Etikett: The Worshipper of the Image

Publicerat den

Le Gallienne och försoning i Menton

Igår blev jag klar med första utkastet till min översättning av Richard Le Galliennes kortroman: The Worshipper of the Image. Sista kapitlet översatte jag i olivlunden bland hundraåriga, knotiga träd. Regnet hängde i luften, och i molnskuggan vågade sig myggorna fram och svärmade kring mina bara ben. Jag hade gått ut tidigt, en timme tidigare än när jag går till biblioteket. Biblioteket är annars min bästa arbetsplats här i Menton. I början, innan jag upptäckt det, satt jag på café där jag snart blev ett slags stammis om man med stammis menar att man växlar ett par ord och inte behöver formulera sin beställning utan genast får en cappuccino framställd på ”sitt” bord. Men dels var kaffekoppen en liten men återkommande kostnad, dels hade jag inte ro att sitta timme efter timme utan att köpa något ytterligare. I bibliotekets kostnadsfria tystnad, i läsesalen med sitt höga tak, sina stora fönster och bokhyllor och montrar råder precis det lugn som tillåter mig att sjunka ner i textvärldarna. Nå, igår när jag precis satt punkt fylldes parken av skolbarn som skulle ha något slags friluftsdag och fyllde luften med skratt och sorl och den där speciella energin som små barn i grupp ger ifrån sig.

Jag packade ihop datorn och gick upp till Boulevard de Garavan med utsikt över hela bukten och staden som klättrar ner mot den längs kullarna som en romersk amfiteater. Jag fylldes av något slags ömhet för den här platsen, jag tänkte: älskade lilla stad. Annars har jag och Menton inte varit en stor, himlastormande kärleksaffär. Det har varit en underbar tid, och jag är tacksam för den. Nu går den mot sitt slut, en månad återstår innan vi flyger hem till den svenska sommaren. Vi har sett så mycket skönhet, vi har haft glädjen att ta emot många av våra nära och kära och se platsen genom deras ögon. Våra ögon som blivit stumma för de dramatiska klipporna man möts av i samma stund man stiger av tåget, det blå havet utanför våra fönster, vår trädgård som nu doftar av rosor och jasmin – har genom deras hänförda blickar blivit seende igen. Jag borde skrivit om allt, om alltihop, men ja, det blev inte så. Det har inte funnits utrymme att ta alla intryck och bearbeta dem till text, hela tiden har det lagts till nya tills jag blev som ett översvämmat och mättat kärl: jag samlar stoffet och hoppas att det skall kunna ges form i framtiden. Menton, kanske kommer jag sakna dig när vi farit, kanske kommer minnet av dig vara det ljuvaste. Men jag tänker på om när jag först kom till Lyon och det genast och omedelbart kändes som min plats. Fourvière-basilikan på sin höjd på än gång katedral och Camelot, Tête d’Or-parken där jag promenerade i timmatal bland rosorna och svanarna och lejonen. Lyon, min förlorade lustgård som var hetta och fläckiga kattdjur, som var två olikfärgade floder och svala gränder. Antikvariatet där jag alltid hittade böcker som saknats i min bokhylla vare sig jag visste det eller ej, här går jag i bokhandlar och marknader och hittar ingenting. Varje kväll efter att jag borstat tänderna och sminkat av mig möter jag spegelbildens blick och kan inte låta bli att tänka: jag vill hem.

Snart förlorad för mig är det lättare att försonas med Menton, älskade lilla stad. För att högtidlighålla den fullbordade översättningen ville jag gå till Le Galliennes grav uppe på Trabuquet-kyrkogården. På nätet hade jag hittat numret till den grav där han skulle ligga och under de allt mer regntunga molnen klättrade jag hela vägen upp på höjden. När jag väl kommit upp var det emellertid sol. Ett märkligt, overkligt solljus som lyste upp molnen underifrån. Det var varmt och kvavt, jag blev tvungen att ta av koftan och lägga den i väskan. Så började jag söka efter graven. Det fanns en karta vid ingången, men väl inne fanns mycket få orienteringspunkter, lite på måfå gick jag längs raderna. Till slut kom jag fram till platsen där Le Gallienne måste ha legat men… själv var han inte där. Graven var tom. Eller i alla fall borta. Ingen sten, ingenting, bara jord där gräs börjat växa. Jag hade varit förberedd på detta, på nätet hade det stått att gravplatsen bara var bokad till 2023. Precis som med familjen Waterfield i Clos du Peyronnet hade jag kommit precis för sent. På något sätt kändes det ändå kongenialt att Le Gallienne var borta; boken jag precis översatt handlar mycket om döden, om konstens lockelse och livets förgänglighet. Konstnärens odödlighet, vilken chimär den tycktes vara inför den tomma graven efter en bortglömd författare. På den hade stått: ”A man died. An old man died. An old man died in Menton.”

