Etikett: Vit heliotrop

Publicerat den

Vit heliotrop // Att försöka göra guld

Nu är det verkligen upploppet. Det återstår två korta kapitel och sen är boken… färdig? Ja, det är den ju såklart inte, när man satt den sista punkten väntar ju en tämligen lång redigeringsprocess. Men det är ändå något speciellt med att ha skrivit en början, en mitt och ett slut, att öppna upp processen och låta andra läsa.

Den här romanen, som jag hoppas ska bli den andra i min bibliografi, började jag skriva hösten 2013. Jag var nygift, bodde i Uppsala och kom en ganska bra bit på vägen. Sen kom jag av mig och tog inte upp romanen igen förrän hösten 2015 när jag tillbringade en månad på Mallorca med ett par vänner. Jag översatte Paulina 1880 på dagarna och på kvällarna/nätterna skrev jag på romanen. Efter dessa två intensiva skrivpass trodde jag mig ha skrivit ungefär 2/3, nu vet jag att det snarare var en fjärdedel 2013 och ytterligare en fjärdedel 2015 – texten blev längre än jag initialt tänkt mig. Vad jag skrivit dessa två första månader i Menton är med andra ord romanens andra hälft. Ett arbete som ändå gått förhållandevis lätt – men sen hade jag en ganska god synopsis klar, det handlade mest om att skriva ut det jag redan tänkt ut samt läsa in mig på diverse miljöer.

Vit heliotrop handlar om en ung kvinna i 1890-talets Paris som överkommer sin psykiska ohälsa – hon lider av vad vi idag nog skulle kalla bipolär sjukdom eller manodepression – genom att bli ett erotiskt subjekt. I romanens första hälft ligger tyngdpunkten på depression och maniska skov, i den andra på det erotiska uppvaknandet. Intrigen har under skrivandet gång skiftat ganska mycket, det är inte så konstigt för den är för mig av underordnad betydelse. När jag började skriva den här texten var det som ett slags gåva till mig själv. Jag hade precis skrivit klart en annan Paris-roman som jag försökt anpassa efter samtidens normer. Den utspelade sig i nutid och handlade om en lite vilsen kvinna som kommer till Paris och blir tillsammans med en fotograf. Genom en rad korta kapitel, nästan mini-noveller, fick man följa deras kärlekshistoria i uppbruten kronologi. Den blev sedermera gruvligt refuserad och då tänkte jag väl att jag kanske aldrig skulle komma att passera nålsögat och bli publicerad författare. Lusten, behovet, att skriva brann fortfarande i mig – så jag bestämde mig för att skriva för min egen skull. Den enda principen som skulle vägleda mig i den nya texten var att nedlägga i den ALLT jag tycker om. Jag skulle frossa i 1800-talet, fylla sida upp och sida ner med interiörerna, med figurerna, med kläderna, med litteraturen, med städerna som jag älskar. Jag skulle inte hålla tillbaka språket det minsta. Resultatet blev en stil som är lite pratigare och liksom lättsammare än min debut Messalina – och samtidigt än mer ornamenterad, men (tänker jag mig) med en glimt i ögat. Jag tänker att den som hade lite svårt för Messalina kommer att ha lättare att ta till sig Vit heliotrop, och samtidigt att den som älskade Messalina också kommer att älska Vit heliotrop!

Den senaste tiden har jag lyssnat på Strindbergs Inferno som jag inte hade läst tidigare. Vilket geni han är ändå, Strindberg! och vilket asshole! Nå, jag tänkte ändå på hur ofta namnkunniga författare eller vetenskapsmän liksom snöar in på ett stickspår som de – kortvarigt eller permanent – betraktar som sitt huvudsakliga bidrag till mänskligheten när det egentligen tar tid i anspråk från det verkligt betydelsefulla. Strindberg som tar sig för att göra guld, Newtons ockultism, etcetera etcetera. Ibland undrar jag om romanskrivandet är min alkemi, dvs jag behandlar det som mitt stora kall här i livet, men egentligen är insats som förmedlare av dekadensklassiker till svenska språket mer betydelsefullt. Nå, jag kan inte riktigt bestämma mig för om nyckeln till ett fruktsamt arbete och någon form av själslig balans är att inte ta sig på för stort allvar, eller motsatsen: just att ta sig på alldeles för stort allvar? Vit heliotrop: bagatell eller magnum opus? Je ne sais pas. Ädelmetall eller kattguld. Åh, bara det glittrar, spelar det då någon roll?

Publicerat den

Eh bien, no Bains

Det är måndag, inatt blåste det storm. Jag trodde först det var något slags gatsoparmaskin som lät utanför, men det bara fortsatte och fortsatte. Jag kunde inte sova, så till slut steg jag upp och gick ut i vardagsrummet. Vårt sovrum ligger mot norr, mot bergen – från vardagsrummets höga fönsterdörrar såg jag ut mot strandpromenaden, hamnen och bortom det ett upprört och månbelyst hav. Vinden rev i palmer och flaggor, man såg nästan inga bilar – jag gissar att vägen vid havet mot Italien var avstängd för när det blåser hårt sköljer vågorna över vägbanan. Jag väckte min man som fick hjälpa mig att stänga luckorna, annars brukar vi låta dem stå öppna mot balkongen. Sedan gick vi och lade oss, jag kunde fortfarande inte sova och efter en stund gick jag och lade mig hos barnen, min dotter har en period då hon sover lätt och oroligt och gärna vill ha en vuxen intill sig. Så där låg jag, mellan mina två sovande barn, och ett väldigt lugn kom över mig. Trots vinden som ven utanför, trots grannens hysteriska vindspel som klingade (och jag har sätt tillräckligt många skräckfilmer för att finna det ljudet minst sagt oroväckande), kände jag frid. Det tog fortfarande ett tag, men till slut somnade jag.

