Nej, den här dagen blev ju inte alls som jag hade tänkt mig. Min make hade tagit ledigt denna sista dag innan förskolan. Planen var enkel: äta lunch på stan en famille, gå en promenad och låta barnet sova i vagnen för att sedan besöka en ny lekpark jag upptäckt. Därefter en lite dåsig eftermiddag och kväll hemma med de sista förberedelserna (namnmärkning, packning av gosedjur och filt m.m.) inför förskolestarten. Vi var på punkt nummer två, promenerade (inte alltför snabbt på grund av min diskreta foglossning) längs Fyrisån och barnet hade precis somnat i vagnen när jag snubblade till och föll handlöst. Handlöst för att jag hade händerna i fickorna. Alltså kunde jag inte ta emot mig ordentligt, vred mig lite i fallet så att jag hamnade på ena armen, skrapade upp mina knän – men magen fick sig ändå en, som jag upplevde det, ordentlig törn. Det gick så snabbt alltihop: balansförlusten, fallet, min man som försökte fånga mig, i allt fanns ett ögonblick där jag trodde att jag skulle klara att skydda magen och det ofödda barnet – men sedan gjorde tyngdlagen sitt och den åkte i backen.
Min man hjälpte mig upp på fötter, borstade av mina grusiga och blodiga knän, jag var lite chockad, det var armen som gjorde mest akut ont. När vi började gå igen kröp oron in och trängde undan ömmande skrubbsår och chock: tänk om något hänt mitt barn? Vi satte oss på ett kafé, jag var lite darrig. Där googlade jag och läste att en häftig stöt mot magen (kunde fallet räknas som en sådan?) efter vecka 23 skulle läkarundersökas – så jag ringde förlossningen på Akademiska och istället för att gå hem med man och barn tog jag bussen till sjukhuset.
Jag fick ett rum och man gjorde ett ultraljud. Där rörde sig min lilla dotter obrydd av dramatiken hennes ömma moder upplevt. Inga skador på moderkakan, gott om fostervatten, egentligen ingen anledning till oro – men för säkerhets skull hölls jag kvar i fyra timmar för observation. Ingen smärta uppstod i buken, inga blödningar, inget läckande fostervatten – de fyra timmarna förflöt ljuvligt händelselösa: jag låg på en brits i ett nedsläckt rum och läste en bok på mobilen. Sedan: ett nytt ultraljud och allt såg fortfarande bra ut, jag fick gå hem. Nej, det kommer ingen hemsk peripeti här, jag gick hem, ingen smärta, bara barnets små sparkar som vittnar om hennes livskraft. Allt gick bra.
Jag bad inte till Gud när det hände, jag talade inte till Honom när jag tog bussen mot sjukhuset. Jag var: alldeles tom. I mig fanns bara ett slags målmedveten handlingskraft, en underliggande oro som trängde ut allt och gav mig ett slags tunnelseende där allt såg var nästa handling: googla, ringa sjukhuset, ta bussen, gå till förlossningen. Det var, om än på ett annat plan av allvar, lite som när jag stiger in i kyrkan inför högmässan. Varje gång tänker jag: den här gången ska jag inte glömma, jag ska i vördnad vända mig framåt, böja mig, göra korstecknet, också inträdandet skall vara en del av andakten. Ändå är mina goda föresatser alltsomoftast alldeles bortblåsta när jag väl kommer in, jag blir fokuserad på att finna en sittplats till mig och familjen, att hålla ordning på barn och barnvagn. Medveten om mig och mina handlingar, reducerad till dem. På sjukhuset var det först när ultraljudsmanicken fördes till min mage och barnet framträdde, levande med bultande hjärta, och något slags spänning släppte som jag sjönk ner på knä i bänkraden, tackade Gud av hela mitt hjärta. Var Han med mig hela vägen, också när jag var tom och stum? Kanske är jag ännu alltför ny och ofärdig som kristen, att det är därför mina läppar inte genast mumlade i bön, som hade det suttit i ryggmärgen, när jag reste mig ur fallet och oron inträdde. Kanske kan det komma en tid när det är min första tanke när jag vaknar och när jag går och lägger mig, när det sker något gott och när det sker något ont, när reflexen är att lägga alltihop i Guds händer.
Hillevi Norburg 