Jag är väldigt upprörd just nu. Försöker att inte tänka på det, kan inte låta bli, fortsätter tänka på det och blir alt med upprörd. Kanske kan man säga att jag upprör mig själv. Orsaken? En av böcker jag önskade mig och fick i julklapp. Den är skriven av Corolina Giertz och heter Ashimas bok. När jag önskade mig den visste jag inte att Giertz var programledare för tv-programmen Det okänd och Förnimelse av mord. När det gäller trams är jag betydligt mer förlåtande än Malm, och trots att jag började känna mig något tveksam inför boken började jag läsa. Det började med ett litet förord där ängelgudinnan Ashima väljer Giertz att skriva hennes bok (vilket Giertz får veta genom ett medium från något av program över en lunch). Okej, med lite god vilja kan man läsa det här som en salgs modern invokation. Djupt andetag, själva berättelsen börjar. och nu blir jag riktigt ledsen, så ledsen som bara dåliga böcker gör mig. Det är inte ens dåligt på det sätt som Harlequin-romaner är dåliga, där kan man skratta åt klichéerna i innehåll och språk. Ashimas bok är bara illa skriven, och den vill så gärna vara bra. Och jag ville också att den skulle vara bra.
Till slut återstår frågan: om jag nu var en ängelgudinna, skulle jag då inte välja någon mer litterärt begåvad person att skriva min historia?
Ninda och Titanic
Ninda-mötet idag gick hur bra som helst. Det kändes som alla vara ivriga att komma igång, entusiastiska. Jag gick därifrån med ett fånigt leende på läpparna. Eftersom jag ju är det närmaste vi kommer en ledare nu kan jag inte låta bli att känna ett visst ansvar. Och eftersom jag kommer bli ledsen om det skiter sig kan jag lika gärna njuta och ta åt mig lite när det går bra. Nästa vecka är det första riktiga mötet. Jag hoppas att fler kommer då och jag hoppas att det fortsätter i samma stil.
Inte nog med att skrivarmötet gick bra, jag kom igång med skrivandet igen. Det går långsamt såhär i början, men det går framåt. Jag känner hur jag sjunker ner i mina texter igen, hur maskineriet långsamt går igång igen. När jag har tappat skrivandet och börjar om på nytt tänker jag alltid på den där scenen från Titanic när man ser hur båtens maskineri långsamt börjar röra på sig. Så går det snabbare och snabbare och till sist är de igång och då håller de samma jämna takt. Tills man kör på ett isberg, men jag sjunker lyckligtvis inte, jag måste bara dra igång maskineriet igen och det är tungt. Olyckligtvis är det nämligen mycket svårare att börja skriva än att sluta, men när jag är igång, då är jag verkligen igång.
Vidare har jag beställt en bok om livet på 1800-talet (allt från kläder till slang utlovas) som jag är mycket nyfiken på. Och så ska jag läsa bröderna Goncourts Renée Mauperin igen. Och med det kommer jag att kunna fortsätta med Det tudelade trädet.
Hillevi Norburg 