses möte aldrig kunnat gestaltas lika effektfullt. I en mörk korridor snuddar Vezin vid något som han upplever som en len katt, och på samma gång är det en kyss på hans läppar. Vi tränas i att tänka filmiskt, i scener och bilder, men litteraturen tillåter oss att tänka symboliskt. Där kan ett mötet på en gång vara kyss och smekning av kattpäls. Detta dubbla seende, som poesin tillåter oss, där en sak kan vara och samtidigt en annan skulle jag säga är den värdefullaste egenskap läsandet kan ge oss. När jag nu ser tillbaka på besöket i Château-Landon kommer mina upplevelser där alltid att färgas av novellen jag sedan läste om. För: när jag läste texten var Château-Landon färskt i mitt minne, bilderna som projicerades i mig lånade verklighetens medeltida torn och gränder till sceneri. Och nu, när jag tänker på Château-Landon kan jag inte fullt skilja verkligheten från dikten, Ancient Sorceries kastar sin skugga över mina minnen. Inte i den mening att jag tror ha gnidit mig med brännande salva och hört lockropen att fira sabbat. Utan såtillvida att mina intryck: förtrollningen, tystnaden, invånarna och framför allt stämningen flyter samman med de jag föreställde mig under läsningen. Vad är efterkonstruktion och vad upplevdes där och då. Men sedan, vaddå ”där och då”? Ofta är det först efteråt, när man hunnit reda ut sina intryck som man liksom bestämmer sig för vad det var för förhärskande atmosfär som rådde, vilka detaljer det är som kommer att präntas in i minnet. Och för mig var Château-Landon att stiga in i en annan tid, det var skönheten i trädgårdar man ordnat i terrasser, medeltidens överjordiska stillhet och katter. Spinnande, vänliga katter som lät sig klappas, som betraktade oss med katters naturliga överlägsenhet; välvilliga konungar som beviljade oss ofrälse en audiens genom besöket i deras stad, genom att stryka över deras solvarma, spinnande kattpälsar.

”But, long before that, I remember pausing somewhere on the road and looking back to where the hill-town of my adventure stood up in the moonlight, and thinking how exactly like a great monstrous cat it lay there upon the plain, its huge front paws lying down the two main streets, and the twin and broken towers of the cathedral marking its torn ears against the sky. That picture stays in my mind with the utmost vividness to this day.”