Har du en blåtira, frågade min mamma när vi hade ett Facetime-samtal igår. Kanske låg skuggorna lite olyckligt, kanske var upplösningen lite dålig, för naturligtvis har jag ingen blåtira. Vad jag däremot har, är en mycket förkyld bebis som har svårt att andas på natten. Som behöver ammas, tröstas, vaggas. Och ett lite äldre barn som också är förkylt och därmed också sover oroligt och väcks av mardrömmar. Ja just det, tänkte jag och betraktade de mörka skuggorna under ögonen, det är såhär det är med förskola.
Nu har även jag lite feber och ont i halsen – framför allt är jag avgrundstrött efter tre nätter med om än obefintlig så fullkomligt uppbruten, sömn. Jag har därmed tagit en sjukdag och ligger nerbäddad på soffan med en kopp te medan min man (Gud välsigne honom) tagit de ut två sjuklingarna på promenad så att de får sova en stund i vagnen och i den friska luften.
I måndags var jag i Stockholm på releasen för Andromeda. Det var fint att återse alla vänner, att återigen vara i ett sammanhang. Ändå kände jag mig lite dämpad och melankolisk. Det är ett litet företag att åka in till stan, ändå. Investeringen av tid och kraft är större nu än förra gången jag bodde i Uppsala och var student. Det är att avsluta sin arbetsdag lite tidigare, att lämna maken ensam med familjelogistiken, att inte vara hemma vid nattning. Naturligtvis skulle tåget jag bestämt mig för att ta hem visa sig vara inställt och det jag sedan tog försenat. Klockan var strax innan tolv när jag väl var hemma. Och då lever jag ändå en tillvaro med stort svängrum för den här sortens utflykter. Tänk sedan, när min man jobbar heltid och jag måste ta hänsyn till hans tider? Han kanske inte kan hämta tidigt på förskolan. Barnen kanske har sina aktiviteter, det är mer logistik som behöver lösas och som behöver min närvaro, pusslet lite mer komplicerat. Sedan tror jag att vill man något, så löser man det – det behöver inte vara ett problem. Men kommer jag att vilja? Kommer jag att fortsätta prioritera den glittrande stockholmssoarén? Och vad händer när vännernas liv går vidare och omformas; de föräldralediga återgår till arbetet, de som är frilans eller sina egna kanske får fasta anställningar med fasta tider, deras barn får nya aktiviteter att ta hänsyn till…
Så när jag i måndags stod där med ett glas i handen och himlen glödde i en fantastisk skymning över staden, omgiven av mina bästa vänner och andra kulturpersonligheter, kände jag hur jag blev en smula dämpad och en våg av melankoli slog över mig. Allt detta kommer du att förlora, tänkte jag lite dramatiskt, om du bor kvar i Uppsala. Om du får ditt hus till slut och det kanske ligger lite utanför staden och steget blir än högre att lämna det… Det kommer bli ditt törnroseslott och du kommer kanske vara lycklig, gömd för världen i din hemliga trädgård. Men detta, vännerna och stadspulsen och vackra sensommarkvällar på Gamla Stans kullerstensgator – det kommer gå förlorat.
Nå, kanske är det en överdriven känsla: men jag upplevde något liknande förra gången jag bodde i Uppsala. Det är möjligtvis en känslighet hos mig, men jag upplever det som en kluvenhet i tillvaro när viktiga komponenter av det liksom utspelas på olika geografiska platser. I perioder har jag pendlat både långt och länge, och det har alltid skapat vantrivsel. Inte i den förlorade tiden, tvärtom har jag kunnat glädja mig åt att få tid till läsning, utan det där topografiska brottet i tillvaron. För det är då inte bara miljön som i någon mening förbyts kring mig, den avspeglas i mig och kluvenheten kommer då att gälla även min person. Man har flera olika jag, ett i det privata, vid hemmets härd; ett annat i jobbsammanhang; ett tredje i sina sociala sammanhang. För mig är omgivningen tydligen avgörande? Jag blir därför olycklig när mitt liv tilldrar sig på flera olika platser: det blir splittrat, mitt jag blir splittrat.
Jag vet inte, det kanske är krassligheten, tröttheten och menstruation som gör mig onödigt benägen till svartsyn och drastiska tankar? Kanske vore det därmed klokt att tänka mindre. Mitt te har har kallnat, jag ska koka upp nytt vatten och läsa vidare i Lina Wolffs Djävulsgreppet och njuta av det temporära lugnet som råder i detta hem.
(Tillägg: Nu tänker jag att det kanske har att göra med mitt arbete att göra? Att arbeta med litteratur, och nu tänker jag både på mitt värv som översättare och författare av egna texter, är ju i någon mening att transponera sig till andra världar, till andra mentala platser. Man är redan kluven. Kanske har man då en lägre tolerans för kluvenhet i rummet?)
Hillevi Norburg 