Som sommaren bara runnit mig förbi. En ändlös ström av turister som guidats genom teaterns kvava rum. Ibland på franska, ibland på svenska men oftast på engelska. Nu andas jag ut igen, försöker ta sats inför höstens masterstudier. Så många gånger jag sagt mig att jag är klar med universitetsvärlden, att det är dags att lämna korridorerna bakom sig och blicka mot en öppen horisont. Bara för att upptäcka att jag helst blickar ner i bokstävers myller, kammar dessa ordtovor i mjuka trådar för att uppenbara en bakomliggande meningsväv. Innan dess skall dock en historiatenta skrivas, om 1900-talets historia. Detta det mest obegripliga av alla sekel. För mig har det tjugonde seklet alltid varit ett problem, ett öppet sår som jag inte kan få att läka. Det är inte skuld, utan snarare en oförmåga att förlika mig med det. Hur vara människa när jag sett vad som är möjligt i den mänskliga naturen. Osv. Tentamen alltså, i övermorgon. Det går segt, i tanken är jag redan vidare. I det nittonde seklet, som också fläckas av ohyggligheter, men där jag ändå trivs bäst.
***
Och min matematiker har tagit mig utomlands. Till ökensand, brännande sol och ruiner. Första gången så långt söderut, första gången utanför Europa. Det var annorlunda. Människorna vi mötte varma och trevliga. Jag red, som synes i bildinlägget, på en kamel. Djuret var betydligt större än vad jag räknat med, att vara på dess rygg en obeskrivlig upplevelse. Och Petra, staden man huggit in i klipporna. En plats jag läst och drömt om, känslan av att låta sin blick falla på dess rosa sten, lägga händerna mot den, känna ökensanden som letar sig in mellan tårna. Om man kisade kunde man skymta skuggorna av de människor som en gång levt här. Såsom man ofta gör när man går bland ruiner. Ingen ny bebyggelse som ligger i vägen, i tanken byggs staden upp till vad den en gång varit.
***
Och jag fortsätter att ignorera tentan. Dricker te och ser på Miss Marple. Bläddrar i min nya Water Palter-bok. (Uppsala har i sanning utmärkta antikvariat.) Tanken är på annat håll, snuddar vi något. I framtiden kanske det uppenbaras vad.
Hillevi Norburg 