Besynnerligt berörd gick jag ner från kyrkogården. När jag nått boulevarden kom regnet, till en början försiktigt, sedan allt häftigare. Luften fylldes av en grönfrisk doft av jord och väta. Jag tog på mig koftan igen och började gå hemåt. Egentligen hade jag tänkt gå ner genom Gamla Stan och ta strandpromenaden, men istället tog jag samma väg som jag kommit. I olivlunden höll fröknarna på att samla ihop barnen. När jag kom ner till Avenue Porte de France där vårt hus ligger hade regnet redan börjat mattas av. Jag gick över vägen och såg ut över havet, bort mot lilla stenstranden där vi badade för bara någon dag sedan och lät blicken svepa vidare bort mot den italienska gränsen. Och för ett ögonblick längtade jag inte alls bort, alldeles tillfreds och hemma i ögonblicket.

Publicerat den

21.11

Det blev inget café för mig idag. Snön fortsatte falla under kvällen, natten, morgonen – när vi vaknade imorse var världen inbäddad i allt det vita. För att ta sig till förskolan måste man gå igenom skogen, som naturligtvis inte plogats ännu. Eftersom jag inte är helt kry ännu erbjöd min man sig att gå i mitt ställe; själv sitter jag nu där jag suttit hela förmiddagen, i min säng med datorn på en kudde framför mig (ergonomiskt?) och en kopp te på nattduksbordet. Det är ju annars ett effektivt sätt att verkställa sina planer, att offentliggöra dem. Vilket också var vad jag gjorde med Alastors utgivningsplan i ett nyhetsbrev för någon vecka sedan. Utgivningsplanen är mer eller mindre synonym med vad jag har för avsikt att översätta för förlagets räkning den kommande tiden. I mig är översättaren alltid starkare än förläggaren, så några större hänsyn till marknad eller framtida försäljning tas icke – jag följer helt min egen smak.

Igår eftermiddag satt jag och maken emellertid och pratade lite om den stundande Frankrikevistelsen och hur vi ska lägga upp vårt halvår på Rivieran. En inte obetydlig komponent är hur jag ska arbeta och vad jag ska arbeta med när vi är därnere. Min plan har varit att ägna vistelsen åt skönlitterärt skrivande och utforskande av kustlinjen: det senare som ett slags planlöst samlande av stoff inför framtiden och allmänt livsnjuteri. När nu min planering, som inte tagit tillräcklig höjd för årets alla förkylningar, nu ligger i ruiner ställs jag inför problemet att Mallarmé-översättningen inte kommer bli klar innan vi far. Initialt, vilket också är vad jag skrev i nyhetsbrevet, tänkte jag pliktskyldigt ta den med mig och avsluta den innan jag helhjärtat kunde hugga i min nya roman. Förläggaren och översättaren i mig var överens. Men det finns tydligen en som är är starkare än dem båda: författaren.

