Etikett: Skrivandet

Publicerat den

Vit heliotrop // Att försöka göra guld

Nu är det verkligen upploppet. Det återstår två korta kapitel och sen är boken… färdig? Ja, det är den ju såklart inte, när man satt den sista punkten väntar ju en tämligen lång redigeringsprocess. Men det är ändå något speciellt med att ha skrivit en början, en mitt och ett slut, att öppna upp processen och låta andra läsa.

Den här romanen, som jag hoppas ska bli den andra i min bibliografi, började jag skriva hösten 2013. Jag var nygift, bodde i Uppsala och kom en ganska bra bit på vägen. Sen kom jag av mig och tog inte upp romanen igen förrän hösten 2015 när jag tillbringade en månad på Mallorca med ett par vänner. Jag översatte Paulina 1880 på dagarna och på kvällarna/nätterna skrev jag på romanen. Efter dessa två intensiva skrivpass trodde jag mig ha skrivit ungefär 2/3, nu vet jag att det snarare var en fjärdedel 2013 och ytterligare en fjärdedel 2015 – texten blev längre än jag initialt tänkt mig. Vad jag skrivit dessa två första månader i Menton är med andra ord romanens andra hälft. Ett arbete som ändå gått förhållandevis lätt – men sen hade jag en ganska god synopsis klar, det handlade mest om att skriva ut det jag redan tänkt ut samt läsa in mig på diverse miljöer.

Vit heliotrop handlar om en ung kvinna i 1890-talets Paris som överkommer sin psykiska ohälsa – hon lider av vad vi idag nog skulle kalla bipolär sjukdom eller manodepression – genom att bli ett erotiskt subjekt. I romanens första hälft ligger tyngdpunkten på depression och maniska skov, i den andra på det erotiska uppvaknandet. Intrigen har under skrivandet gång skiftat ganska mycket, det är inte så konstigt för den är för mig av underordnad betydelse. När jag började skriva den här texten var det som ett slags gåva till mig själv. Jag hade precis skrivit klart en annan Paris-roman som jag försökt anpassa efter samtidens normer. Den utspelade sig i nutid och handlade om en lite vilsen kvinna som kommer till Paris och blir tillsammans med en fotograf. Genom en rad korta kapitel, nästan mini-noveller, fick man följa deras kärlekshistoria i uppbruten kronologi. Den blev sedermera gruvligt refuserad och då tänkte jag väl att jag kanske aldrig skulle komma att passera nålsögat och bli publicerad författare. Lusten, behovet, att skriva brann fortfarande i mig – så jag bestämde mig för att skriva för min egen skull. Den enda principen som skulle vägleda mig i den nya texten var att nedlägga i den ALLT jag tycker om. Jag skulle frossa i 1800-talet, fylla sida upp och sida ner med interiörerna, med figurerna, med kläderna, med litteraturen, med städerna som jag älskar. Jag skulle inte hålla tillbaka språket det minsta. Resultatet blev en stil som är lite pratigare och liksom lättsammare än min debut Messalina – och samtidigt än mer ornamenterad, men (tänker jag mig) med en glimt i ögat. Jag tänker att den som hade lite svårt för Messalina kommer att ha lättare att ta till sig Vit heliotrop, och samtidigt att den som älskade Messalina också kommer att älska Vit heliotrop!

Den senaste tiden har jag lyssnat på Strindbergs Inferno som jag inte hade läst tidigare. Vilket geni han är ändå, Strindberg! och vilket asshole! Nå, jag tänkte ändå på hur ofta namnkunniga författare eller vetenskapsmän liksom snöar in på ett stickspår som de – kortvarigt eller permanent – betraktar som sitt huvudsakliga bidrag till mänskligheten när det egentligen tar tid i anspråk från det verkligt betydelsefulla. Strindberg som tar sig för att göra guld, Newtons ockultism, etcetera etcetera. Ibland undrar jag om romanskrivandet är min alkemi, dvs jag behandlar det som mitt stora kall här i livet, men egentligen är insats som förmedlare av dekadensklassiker till svenska språket mer betydelsefullt. Nå, jag kan inte riktigt bestämma mig för om nyckeln till ett fruktsamt arbete och någon form av själslig balans är att inte ta sig på för stort allvar, eller motsatsen: just att ta sig på alldeles för stort allvar? Vit heliotrop: bagatell eller magnum opus? Je ne sais pas. Ädelmetall eller kattguld. Åh, bara det glittrar, spelar det då någon roll?

