Etikett: Stockholm

Publicerat den

Om ett nytt hem och klassikervarningar

bild(8)

23 juli. Så har vi flyttat. Utanför mitt fönster: en livligt trafikerad gata. Stadens ljud: bilar, bussar, människoröster och om kvällen sorlet från baren mittemot. Själva hemmet är tämligen litet, jag tänker på det som en liten cell, att klä med böcker och arbete. Här finns liv att stiga ut i, tre trappor ner, genom porten och där ligger Södermalm. Vi gör promenader genom stockholmsgrönskan, vi upptäcker barer och berusar oss på vin och på liv. Som den lockar, staden som sorlar därute. Och samtidigt, så gott det gör att återigen sitta vid sitt skrivbord, djupt försjunken.

***

24 juli. Sitter i fönstersmygen och ser ut över träden och takåsarna. Undrar om det inte är så jag tycker bäst om min stad, som en vacker fond. Oavsett om jag är ute i staden eller i mitt fönster drar jag mig för att interagera. Söker inte stora städers slumpmässiga möten. Vill de ska vara främlingar, vill inte fastna i någons medvetande. Vill teckna mig mot kulisserna – utan medspelare och publik.

***

25 juli. Som om jag i min cell och min ensamhet kunde förtränga den samtid som äcklar mig. Det är fredag och det betyder att DN kommer tumlar in genom brevinkastet. Över frukost bläddrar jag förstrött och provoceras i sedvanlig ordning av kultursidan. Klassikervarning? Som om det verkligen vore ett stort problem att folk läser alldeles för mycket – och då för mycket klassiker? Om man nu vill varna för litteratur, finns det inte en mängd skvallitteratur att avråda sina läsare ifrån? Det är en så trött gest, att vilja riva ner från piedestalen i en värld där det inget finns på piedestalerna och knappt ens några piedestaler. Jag minns det från tiden vid universitetet, den busiga revolten i att förhålla sig respektlöst till kanon och klassiker. Men hur självständigt, hur intressant, är det förhållningssättet om alla, från professorn till grundkursstudenten, anammar det? Det som menas som en lätt rebelliskt vanvördig gest, rebellisk och tuff, blir den förväntade. Jag menar naturligtvis inte att alla klassiker per automatik skall behandlas med blåögd vördnad, utan det skall förstås mot bakgrund av det knappa utrymmet på kultursidorna, där s k klassiker behandlas allt mer sällan (till förmån för tv-serier och skvallitteratur). Om man då väljer att kommenterar något skrivet i en annan tid än vår, ska det verkligen vara i negativa ordalag? Är den äldre litteraturens enda roll idag att spegla våra egna, o så överlägsna, värderingar i?

Publicerat den

20. Stockholm

Nå, det kan alltså vara så att vi – maken, katterna, jag – lämnar Uppsala i sommar för att bosätta oss i huvudstaden. Jag tänker mig ett annorlunda liv. Livfullare än det letargiska som förs här i universitetsstaden, där vi bor vid en skog. En skog som inte inspirerar till några större naturupplevelser utan en däst tillvaro; vattnet samlas stillastående i grunda gölar. Det har gjort mig gott att bo här, stormarna har lagt sig i mitt bröst, mörkret motats bort – kvar finns bara starkt solsken och friska vindar. Med tillförsikt ser jag på det nya, det som levs mer utanför hemmets väggar än innanför. Och jag ser kvällarna man ändå tillbringar hemma: läslamporna är tända, jag utsträckt med en filt över benen i soffan (en soffa jag redan sett ut), han i fåtöljen mitt emot, varsin bok, varsin spinnande katt i knäet. Utanför: kvällen som skymmer över takåsarna, stadens brus som mattas och kommer till ro. Kanske ett halvt urdrucket vinglas, kanske lite ost från den holländska ostaffären ett par kvarter bort. Min längtans mål har alltid varit staden. Nu, äntligen, jag hoppas.

