Fragment
Häromdagen när skrivsuget var som värst, tog jag mig för att skriva en novell. Jag kom dock inte på vad skriva, och det jag till slut lyckades få ur mig var långt ifrån en novell, utan mer av ett prosafragment. Hursomhelst, såhär blev det:
Bohusläns klippor; grått som möter grått, möter mera grått. Strandkanten, horisonten förloras i allt det gråa. Första frosten kom i natt, barfota är sanden kall och fuktig. Förlorat allt det sommarmjuka, fukten gör den tung av väta. Härifrån är steget till cementen inte långt, kunde man tänka, och ändå vickar jag lite på tårna. Ryser av ljudet som mer är en känsla, den av nagel mot sand. Och luften är klar, som den är tidiga höstdagar. Skär genom tankarna, jag lägger dem i trasor på den övergivna stranden. Tänder en cigarett och skingrar lite klarhet med rökens gift. Betraktar strumpan som ligger där på klippan, väntar på att mina fötter ska pröva vattnet, befria sig från allt de sandiga som klibbar, skaver. Löften om salt och kyla, jag väljer gräsets fukt istället. En värld av gråhet och av leda, bara cigarettens glöd och sönderkyssta läppar att lysa upp det hela. Från havet vind och saltstänk, de lägger sig över min panna, kinder, haka. Lämna mig i solen och jag smälter bort, samla saltet som ej kan dunsta? Eller skrapa det från min hud i detta nu, va? om du var här, du skulle varsamt samla all min sälta med din tunga. Vänder mig mot havet, skriker? Nej, suckar: jag dricker all din väta.
Mareld
En plötslig minnesbild:
Sommarens sista dagar. Ett stråk av höst i nattluften som får huden att knottras. Vattnet också det kyligt och klart. Man ser botten tre meter ner som vore den strax under ytan, sträckte man ut handen skulle man kunna röra vid musselskalen som blänker i månljuset. Jag och väninnan, våra avklädda kroppar, vita och bleka som vi långsamt sänker ned i det tyngdlösa. Kylan som först lamslår och sedan bedövar. Himlavalvet klart och glittrande över oss, i vattnet marelden som stjärnband i hennes spår.
Havet
Märkligt detta att allt plötsligt handlar om havet. För några veckor sedan promenerade jag genom stockholmskvällen från det sedvanliga favoritcrèperiet i Vasastan mot en vernissage på Livrustkammaren. Stan var sällsamt stilla, klockan var bara strax över sju men kylan tycktes ha tömt gatorna på alla utom de mest målmedvetna. I Kungsträdgården var träden kala och ungdomarna som hängde där som alltid närvarande men fåtaliga. Jag gick där i det som en kort stund varit min stad och som desto längre varit min längtan. Lät stegen dröja och såg mina tidigare jag gå förbi. Ett artonårigt jag – första resan utan föräldrarna, i sällskap med D. I sällskap med T. Och sedan ett ensamt tjugotreårigt jag, tillbaka i staden och med hjärtslagen i takt med stadens puls. En septemberkväll, en av de första promenaderna med matematikern från Söders höjder hem till lägenheten på Körsbärsvägen. Tillbaka i nuet försökte jag hitta tillbaka till det jag en gång känt för huvudstaden. Det jag länge kände så fort jag återvände, känslan av att det är här jag hör hemma. Det är menat att jag ska bo i Stockholm. Jag lade örat mot mitt inre men fann… ingenting alls. Inför staden kände jag mig ljummen, det fanns ingen längtan kvar. Likväl är det inte så att jag i Uppsala känner den starka kärleken till platsen, känner mig inte mer hemmastadd där än på andra ställen – till slut har jag förlikat mig med att det är här jag bor, men jag kallar mig sällan för uppsalabo, det har inte blivit en del av identiteten såsom Stockholm var. Däremot: när jag promenerar över Strömbron med måsarna skränande över natthimlen och jag känner den distinkta antydan av stora vatten, hav och öppna horisonter hugger det till i magtrakten. En saknad; granitklippor och saltstänk.
Hillevi Norburg 