”Det är min tur nu,” sade hon och förpassade de andra till ett mörkt hörn av mitt medvetande där deras protester knappt kan höras. ”Och förresten lämpar sig solen och havet,” fortsatte hon, ”vinet och brödet, tiden med barnen och de ljumma vindarna så mycket bättre för skrivandet. Att harva på med sin översättning, att driva sin intellektuella förmåga till det yttersta på det sättet, det går ypperligt att göra i Norden vid ett mörkt skrivbord eller på ett stilla café. Men ta din dator till stranden och den fina sanden kommer leta sig in i den och dina tankar, du kommer distraheras och din tanke vandra. Du kommer, för att tala med Mallarmé, att divagera. Hopplöst när du ska försöka förfärdiga en krävande översättning, men en styrka när du ska följa inspirationens ingivelser och hugskott.” Och så var det bestämt. Mallarmé stannar i Uppsala, stilla väntande. Till Frankrike tar jag med en halvskriven roman och kanske också en idé till en ny. Så får jag se vad jag kommer hem med. Som det känns nu, åh som det känns nu, mina vänner!, så blir jag klar med båda för jag är som en galopphäst som rycker i tyglarna och dansar på stället. Som väntar med otålighet och uppdämd kraft i spända muskler på att dörrarna ska öppnas och jag kan kasta mig ut i det kanske mödosamma men ock så lustfyllda loppet att skriva en bok.

Denna sista korta månad fram till jul som återstår innan vi åker känns det meningslöst att sätta sig med Mallarmé. Bara att tränga in i hans språk, att arbeta upp lite momentum, är så tidskrävande och svårt att det vore närmast bortkastat att göra nu. Knappt skulle jag kommit in i texten innan det var dags att lägga den åt sidan. Och Alastor skulle ändå inte ha någon vårutgivning nästa år. Så därför pausar jag åter Mallarmé, skjuter utgivningen på senhösten nästa år, och petar in ytterligare en ”mellanbok”. Den här gången är det en verklig kuriositet, det litterära värdet är nog minst sagt diskutabelt. Men där finns en dekadent särart som intresserar mig, och dessutom skiljer den sig från mycket av det vi gett ut på senare år vilket känns roligt. Richard Le Galliennes kortroman/långnovell/ mörka saga The Worshipper of the Image är därtill skriven på engelska, det känns bra att blanda upp allt det franskspråkiga lite. Så detta blir första gången jag korsar Engelska Kanalen för att vandra i Albions språkvärldar. Det ska bli spännande, och jag hoppas ha ett första utkast klart på ett par veckor. Le Gallienne levde därtill många år i Menton, staden vi hyrt lägenheten i, vilket jag väljer att se som ett tecken på att jag gör rätt.

Publicerat den

Om The Worshipper of the Image och om konstens pris

It was the voice of that magic harp at the bottom of the sea, it was the voice that had told him of her lovers, the voice of hidden music that had cried ”Resurgam” through the wood.

På tal om detta med boktips och böcker man annars inte skulle komma i kontakt med, väcktes mitt intresse för ett tag sedan för en liten novell genom Sofies superba inlägg om Resusci Annie. The Worshipper of the Image är en liten novell skriven engelsmannen Richard Le Gallienne där en ung poet stänger in sig i skogen tillsammans med en okänd kvinnas dödsmask som han kallar Silencieux och som han inhandlat för att dess drag är identiska med hans hustrus. Historien om l’Inconnue de la Seine var populär  kring förra sekelskiftet och handlar om att man på 1880-talet funnit en ung, okänd kvinna drunknad och vars skönhet fick en parisisk patolog att göra en henne en dödsmask i gips. En del av mystiken kring l’Inconnue ligger också i hennes fridfulla, småleende uppsyn.

Nåväl, i The Worshipper of the Image spelar bakgrundshistorien mindre roll. Istället tar den nästan form av sedelärande historia där konflikten mellan liv eller verklighet och konst står i fokus. Sakta men säkert fjärmar sig poeten Antony från sin vackra och unga hustru samt deras gemensamma barn. Det är en allegori över risken att ge sig i kast med konst och versskrivande. Ensam i sin stuga och under Silencieuxs vakande (men slutna) öga skriver Antony de mest fantastiska dikter. Musan kräver att han offrar allt, och Antony, berusad, förhäxad, gör just det. Han tvingar sin dotter kyssa bildens läppar som tidigare kyssts av en orm och barnet dör. Han drar sig undan sin hustru, vilket leder till hennes självmord – hon dränker sig, givetvis, när Antony finner henne utbrister han bara: ”How beautiful she looks, how beautiful, lying among the lilies!” (kan man associera till annat än Millais Ophelia?) Antonys besatthet och galenskap lämnas dock inte oproblematiserat. Han älskar till en början till gipsmasken för att den påminner om hustrun, men allteftersom tiden går förskjuts denna kärlek – och konsten med sin eviga, perfekta skönhet vinner över den jordiska, tidsbundna. Redan i på novellens första sidor ser vi hur Antony visserligen njuter av den vackra naturen, men först när han formulerat den för sig i en vacker diktrad – varvid diktraden blir det han minns och bär med sig medan diktens föremål, en skalbagge eller månen, kastas bort och glöms. Hustruns ansikte blir honom outhärdligt då det påminner om bilden utan att vara lika fullkomligt som det. Ars longa, vita brevis, som det heter. Antony försöker efter dotterns död frigöra sig från bildens inflytande, men finner dess lockelse alltför stor. Det är inte bara familjens öde som beseglas i och med poetens val, utan även hans eget. Silencieux är från början tydlig med spelreglerna, de poeter hon välsignar kommer att möta döden men utlovas istället odödlighet genom sina verks beständighet.

