Etikett: Stendhal

Idag skulle jag (om jag inte blivit så förfärligt sjuk med ömmande, svullna lymfkörtlar, jag ser – helt ärligt – ut som Balzac!) ha åkt till Paris för att – äntligen – se Oscar Wilde-utställningen på Petit Palais. Biljetterna bokade, resplanen klar. Såhär: promenera från Châtelet, köpa en crêpe i farten som lätt lunch, se utställningen, gå igenom de fasta utställningarna, tillbringa en stund i museibutiken, köpa med mig lite litteratur ock kanske ett smycke, fortsätta till Musée Henner som jag inte besökt sedan det öppnat efter renoveringen, tidig middag i närheten av Parc Monçeau, mellanlanda i Marais för att köpa Casati-parfymen från Mona di Orio eftersom la Divina Marchesa är mitt senaste intresse och besatthet, och sedan kvällståget hem till Lyon. Angående parfymen inbillar mig också att jag vill ha en kryddigare vinterdoft; myrra och lakrits, rökelse och bensoe. Att något förändrats i mig, liksom blivit lite tyngre. Tankar som tidigare rörde sig mellan smäckert höga klackar med röda sulor och rosiga kjolar rör sig mot varma hermelinpälsar och dyra väskors vackra läderarbeten. Mot en dyrare och vuxnare lyx.

Längst bort i salens andra hörn, intill det enda fönstret där dagsljus kom in, såg han en flyttbar spegel i mahognyram. En ung man i violett mantel och mässkjorta av spetsa men barhuvad stod tre steg från spegeln, som tog sig underlig ut i denna omgivning – den hade tvivelsutan forslats hit från stan. Julien tyckte att den unge mannen verkade irriterad, med högra handen utdelade han högtidliga välsignelser mot spegeln. Vad kan detta betyda? undrade Julien.

Stendhals Rött och svart var en av de första böckerna jag köpte på det lilla antikvariatet vid ån i Uddevalla. Antikvariatet var förvånansvärt välsorterat och för en billig peng läste jag mig igenom det franska artonhundratalets stora namn: Balzac, Maupassant, Stendhal, Baudelaire. Rött och svart var en av de första och den gjorde stort intryck på mig. Hur hade den kunnat göra annat? När man är 14-15 år gammal är litteraturen mer än förströelse och flykt: det är ett sätt att få något slags första förståelse för världen, som man då inte vet någonting om. Såhär skriver Sara Danius om ovanstående passage i Den blå tvålen:

Vad pågår? Guds representant på jorden gör sig redo att ta emot hans majestät konungen. Det  vore ett naturligt sätt att beskriva skeendet. Man kunde också säga att en ung man iscensätter sin nyligen förvärvade sociala funktion med hjälp av en kroppsspegel. Ytterligare en förfrämligande beskrivning: en ung man övar sig på att säkra den samhälleligt betingade innebörden i sina kroppsrörelser med hjälp av en tänkt andre, ty i spegeln kan han se sig själv med andras ögon, den religiösa gemenskapens blick. Oavsett vilken beskrivning vi väljer är detta lika sant: den unge mannen förvandlar sig med spegelns hjälp till bild – och klyver sig därmed i två gestalter. Och det är denna dialektik mellan betraktare och bild, subjekt och objekt som ger episoden dess spänning. [—]

Men Julien förmår till en början inte att avkoda situationen, han ser inte att det är en biskop han har framför sig. Danius fortsätter:

Vad är Stendhal ute efter? Vid första anblicken verkar det uppenbart. Världen skall bli sinnligt tillgänglig. Till den änden väljer han en handfull konkreta enskildheter, Men går man närmare upptäcker man ytterligare ett skikt. För i samma stund som Stendhal gör världen synlig, synliggör han också diskrepansen mellan åtbörd och innebörd, mellan mänsklig individ och social ställning. Kort sagt: mellan tecken och mening. Det är till och med så att denna skillnad är grundläggande för de sociala gemenskaperna i boken.

Alltså, som ung och påverkbar människa fanns här flera lärdomar att dra. Det första är ett slags (klass)resenärens första insikter. Genom att bemästra olika sociala koder kan man också vinna inträde (eller kastas ut ur) olika sociala kretsar på samhällsstegen. Det Stendhal pekar på är dock att detta även gäller den som så att säga fötts in i sitt sammanhang, skillnaden är bara att denne kan förhålla sig mer oproblematiskt det till det inlärda teckensystemet, eftersom det är det enda han känner till. Rött och svart är ett slags bildningsresa där Julien inträder i, begår misstag och lär sig sedan sina nya och allt högre sammanhang. Den observerade biskopen måste, han också, bli sitt ämbete genom dess tecken. Det är ett slags efterhärmningens ordning. Allt man har att göra är att, mer eller mindre framgångsrikt, iscensätta sin social ställning. Danius igen:

Betyder det att världen är en teater? Tillvaron en scenkonst? Att samhällslivet är tömt på innehåll, äkthet och originalitet? Att allt är representation? Förställning? Lurendrejeri? – Det vore en banal slutsats. Dessutom stämmer den inte. Stendhal vore inte Stendhal om inte sanningen vore sammansatt. Världen är förvisso en gigantisk teater, men det är ingenting att beklaga. Det finns inget äkthetskrav hos Stendhal. Sanningen om jaget intresserar honom inte nämnvärt. Det finns identiteter, och det är gott om dem, men idén om en autentisk identitet möter ingen större förståelse hos författaren till Rött och svart.

