Dag: 24 november, 2012

Här läser Bernur (det är ett tag sedan nu, jag såg ett inslag där det talades om sociala medier och nu minns jag inte den exakta ordlydelsen, men poängen var att vissa saker kunde vara intressanta att lyfta upp inte direkt utan efter en längre tid, exemplet som gavs var en hel vecka, tänk er kära läsare, en HEL vecka!) en rapport skolinspektionen. Jag låter  läsaren själv ta del av de inte alltför upplyftande citaten, men vill också göra en liten kommentar. Sedan jag läste nämnda inlägg har jag noterat att det här och var på internätets stora väv finns diverse ”klassbloggar” där antingen eleverna förväntas delta eller där lärare rapporterar från klassrumsgolvet (ibland även med bilder). Förutom att jag alltid tyckt att det är lite bakvänt att lära eleverna det de redan tillgodogör sig privat, framför allt är det en tråkig inställning till unga människors förmåga att ta till sig saker som ligger utanför den direkta bekvämlighetssfären – så kan jag inte hjälpa att tycka att det är lite märkligt att man istället för att diskutera det djupt problematiska i att leva sitt liv på nätet, synligt för alla som kan hantera en sökmotor, helt till synes oreflekterat publicera skolarbetet på nätet. Man undrar hur frivillig närvaron på den gemensamma bloggen är för den enskilda eleven, samt om dagisbarnens föräldrar tillfrågats innan deras bilder publiceras… Inget av detta är lösenordsskyddat utan ligger uppe helt synligt (annars hade jag inte kunnat hitta det, eller hur?) Jag får känslan av att vuxenvärlden i det här fallet nästan snubblar över sig själv för att visa sig hipp och modern, försöker tillgodogöra sig en värld den inte helt förstår. En värld som eleverna i sin tur kanske är mer bekanta med, men som de i egenskap av barn inte riktigt kan förutse konsekvenserna av. Det som väl lagts upp på internet blir kvar där, och därför kanske man ska tänka både en och två gånger innan man lägger upp något. En insikt som är svår att ha när man går i sjuan, men som man som vuxen borde ha i beaktande.

*

Det finns liksom ständigt ett slags dubbel retorik här, man talar om att respektera ”elevernas egna kompetenser” men genom att göra så diskvalificerar man dem från att kunna tillägna sig något utöver det. Ibland undrar jag om man helt enkelt inte ser värdet i det? Eleverna läser bloggar, låt oss lära dem att göra det bättre och kanske på ett kritiskt sätt. Eleverna läser inte Dostojevskij, varför i hela friden ska vi lära dem det?

*

Till sist, och här måste jag tala utifrån erfarenheter, så undrar jag om det inta kan sägas finnas olika bekräftelsesystem i skolan. Det finns det som uppstår i elevgruppen och det finns det som lärarna upprätthåller. Förenklat sett, du kan vara populär bland kompisarna eller du kan vara bra på att plugga (läsaren kan här gissa vilken kategori undertecknad tillhörde) och båda skänker eleven bekräftelse. Att närma undervisningen till elevernas egna kompetenser, är det inte delvis att underminera det här andra bekräftelsesystemet? Sociala medier är just sociala, och under de där tonårsåren måste jag erkänna att det inte var något jag hade högsta betyg i. Men det gjorde ingenting (eller i alla fall: det gjorde lite mindre), för jag fick alltid högsta betyg på mina uppsatser om Dostojevskij.