Vi vaknade ganska sent, halv åtta. Det är man inte bortskämt med, så jag kom inte iväg så tidigt som jag kanske skulle önskat. Biblioteket där jag brukar sitta och skriva är stängt på måndagar, så jag sitter på ett av strandcaféerna och dricker en deliciös cappuccino. Genom den öppna dörren hör man havet som kastar sig mot stranden, det är inte längre storm men det blåser friskt.

Imorgon skulle jag egentligen ha åkt på en kort resa, det skulle varit första gången jag var borta från barnen två nätter, ja, inte ens en har jag varit borta på dessa tre år som de funnits i mitt liv. (Om man inte räknar de två dygn jag var borta från vår son när jag låg på BB i samband med vår dotters födelse.) Men mitt TGV blev inställt eftersom det är generalstrejk – i stället för att boka om bokade jag av. Kanske åker jag senare, kanske lägger jag pengarna på något annat. När jag bokade hade det känts angeläget, ja rent av nödvändigt att åka tillbaka till Aix-les-Bains som jag bara besökt som hastigast en eftermiddag när jag bodde i Lyon. Det var också där och då jag bestämde mig för att en episod i romanen jag då påbörjat skulle utspela sig där. Sen hände mycket, romanen lades på is, och nu när jag tagit upp den igen och skrivit mig fram till resan till Aix är minnet av detta ”Alpernas Riviera” avlägset och vagt. Det mesta kan man läsa sig till, jag har utmärkta reseskildringar och illustrerade böcker över Aix-les-Bains under la Belle Époque, men det finns något som man bara kan nå fram till genom att besöka en ort. En platsens topografi, hur dess beståndsdelar hänger ihop. Och vidare: dess atmosfär. Ja, jag kan läsa om solen som går ner bakom bergstoppen ”Dent-du-Chat”, Kattens tand, men ser jag det själv finns det något bortom orden – bilden, känslan, luften – som jag på egen hand kan försöka transponera till litteratur. För mig föreligger emellertid ytterligare en svårighet, eftersom min roman utspelar sig på 1890-talet kommer jag ju inte att uppleva platsen som jag vill skildra. Likt en arkeolog kommer jag tvingas avtäcka mer än ett sekels utveckling och förändring, försöka hitta spår och lämningar från den tid som jag önskar beskriva.

Att jag avbokade resan var dels för att biljetterna stuckit iväg i pris, att jag redan börjat vackla under separationsångesten att lämna barnen och kanske främst för att jag insåg att det är fel årstid. Mina romanfigurer kommer vara där under högsommaren, kanske vore det klokare att vänta lite och åka när våren hunnit lite längre däruppe i bergen. Åh, men lite sörjer jag min resa ändå. Att återse mitt Lyon, jag hade planerat in några timmar där både på vägen dit och tillbaka – att återerövra ensamheten och ensamresandet… Att ta in på ett hotell med utsikt över alptoppar, att röra mig i min fiktions miljöer och äta middag i kasinots restaurang… Och kanske främst, att lägga ned investeringen i tid, pengar och familjeuppoffring i romanprojektet som för att säga att det är på riktigt och att jag tar det på djupt allvar. Om jag inte gör det, varför skulle någon annan?

Publicerat den

En välbekant doft

Jag brukar inte handla i den butiken. Men när vi lämnade Sverige var min duscholja nästan slut, jag ville inte köpa en ny utan spara in på vikten i bagaget. Efter två veckor där jag lånat barnens duschgel var jag alltså i desperat behov av en ny olja.

Det var rea, så när vi på en av våra många promenader gick förbi l’Occitane gick vi in. Där fanns en (1) olja, jag tyckte mig läsa 5€ och tyckte det var ett nästan oförskämt bra pris. Först när vi kom hem och jag och maken talade om oljan förstod jag att den varit nedsatt med 5€, den hade kostat mig 20€ – ett pris jag aldrig hade betalat för en duscholja om jag förstått att det.

I början av veckan använde jag den för första gången. I samma stund som jag öppnade den lilla korken fylldes mina näsborrar, sedan hela det ångfyllda badrummet av en mig välbekant doft. Oljan luktade precis, verkligen precis, som den parfym med heliotrop i art nouveau-flakong som jag köpte i Paris för många år sedan och brukade parfymera mina bad i Lyon med. Alla tillfälligheter som fört denna alltför dyra olja i min väg, till mitt badrum, hade resulterat i att jag kunde marinera mig i denna doft, denna doft som dessutom är namnet på romanen jag skriver på just nu: Vit heliotrop. Jag väljer att tolka detta väldoftande sammanträffande som ett litet tecken från Försynen att jag gör rätt i att ägna mig åt den här texten under vår séjour i Menton.