Sverige har blivit med något slags litteraturdebatt igen. Det är dock, som vanligt, inte någon debatt om själva litteraturen utan om debatten om debatten om debatten om debatten… (Och ja, jag är medveten om att det är en lika trött sak att klaga på att debatten handlar om debatten som att själva debatten handlar om debatten.) Ämnet är några recensioner på landets större kultursidor av Johanna Hedmans debutroman Trion som alla ställer romanen ifråga mot den s k hajp som föregått lanseringen. Själv började jag skriva den här texten i helgen, den är redan passé, nya inlägg i har publicerats och samtalet löpt vidare. Nå, här är några nedslag ändå.
Sanna Samuelsson – en ung, kvinnlig röst på GP – ifrågasätter samtidens besatthet av debutanter, i synnerhet unga, kvinnliga, röster och konstaterar att ”unga människor har sällan varken tyngden, språket eller erfarenheten för att skriva något riktigt stort.” Carl-Michael Edenborg i Aftonbladet (som jag nog i stort håller med i sak ändå) recenserar sina kritikerkollegor och ger dem tummen ner för att ha förhållit sig sig till förhandsinformationen och dansat efter förlagets pipa, men fortsätter sedan texten med att analysera mer av förlagets förhandsinformation, t ex att Hedmans studier och yrkesliv utöver skrivandet lyfts fram vilket han tolkar som del av en större, antiintellektuell tidsanda där det är ”fult” att vara författare. (Jag tänker: det är väl ganska typiskt för en debutants CV, man skriver de meriter man har, som är inom andra fält eftersom man ju debuterar på den litterära scenen i och med detta verk?)
Jens Christian Brandt (en skribent jag hyser största respekt för) konstaterar att recensionerna (inte minst i hans egen tidning DN) varit utmärkta exempel på god kritik och knyter den pågående diskussionen till den som ”rasade” i de sommarslöa spalterna för ett par månader sedan om huruvida kritiken får vara ”elak” eller om den blivit alltför snäll. ”Ett subjektivt tyckande är aldrig bra kritik”, skriver Brandt och vi kan inte hjälpa att dra oss till minnes den text som stod i centrum för snäll/elak-debatten av Linda Skugge som i vanlig ordning mest handlade om Skugges sexualvanor och var något slags uppläxning av författarkollegan för hur denna hanterat sin cancerdiagnos. Den texten var inte förfärlig för att den var elak utan för att den inte ens med god vilja kunna passera som litteraturkritik – det blir inte kritik för att ett kritiskt subjekt använder en bok som ursäkt för att framhäva sig själv och kritisera dess författare – det vill säga den var själva motsatsen till vad Brandt själv lägger fram som god litteraturkritik.
Och själva recensionerna… hur intresserad är den läsande allmänheten av den s k förhandshajpen? Detta är något som förlag och marknadsförare kommunicerar i försäljningskanaler och mot media. Jag, som ändå betraktar mig som hyfsat intresserad också av den samtida litteraturen, märkte inte av denna hajp förrän recensenterna upplyste mig om att boken inte levde upp till den. Är det då befogat att bygga sin recension på detta faktum och ägna en ansenlig del av sina få tecken att diskutera det? Finns det inte andra saker att behandla snarare än kringmaterialet som, tja, romanen själv? För handen på hjärtat: jag vet, och du vet, och den läsande allmänheten som prenumererar på DN vet, kort sagt ALLA vet att ett par saftiga internationella översättningskontrakt innan boken ens kommit ut på svenska inte är ett estetiskt omdöme utan ett kvitto på någon litterär agents skicklighet. Det är på sin höjd intressant för en notis i branschtidningen Svensk Bokhandel.
Men försäljningsavdelningen på förlaget kan nog vara glada, för nu skrivs text på text om romanen ifråga. Alla ska uttala sig (även jag, tydligen), oklart varför. Att det spillts blod i spalterna kan vara nog så plågsamt för författaren, men för försäljningen behöver det inte alls vara dåligt. Nyfikenheten är väckt, man vill veta what the fuzz is about. Man går kanske in på Akademibokhandeln, ser att boken just nu finns till vänpris och plötsligt har man köpt den för att bilda sig en egen uppfattning. Och man har belönat det här perversa systemet med upphaussat förhandsintresse och rundgång på kultursidorna där logiken är att något är angeläget om det är omskrivet, vilket bara genererar fler och fler texter, det tränger ut allt annat, äter upp allt syre.
Ca 100 sidor in i romanen tycker jag, på gott och ont, att den är som en Håkan Hellström-låt fast stockholmssval (jag vet att det är en självmotsägelse, men ja, den som fattar fattar).
Hillevi Norburg 