Publicerat den

15. TAPETERNA

tapet

Som läsaren märker har jag kanske inte helt felfritt lyckats med den där 1 inlägg om dagen 100 dagar i rad-utmaningen. Likväl tänker jag, ståndaktigt, inte ge upp utan fortsatta med mina 100 inlägg, dock kanske inte helt i rad. Den här veckan har Stasimon eftersatts då jag dels blåst lite liv i mitt sociala liv, dels både arbetat och varit hemskt förkyld. Vidare, sedan beslutet togs att lämna Uppsala för Stockholm är jag distraherad. I synnerhet när en budgivning pågår, och man kanske till och med leder denna budgivning. Omöjligt att hitta något att skriva ett blogginlägg om, för tankarna ÄR HELA TIDEN DÄR. Omöjligt att försjunka ner i Bloy, för jag tänker BARA PÅ TAPETER. Det är sant, jag lider av en sådan, hopplös, själsdisposition som genast flyttar in. Samma sak när jag reser, tilltalar platsen mig flyttar jag genast in (googlar fastighetsannonser och priser på orten, hittar något som är fint och inte orimligt dyrt, börjar googla tapeter och möbler osv.) I tanken har jag redan börjat göra den hjärtslitande, men ack så nödvändiga, rensningen i bokbeståndet. Och hela tiden den där nervositeten, det där pirret – för äntligen, ÄNTLIGEN, är jag på väg tillbaka till STADEN. Längtan barnet, tonåringen bar på över Ljungskiles granitklippor, på Göteborgs spårvagnar och stundom till och med med blicken fäst på Paris takåsar – på väg att uppfyllas. Inte samma febrighet som 2008, när jag var redo att dra av mig huden för att blödande kunna trycka mig mot stadens puls. Snarare den blygsamma yrseln efter ett glas champagne, värmen och glädjen som tillsammans sprider sig i kroppen. Och dessutom: att för första gången äga ett hem. Klä väggarna som man önskar, så ja, jag tänker på tapeter. Jag tänker bort det stockholmsvita och tänker påfågelsblått och medaljong. Jag läser om Mot strömmen och väljer inte enslingen Des Esseintes orange och läderbandsklädda väggar, utan vällustingen Des Esseintes rosa budoar:

Han var sedan länge expert på rena och klara, falska och flyktiga färgtoner. Förr, när han tog emot kvinnor i sitt hem, hade han ordnat en budoar med små snidade möbler av ljust japanskt kamferträ under att slags tälttak av rosafärgat indiskt siden, och i det konstlade ljus som siktades av tyget antog huden en milt rodnande färgton.

Detta rum, där speglarna liksom gav eko och väggarna i oändlighet speglade sig i varandra så att det bildades en hel svit av rosa budoarer, var vida berömt bland skökorna, som var förtjusta i att nakna sänka sig ner i detta ljumma, hudfärgade bad, parfymerat med en doft av mynta som utsöndrades från möblernas träslag.

tapet2

”Artikelnummer: OV420-02. Hela tapeten ger ett slitet vackert vintagekänsla som påminner om gamla tapeter i Ceylon. Bakgrund (som påminner om ett slitet tyg) i dova beiga toner med mönster i främst dova rosa toner.”

Publicerat den

Havet

Märkligt detta att allt plötsligt handlar om havet. För några veckor sedan promenerade jag genom stockholmskvällen från det sedvanliga favoritcrèperiet i Vasastan mot en vernissage på Livrustkammaren. Stan var sällsamt stilla, klockan var bara strax över sju men kylan tycktes ha tömt gatorna på alla utom de mest målmedvetna. I Kungsträdgården var träden kala och ungdomarna som hängde där som alltid närvarande men fåtaliga. Jag gick där i det som en kort stund varit min stad och som desto längre varit min längtan. Lät stegen dröja och såg mina tidigare jag gå förbi. Ett artonårigt jag – första resan utan föräldrarna, i sällskap med D. I sällskap med T. Och sedan ett ensamt tjugotreårigt jag, tillbaka i staden och med hjärtslagen i takt med stadens puls. En septemberkväll, en av de första promenaderna med matematikern från Söders höjder hem till lägenheten på Körsbärsvägen. Tillbaka i nuet försökte jag hitta tillbaka till det jag en gång känt för huvudstaden. Det jag länge kände så fort jag återvände, känslan av att det är här jag hör hemma. Det är menat att jag ska bo i Stockholm. Jag lade örat mot mitt inre men fann… ingenting alls. Inför staden kände jag mig ljummen, det fanns ingen längtan kvar. Likväl är det inte så att jag i Uppsala känner den starka kärleken till platsen, känner mig inte mer hemmastadd där än på andra ställen – till slut har jag förlikat mig med att det är här jag bor, men jag kallar mig sällan för uppsalabo, det har inte blivit en del av identiteten såsom Stockholm var. Däremot: när jag promenerar över Strömbron med måsarna skränande över natthimlen och jag känner den distinkta antydan av stora vatten, hav och öppna horisonter hugger det till i magtrakten. En saknad; granitklippor och saltstänk.