Publicerat den

Första gången i Nice // Vardag

Det är onsdag morgon, klockan är tjugo över sju och jag har redan hunnit jobba gott och väl en timme. Min son, som redan i vanliga fall är morgonpigg, vaknade av en hostattack kvart i sex och efter det var det som förgjort att försöka få honom att somna om. Nu ser han på barnprogram mysigt nedbäddad under filten han förälskade sig i vid sitt första besök i det lokala snabbköpet och som min make sedan överraskade honom med att köpa. Det är en fuskpälsfilt av billiga material, oändligt len och gosig, det är som att vira ett stort gossedjur om sig – den har hållit oss varma dessa frusna vinterdagar. Ute är det varmare än hemma i Sverige, men själva huset och lägenheten kallare. Utöver filten har vi också fått investera i tofflor. Men jag har läst att mimosan blommar nu, så jag gissar att det betyder att våren snart är här.

Igår gjorde vi en liten utflykt och åkte till Nice. Det var väldigt blåsigt, annars hade det varit behagligt i solen. Landskapet från tågfönstret var fantastiskt, havet blått och glittrande. Nice kändes väldigt vitt efter att man vant sig vid Mentons gula och orange toner. Det kändes bra att vara i en större stad igen, min son gladde sig åt spårvagnarna, min dotter skrattade åt duvorna. Vi såg i skyltfönstrena, vi gick ner till Promenade des Anglais och på något sätt var det inte vad jag väntat mig. Det var mer strand än jag trott, det var samtidigt mindre strand än jag trott. Framför allt kändes staden mindre än jag föreställt mig. Vi åt lunch på en italiensk restaurang i den gamla stan, jag trodde jag beställde lite charkuterier, mozzarella och kronärtskocka för att vara nyttig och inte välja pasta eller pizza – nämnda ingredienser kom emellertid inbakade i ett flottigt pizzabröd. Gudomligt gott, men inte särskilt nyttigt. Vi klättrade upp för trapporna upp till slottskullen för att låta barnen leka en stund på lekplatsen där. Vi såg utsikter, vattenfall och begravningsplatser. När vi kom ner hade det blivit eftermiddag och ljuset i gamla Nice gränder var gult och varm. Först somnade dottern mot sin fars bröst i selen, sedan sonen i vagnen. Vi kunde slå oss ner på en servering strax under ett infravärmare och i lugn och ro dricka ett glas iskallt och fullkomligt fantastiskt Sancerre. En tågresa hem: två glada men lite trötta barn, två lite trötta men glada föräldrar.

Nu är det eftermiddag, jag har en så förskräcklig mensvärk att jag bestämt mig för att jobba hemifrån. Det är inte helt lätt, dels för värken, dels för barnen som gärna skulle vilja involvera mig i sina lekar. Strax innan lunch fick vi en fin stund när jag satt och skrev för hand och båda barnen satt intill mig vid vårt stora matbord och ritade (nåja, min dotter lekte mest med pennorna). Så faller vi allt mer in i en rytm här, och jag försjunker allt djupare i mitt skrivande och den påbörjade romanen.

Publicerat den

10.6

För en vecka sedan vaknade jag i ett hotellrum på Söder, det var dagen efter att min bok släppts. Det hade varit en sådan där kväll som ristas in i hjärtat – där allting möttes. Bland gästerna fanns alla mina tider och världar representerade, vissa hade jag inte sett på många år. Mitt nu fanns också där, mina barn under Kristinehovs glittrande kristallkronor. Det yttre och det inre möttes, när jag läste ur min bok ställdes dörren till min hjärna på vid gavel.

Genast när jag vaknade bland de hotellvita lakanen, fortfarande med smaken av champagne på tungan och sovande barn på alla sidor, drabbades jag av längtan att göra det igen. Att skriva, att bli klar och fira, att läsas – en nåd att stilla bedja om.

Min son har feber igen, min mamma har varit på besök. Vardagen, verkligheten, suger och sliter i mig. Ingenting annat är viktigt när barnets termometer visar 40 grader. Men så fort febern börjar sjunka känner jag att jag balanserar vid det vita arket som öppnar sig som en avgrund inför mig. Det svindlar, det lockar, det där ögonblicket när man låter det vita, det rena, fläckas av bläck. När man låter något ta form och skepnad. Självtvivlet tuggar på inälvorna, det är ett odjur som aldrig släpper sitt grepp. Men är det inte svagare nu: det där greppet? För nu har jag fått smaka på ruset, det som kommer av att se sina ord, sin röst inbunden till en bok och skicka ut den i världen. Och det kan jag inte vara utan mer.

