Idag faller regnet tröstlöst över Grez-sur-Loing där jag under januarimånad har glädjen att vistas tack vare Författarförbundets stipendium. Jag har två rymliga rum i det anrika Hôtel Chevillon vid Place de la République. Utöver det även en liten skrivstudio, även om jag hittills har tillbringat större delen av tiden i mitt vardagsrum med utsikt över takpannor och bortom dem floden Loing. I två dagar har jag varit ensam, tidigare stipendiater har hunnit åka, de nya inte ännu anlänt. Alltså har jag spelat Jussi Björling och barockmusik i de stora gemensamhetsutrymmena: salongen, matsalen, biblioteket. Gårdagens solstrålar har brutits genom det målade glaset och eklärerat min hud violett. Så fick jag tillfälle att göra anspråk på platsen, göra den till min med steg genom mina salar. Nästan två dygn som en Lady of the Manor.
Jag påminns om platsens betydelse för anden, hur den sätter sin prägel på sin prägel på sinnesstämningen. Precis som kläder kan orsaka en inre metamorfos, en ämbetsdräkt eller vacker klänning som får dig att räta på ryggen, gör platsen detsamma. Ljudet av mina klackar ekade i salarna, men salarna ekade också i mig. I det vinterbleka morgonljuset gick jag ner till floden och såg den flyta förbi, jag vilade händerna mot balustradens daggvåta sten, noterade anläggningsplatsen. Glädjen att ha en trädgård som mynnar ut i en flod, att där finns resliga träd och buskage som i sommarvärmen lovar svalka och avskildhet. Glädjen i att den ligger i ett medeltida torns skugga, alldeles intill en uråldrig bro. Efter frukosten gick jag längs leriga promenadstigar ut i skogen, till dammar där svanar, så många svanar, gled förbi. Det var sol, men såväl vatten som himmel var grå som stål eller bly, träden gula etsningar i metallen. För mig är svanar för alltid förbundna med staden Brygge: i mig blommade symbolismens blå blomma och jag återvände lätt om hjärtat till Grez.
Här finns en liten affär, ett apotek, en post och en bagare. Man har allt man behöver: jag har köpt vin och bröd men inte skickat något brev. Idag gick jag en mindre promenad, innan regnet, inne i byn. Jag hittade inskriften till Laure de Berny, Balzacs älskarinna. ”Dilecta de Balzac” står det, dilecta: älskade, så kallade han henne. ”Hon var allt för mig.” skrev han vid hennes död. Jag undrar hur det var att älska Balzac, denne store, fumlige, fåfänge man. Lyste hans genialitet i hans blick? Förde han sina stora händer, naglar med sorgkant, lika skickligt i smekningar som med gåspennan?
Idag faller regnet tröstlöst över Grez. Loing grön och obönhörlig, påminner mig om Rhen i mulet väder. Jag är distraherad, mitt hjärta och mina tankar i Sverige där en nära är sjuk. Det är inte som i Verlaines dikt, jag vet vad som fattas mig. Det finns en plats här, lite högre upp i flodkröken som kallas Le Bout du Monde, världens ände, en vild och ogästvänlig plats omöjlig att ta sig till. Omöjlig, och ändå är det där jag är nu. Allt som återstår är att göra det jag föresatt mig att göra under denna vistelse: sluta något slags fred med min egen röst. Imorgon börjar arbetet på allvar.
Hillevi Norburg 