Hela mitt liv har jag vant mig vid att vara ett original. ett one of a kind. Icke mer. I den nya klassen är jag en dubblett. En sån där som behöver förtydligas med ett extra epitet – nya, lilla, rödhåriga, unga, vår eller mer efternamnets första bokstav. I värsta fall får jag en ful förkortning, om hon inte redan har det. För i den nya klassen har jag en namne.
Jag upptäckte det är jag skulle kontrollera i adresslistan. En sån där lista som går runt vid första lektionstillfället så att alla kontaktuppgifter är de rätta. Herregud, de har ju skrivit fel efternamn på mig, tänkte jag och log. Fel adress och telefonnummer med insåg jag i nästa ögonblick och redan där väcktes misstanken. Blicken letade sig upp ett snäpp och där, precis över namnet jag precis inspekterat, fanns mitt. Rätt stavat, rätt adress, allt. Det var bara det att det fanns en till i klassen som också bär mitt ganska ovanliga förnamn. Det förnamn som annars varit synonymt med en specifik människa: jag.
Hillevi Norburg 