Jag blev väldigt berörd av påvens välsignelse över staden (urbi) och världen (orbi) från den folktomma och regniga Petersplatsen. Av innebörden och innehållet – men också rent visuellt. En av just den katolska kyrkans lockelse har för mig alltid varit att den förmedlar tron på ett språk som inte bara är skriftspråkets. Vare sig det rört sig om liturgi eller kyrkorum finns här ett visuellt språk som skär än djupare än skrift och tal. Det går inte att artikulera, men det får hela mitt inre att resonera. Jag erfor en liknande känsla av bilderna av det utbrunna Notre-Dame där ett stort guldkors mirakulöst nog reste sig i ruinerna.
Påvens vita gestalt avtecknar sig måhända liten mot den väldiga kyrkan, ensam utan de vanliga folksamlingarna som annars samlas på torget. En liten och fåfäng gest som försöker betvinga farsoten och olyckan som nu drar över världen? Nej, raka motsatsen om ni frågar mig. Sällan har jag känt mig så drabbad av en handling. Den vita gestalten i mörkret, liksom guldkorset i askan, är en fyrbåk i stormen. Folk har en del åsikter om den här påven och den riktning han för kyrkan i – men i den här stunden blev det så tydligt hur ämbetet är mycket större än dess innehavare, än reservationer och trätoämnen. (Här skulle vi kanske kunna påminna de kritiska om att ”inte ens den vigde tjänarens synd kan vara ett hinder för nådens frukt” som det står i katekesen.) Liksom åsynen av korset, en liturgisk handling eller religiösa framställningar i konsten förmedlar fotografiet ovan en omskakande och hoppingivande sanning. Själen läser av tecknet på det ordlösa språket och skymtar det eviga ljuset.
Men med det sagt, orden är inte utan styrka. Efter att ha reflekterat över nödvändigheten att omfamna korset, att öppna oss för Gud och därmed för hoppet, i synnerhet i tider av motgång och svårighet, avslutade påven sin meditation såhär:
”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” (Mark 4:40) Kära bröder och systrar, från denna plats som vittnar om Petrus klippfasta tro vill jag ikväll anförtro er alla till Herren, och be om Vår Frus förbön, de sjukas hälsa, havets stjärna under stormen. Från denna kolonnad som omfamnar Rom och hela världen, låt Guds välsignelse sänka sig över er som en tröstande omfamning. Herre, välsigna världen, ge våra kroppar hälsa och våra hjärtan tröst. Du ber oss att inte vara rädd. Men vår tro är svag och vi är fyllda av rädsla. Men du, Herre, kommer inte att övergiva oss i stormen. Säg åter: ”Var inte rädda” (Matt 28:5). Så skall vi, liksom Petrus, ”kasta alla våra bekymmer på honom, ty han sörjer för oss” (jmf. 1 Pet 5:7).
Hillevi Norburg 