En sådan värld är på en gång flexbil och otrygg. Marken, det vill säga andras och den egna identiteten, är inte fasta. Man navigerar genom en värld av teckensystem som behöver tydas, bemästras – men vars betydelser är ombytliga, undflyende. Ett påstående som ”jag är biskop” betyder bara ”jag agerar som jag tror att en biskop agerar”. Men i denna skrämmande rörlighet finns också frihet inbäddad. Om identitet är något löst och formbart, om det inte finns en autentisk kärna att förbli trogen, medges man möjligheten att återuppfinna sig och iscensätta detta jag i nya sammanhang, framför nya speglar. Blyga, drömmande naturer kan klä sig i lånta påfågelfjädrar och till synes exhibitionistiskt sola sig i världens ögon, emedan de egentligen bara nyttjar strålkastarna som spegel för att bedöma och utvärdera skapelsen: cogitot som uppfunnits. Det handlar alltså inte om att dölja sitt verkliga ansikte, snarare insikten om att det står en fritt att modellera dragen efter eget tycke och smak. Här finns kanske två strategier att välja mellan: streberns totala anpassning eller excentrikerns utanförskap. Det härrör ur hur nietzscheanskt lagd man är till sinnet: om man vill verka inom det rådande systemet eller låta släggan gå och bygga sig ett nytt.

Parallellt läser jag en biografi om den redan nämnda Luisa Casati och den tyvärr bortgångna Karin Johannissons sista bok: Den sårade divan. Den senare beskriver psykiskt sjuka (i vart fall inlagda) kvinnors upplevelse av sin egen sjukdom i början av förra seklet – för sin studie utgår hon från tre skapande kvinnor Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. Johannisson pekar (bland annat, boken innehåller mycket mer och är utmärkt men jobbig att läsa, dvs: läs den!) på hur hysteriskans utbrott kunde fungera som ett slags ventil för en familjeflickas begränsade och kvävande tillvaro. von Krusenstjerna talar om sina vistelser som inlagd som ett sätt att ”rasa ut”, att ta en paus från världen därute och reglerna som gäller där. Agera våldsamt och okontrollerat: skrika, kasta saker i marken, göra sig själv illa. Med reservation för att vi med Luisa Casati befinner oss något tidigare i tiden och dessutom på kontinenten, så skulle jag ändå vilja påstå att den rika italienska arvtagerskan, blyg och drömmande, kunde gått ett liknande öde till mötes om hon haft en mer engagerad make och framför allt: inte haft tillgång till en egen, väldig förmögenhet. (Den som vill läsa en skildring inifrån den kvinnliga galenskapen, hårt styrt av en (inte alltid) välmenande make, med påtvingad vila, isolation och allsmäktiga läkare, vilket snarare förvärrar psykosen än botar den rekommenderar jag Charlotte Perkins Gilmans novell Den gula tapeten som b la återfinns nyöversatt i samlingen Förfärande kvinnor från Vertigo förlag).

Genom sitt ekonomiska oberoende kunde La Casati förverkliga sina dekadenta drömvärldar och artificiella paradis. En drömmare är till skillnad från handlingsmänniskan fylld inte av ett agerande (och kanske illusoriskt) subjekt utan av just drömmar och estetiska principer. La Casati ser sig i spegeln och på hudens vita målarduk målar hon svarta kajalringar kring ögonen, hon färgar sitt hår hennarött och hon droppar belladonnagift i sina ögon för att få stora, dilaterade pupiller. Hon samlar på föremål och accessoarer som tillhört Napoleon III:s berömda älskarinna grevinnan de Castiglione: hon lånar hennes identitet när det passar henne. Kön är inget som begränsar henne: hon kan uppträda som 1700-talsmagikern Cagliostro. Konvenans inget som bekommer henne: hon kan promenera sina tama geparder  i månskenet naken under en öppen pälskappa på Venedigs piazza San Marco.

Vad är det egna jagets förvandlingar och den egna kroppens olika apparitioner om inte på en gång förälskelse i och flykt från desamma? Man bejakar möjligheterna och flyr tomheten? La Casati hämtar inte sina kostymer och åtbörder från den samhälleliga gemenskapen, utan från litteraturen och konsten. Istället för att iscensätta en dam av den italienska aristokratin (hemmet, maken, barnet) väljer hon att vara Messalina eller Medusa. En orm, ett monster.

Jag har alltid känt djupaste beundran för den som, med risk att göra sig löjlig, lever ut sin excentricitet. Mitt mål har alltid varit att vara tydlig, dvs att vägra ängsligheten och låta drömmarna och hugskotten manifesteras i mig, genom mig. Den där identitetens flexibilitet som Stendhal en gång inpräntade i mig, den låter mig stå framför spegelglaset och fråga: vem vill jag vara idag? En fråga som betyder: vilken kostym skall jag ikläda mig, vilka åtbörder välja. (En parentes: detta är varför man älskar festen och dess sällsamma logik, allt – scen, publik, persona – kan planeras och koreograferas i minsta detalj.) Med distansen till Stockholm, bristen på socialt sammanhang kanske, ser jag figuren i spegeln lite tydligare. Jag tänker: det är något slags mod att ge sig själv fria tyglar och låta excentriciteten löpa fritt. Fånigt, manierat, överspänt? Oansvarigt, omoraliskt? Vad spelar det för roll när det bereder mig sådant nöje?