Så jag går till mitt café. Jag redigerar min Maupassant-översättning tills jag inte orkar mer och behöver göra något annat. Stänger av alla tankar, trycker ”Nytt dokument” och möts av det vita, den blinkande markören. Jag står på bergstoppen, jag står högst upp i hopptornet. Det finns bara en sak att göra. Jag kastar mig ut och skriver de första raderna:

Hösten 1890 var vi åter i Paris: pappa, mamma och jag. Om någon av oss trott att det skulle inneburit den förändring vi längtade efter, ja, då skulle vi ha blivit besvikna. Staden var densamma och vad värre var: det var vi också.

Så är den nya romanen igång.

Och här är en liten film med den första:

Publicerat den

Om Twitter, djurs självmord samt en ny kontorsplats

Liane de Pougy

När jag nu efter ett par månaders närvaro på Twitter gör en liten utvärdering kan jag konstatera att det mediet passar mig tämligen illa. Att jag är fullkomligt ointresserad av aktualiteter, dålig på att fatta mig kort och blir stressad av att föra dialog ligger mig definitivt i fatet för att riktigt kunna uppskatta formen. Ett flertal inlägg här har exempelvis börjat som något jag i korthet försökte formulera som en tweet. Likaså har den kondenserade formen krävt ett annat slags klarhet i tankarna vilket betyder att det ibland helt enkelt skulle gått snabbare att helt sonika skriva ett litet inlägg här. Det kanske största problemet är min brist på omedelbarhet – jag tänker gärna på ngt lite då och då, över en längre tid. Jag funderade exempelvis länge över det eventuella sambandet mellan sekelskiftets främsta societetsflata Natalie Clifford Barney, Liane de Pougys biografiska skandalroman Idylle saphique och den viktorianska erotiska klassikern Flossie (det finns inget, reddes det sent omsider ut på Bokmässan).

Likväl vill jag inte helt avfärda mediet ifråga. Jag har haft såväl nöje som nytta av att läsa i mitt flöde. Igår uppmärksammades jag på det mycket intressanta ämnet: självmord i djurriket. Känner läsaren exempelvis till att det i Skottland finns en bro, Overtoun bridge, där ungefär en hund i månaden oförklarligt hoppar över räcket, vissa mot sin död?

In the past half-century, some 50 dogs have leapt to their deaths from the same historic bridge. During one six-month period last year, five dogs jumped to their deaths. All of the deaths have occurred at virtually the same spot, between the final two parapets on the right-hand side of the bridge, and almost all have been on clear, sunny days.

Läs mer här

Vidare läsning i ämnet berättar om boskap som kastar sig utför stup, strandade valar och hjortar som för att undkomma jakthundar störtar sig ned i avgrunder. Det intressanta är inte bara de kuriösa historierna, utan snarare vilka frågor det väcker om våra föreställningar om vad som är mänskligt. Inspirerad av ämnet lyckades jag under kvällen sedan författa en kort, erotisk(!?) och (om jag får säga det själv) ganska utmärkt novell med utgångspunkt i nämnda frågeställningar och kuriösa anekdoter.

Framförallt var det trevligt att hitta tillbaka till någon form av skönlitterärt skrivande. Jag är lite kluven till hur mycket av min dyrbara tid jag egentligen bör viga åt just skrivandet. Å ena sidan borde jag söka fler inkomstmöjligheter utöver de stora, men dessvärre inte alltid så lukrativa, översättningsprojekten. Å andra sidan har min käre make för tillfället en tjänst, vilket kanske tillåter att jag ägnar viss tid åt den verksamhet som är förknippade snarare med lust än intäkter.

Vidare har jag hyrt in mig på ett kontor, vilket i och för sig medför en kostnad, men jag tänker att det kommer betala sig då det kommer bli enklare att disciplinera sig där varvid mer kommer att bli gjort. Hittills har jag dock inte suttit på plats ännu då matematikern befunnit sig i södra Frankrike på konferens och jag kan omöjligen åka till IKEA välja ut en kontorsstol utan hans moraliska stöd, än mindre frakta hem den. I hans frånvaro har jag således gjort upp en lista på saker som jag kommer att behöva på detta, mitt nya kontor. I skrivande stund består den av följande: en större bildskärm, nämnda kontorsstol, ett trådlöst tangentbord, en sladd(??) för att koppla samman min MacBook och bildskärmen, en stor tekopp, en fin teburk (med te i), högklackade skor att ha inomhus, min krukväxt (som just nu står i matematikerns arbetsrum på universitetet för att katten inte skall äta upp den), en anslagstavla, en ram till San Michele-planschen från Capri som jag tänkte sätta upp, Svenska akademiens ordbok, samt det mycket precisa ”något fint man kan använda som bokstöd”.