Som läsaren vet är jag inte bara översättare och del av förlaget Alastor Press utan även anställd på Drottningholms Slottsteater där jag ihaft och har lite olika uppgifter (exempelvis att guida). I höstas hade jag ynnesten att tillsammans med nätverket Perspectiv följa med på en resa runt till de olika historiska teatrar som finns i Stockholms närområde. Från denna resa har jag ett av mina finaste musikminnen. Av alla stycken jag hört, alla världsartister och orkestrar jag sett uppträda innehar den försynte cembalisten på Gripsholm en alldeles särskild plats.
***
För ofta är det så, det är inte det perfekta och tidlösa som intresserar mig mest. För den, som likt mig upplever sig såsom tagen gisslan i denna moderna tid, följer en ständig jakt på de ögonblick där tiden upplöses. Drottningholms Slottsteater är en sådan, vissa stunder. När jag är själv i huset och allt som hörs är det välbekanta knarrandet i väggarna, den säregna lukten som jag skulle kunna känna igen varsomhelst… då är tidslagren tunna, Gustaf III bara ett andetag bort. Eller ögonblicket där andäktig tystnad går över i applådcrescendo. Jag: utanför salongens dörrar känner premiärnervositeten släppa, andas ut och rider den där jublande applådvågen hela vägen tillbaka till 1700-talets sista decennier. Minns ni hur filmatiseringen av Fantomen på operan öppnar? Vi börjar i ett ett sepiafärgat och krigshärjat 1919. En auktion pågår i den gamla operan, turen kommer till kristallkronan. Och då! Det välkända temat börjar spela, närmast överdrivet dramatiskt och teatralt. Ljuskronan som spelar så central roll i historien hissas långsamt upp och en övernaturlig vind börjar blåsa, blåsa oss tillbaka. De levande ljusen tänds, ett efter ett. Färgen flödar tillbaka, textilierna är hela igen, dammet och spindelväven blåses bort! Rad efter rad efter rad blir stolarnas sammetsröda igen, förgyllningarna glänser. Vi är 1870. Den scenen, sedd på bio, var fullkomligt hissnande – och det inte bara för att jag lider av viss höjdskräck utan för att den åskådliggör min hetaste längtan och ouppnåeliga dröm. Att med en fläkt blåsas tillbaka till en annan tid, att låta den bortre bilden i mitt ständiga dubbelseende bli den verkliga.
***
Så, da capo: det fullkomliga måste vara tidlöst. En Händel-aria, det mest fullkomliga som finns, är en vätebomb av skönhet som exploderar i dig. Du utplånas på ett ögonblick, du utplånas ett ögonblick – och det är det ljuvligaste och njutningsfyllda som kan hända. (Den fysiska motsvarigheten, orgasmen, är samma princip men kroppslig: att förlora sig.) Så för att ta oss tillbaka, för att komma dåtiden riktigt nära, krävs något ofullkomligt och skört.
***
Enter cembalisten på Gripsholm Slott. Gripsholm har, som ni vet, också en bevarad barockteater, om än betydligt mindre än den på Drottningholm. Nå, för de ditresta gästerna, representanter för olika historiska teatrar i Norden samt press hade man burit in en cembalo på scenen som annars inte används. Och om jag får spekulera lite, så tillhörde inte cembalisten någon större ensemble, jag fick intrycket av att han snarare var en amatör på något sätt knuten till Gripsholm. När han intog scenen var han märkbart nervös, vilket dock släppte efter ett par stycken. Ja, för han spelade inte bar ett eller två, utan hade satt samman ett helt litet program på dryga 25 minuter med vad jag gissar var hans favoritstycken som han också noggrant presenterade. Den lilla konserten var naturligtvis alldeles för lång för sammanhanget, och redan efter tio minuter började folk skruva på sig och betrakta den hög av böcker och noter som cembalisten plockade sina stycken ur. Vidare spelade han med viss tvekan, och dessutom inte alls så snabbt som styckena egentligen skall gå, vilket också vittnar om att han inte var en musiker av den sort man ser uppträda på huvudstadens scener.
***
En person satt och ville att det aldrig skulle ta slut, och den personen var jag. För här satt jag alltså, i detta intima lilla rum som inte använts flitigt under de två gångna seklen, inga moderna minnen i dessa väggar. Bara rått 1700-tal att lapa i sig. I rum för skuggor och skuggors spegelbilder. Och till detta en lite nervös musiker som spelade ett 1700-tals instrument med så mycket mänsklighet att hjärtat ville brista. Jag behövde inte ens blunda, bara hålla blicken vid scenen och jag var tillbaka. Bland hovfolk och skuggor av hovfolk – de franska kompositörerna tog mig snarare till Ludvig XIV:s Versaille än Gustaf III och Gripsholm – men vad gör det? Av alla stycken han spelade tyckte jag bäst om det för mig nya Les Barricades Mystérieuses av François Couperin och jag kan numera inte få nog av det. Jag vet ingenting om det, den suggestiva titeln får mina associationsbanor att veckla ut sig åt alla håll, det finns en sällsam glädje i att stå inför något du inte förstår och som du därför fritt kan infoga i ett eget narrativ utan att det medför andra konnotationer. Och jag älskar drivet, tempoväxlingarna – eftersom jag älskar all musik som ger mig en känsla av rörelse. Gärna rörelse och även miljön i vilken rörelsen skall ske. Och här tänker jag mig långa, svepande kameraåkningar i ett tomt och öde Versaille där dörrarna öppnas upp av osynliga händer. Men det där är nu, i efterhand. Då, på Gripsholmteatern, var jag en hovfröken och året var alldeles bestämt 1717.
Foto: Louise Berg
Hillevi Norburg 