*

Lite tillspetsat, som det alltid är i allegorier, absolut. Men problematiken är verklig för var skapande människa, skulle jag tro. Att hitta den där balansen mellan det levda livet och det konstnärliga kallet är allt annat än självklart. Det är inte ovanligt att jag när jag är inne i arbetet känner hur verkligheten liksom sjunker undan och det som kändes avgörande (relationer, de där skorna, det andra jobbet, studierna, etc) tycks fullständigt oviktigt. Värre än så, det får ett overklighetens skimmer över sig. Det verkliga, det är texten. Orden i den, dess karaktärer – det är de som är de levande. Och först i sällskap med dem känner sig också den skrivande levande. Det skrämmande i att helt plötsligt upptäcka att man vid middagsbordet med sin fästman, den viktigaste personen i ens liv, inte alls varit där, utan någon helt annan stans, till exempel i 1860-talets Bryssel med Baudelaire eller i Paris med en romankaraktär. Och precis som i The Worshipper of the Image blir det svårare att stiga ut ur fantasivärlden (där Antony sitter och dinerar med sin mask vilande på en kudde). En vecka med bara arbete och de mänskliga kontakterna bleknar bort, världen blir svartvit, bara i dikten kan man leva bland klart lysande färger.

Det har gjorts studier på att det i hjärnan blir snarlika reaktioner när man läser som när man upplever något i verkligheten. Genom litteraturen kan man således öva sin förmåga till abstrakt, empatisk etc. tänkande.  Detta är ett utmärkt argument för läsning. Jag har ofta själv också fört fram detta att världen blir större i och med läsandet. Såväl ens kunskap om världen som ens känsloregister utökas och förfinas. Men den mindre uppbyggliga sidan ligger i frågan: vad händer när dikten överträffar livet och gör verkligheten tråkig och fadd? Det har drabbat mig i egenskap av läsare, då jag vill sluka boken, nå dess slut – och försakar allt annat. Men detta är i regel ett övergående tillstånd. Så mycket värre då när musans sång ringer i öronen och man vill tillbaka till sin eviga och av en själv framskapade värld. Sensmoralen i novellen är kanske att ett liv i konstens tjänst är destruktivt och osunt. Skadligt för en själv och ens nära. Men i slutändan är det inte ett val, det är en besvärjelse man inte kan värja sig emot om så går mot sin egen undergång med öppna ögon.

”Tell me of your lovers, Silencieux.”

”Nearly three thousand yeras ago I loved a woman of Mitylene, very fair and made of fire. But she loved another more than I, and for his sake threw herself from a rock into the sea. As she fell, the rose we had made together fell from her bosom, and was torn into pieces by the sea. Fishermen gathered here and there a petal floating on the waters, — but what were they?– and the world has never known how wonderful was that rose of our love wich she took with her into the depts of the sea.”

[…]

”He too died because he loved me, and when he died there was none left whose voice seemed sweet after his. So I died with him. […] O Antony, be great enough, be all mine, that way we may fulfill our dream; and perhaps, Antony, I will die with you– and leave the world in darkness for your sake, another hundred years.”

Exalted above earth with the joy of Slencieux’s words, Antony pressed his lips to hers in an ecstasy, and vowed his life and all within inviolably to her.

Sapfo kastar sig ut från klippan i Moreaus tappning