Efter fyra dagars bokmässa (och innan dess en säsong på Drottningholm) infinner sig lusten att dra sig tillbaka till en stuga i skogen. Tystnad och arbetsro. Om Bokmässan kan sägas att hur utmattande det än var, så var det fantastiskt roligt. Alla dessa nya, intressanta bekantskaper! Absinten och min signatur på försättsblad! Baudelaire-seminariet! Nervositeten innan som inkräktade på den första minuten men som sedan rann undan, lugnet och tankarna som kristalliserades och blev klara, kontakten med publiken, att locka den till skratt – ljuvaste bekräftelse. Nå, det var inte fulländat, det finns ännu saker att lära, men det gick över förväntan – bygger lite självförtroende, ger mersmak inför nästa gång.
För att vara ett litet förlag tror jag också att vi sålde ganska bra med böcker. Och det är bra för moralen att träffa den intresserade läsaren; såväl den redan invigde som den nye man lyckats entusiasmera. Likväl innebar mässan ännu en påminnelse om att jag och världen inte är helt i synk. Här hemma brukar vi skoja om att Matematikerns litteraturuppfattning genom att leva med mig snedvridits. För honom är Gourmont och Huysmans lika självklara namn som Baudelaire eller Balzac. För att inte tala om hans totala okunskap när det kommer till säg Jonas Jonasson eller t o m Stieg Larsson. Nå, jag är fullt medveten om att någon som Gourmont är en något perifer figur i det svenska litteraturlandskapet men att Baudelaire eller Rimbaud är vita fläckar eller kanske rentav ointressanta fläckar på den läsande allmänhetens karta är mig obegripligt. Jag är fullt medveten om att den här litteraturen inte är för alla, men jag trodde i alla fall att den var för fler. Eller att det var en fråga om smak, snarare än om kännedom.
Så för att sammanfatta: på en gång glad och styrkt av responsen vi fick – att det finns någon att få – och samtidigt konfronterad med vad jag lägger i begreppet litteratur inte delas av den läsande allmänheten.