Mitt grymma öde – om sanning, skönhet och Händel

mittgrymmaöde

Ibland händer det att man läser eller får höra om en bok som tycks skriven enkom för just dig. Som om någon författare semestrat ett tag i ditt huvud, gått genom salongerna och studerat interiören för att sedan skriva en roman som skulle passa perfekt i inredningen. Dylika förväntningar leder allt som oftast till gruvlig besvikelse, något är inte som man hoppats eller – trots goda föresatser är det helt enkelt illa skrivet. Nå, när romanen å andra sida lever upp till nämnda förväntningar, då är lyckan absolut.

Just sådana förväntningar blossade upp i och med upplysningen om att Carl-Michael Edenborg skrev på en bok om Händel. Edenborg känner vi till från Vertigo förlag vars utgivning förser oss med litteratur ”på avgrundens rand”. Just den här läsaren kanske är mindre intresserad av de politiska texter eller skräck, men desto mer av erotiska klassiker och poesi. Edenborg översätter också själv och är att tacka för att exempelvis vår gamle vän Pierre Louÿs finns i uppdaterad översättning (som den trogne läsaren minns var ämnet för min havererade masteruppsats en dikt av denne Louÿs). Och om Händel kan sägas att när det kommer till estetiska upplevelser är barockmusik för mig svårslaget och bland barockkompositioner Händels de främsta. Alltså: förväntningar.

Och till en början ligger de som ett hinder mellan mig och text. Eller snarare, jag blir mycket medveten om att det är en text jag läser. En text skriven om den för mig ganska tydliga personan Edenborg. Jag ser, inte det texten berättar, utan författaren som knapprar på tangentbordet och vässar sina pennor. Rösten inte Händels utan Edenborgs. Aldrig har detta hänt mig tidigare och jag drabbas av outsäglig irritation. Alltså läser jag om första styckena tills bilden av författaren och skrivbordet bleknar bort och orden ringer sanna: ”Jag var Händel. Jag är ingen. Det här är min berättelse om odödlighet och skönhet.” Jag sjunker ned i sena 1600-talet, tidiga 1700-talet, och där blir jag kvar.

Som läsare är jag således närvarande, och denna närvaro torde vara ett riktmärke på god litteratur. Detta tror jag uppstår när stil, intrig, bildspråk – med andra ord: romanens alla element, samverkar. Jag vill också tillägga att Edenborg har ett sätt att fräscha upp metaforer och liknelser som annars kunde känts slitna. Istället liknas den rädda modern som ett djur inte inför slaktaren utan slaktkroken. En liten, till synes föga betydelsefull skillnad, men som ändock gör hela skillnaden och får texten att ringa ny och framför all SANN, alltså texten lägger sig inte i vägen för läsaren. Jag tänker mig att texten fungerar som ett eget universum och för att läsaren ska acceptera texten måste allt som skildras vara SANT. Texten blir sann i enlighet med vetenskapsteorins koherensteori (en snabb titt på wikipedia påminner om att denna har sin grund i Leibniz utsagor vilket är lite lustigt då denne också förekommer i Mitt grymma öde. För en gammal idéhistoriker som denna som därtill inte är helt sympatiskt inställde till den tyske filosofen, en biverkning av att fostrats av Voltaire, leder passager som dem nedan till stor munterhet. Leibniz talar och vi får alltså Bachs kompositioner jämförda med monadteorin:

– Bachs verk är en musikalisk översättning av min universalfilosofi. Hans kompositioner byggs upp av monader till andliga gestalter som skänker människan hennes rätta plats i det andligt-materiella kosmos, där allting motsvarar allting annat. Mannen Bach har förstått varats matematiska väsen.

Lite längre ned ursäktar Leibniz sig och Händel svarar:

– Jag tror att damerna längtar efter min konversation.

– Jag tror damerna längtar efter er. Och ni efter dem. Ta alla era små kosmiska spermier och gör dem lyckliga.

Det är inte enda tillfället i romanen som lite idéhistoria och tidens filosofier letar sig in. Det är befriande att en text vågar ställa lite krav på en läsare. Eller, krav är kanske fel ord. Man kan med mycket nöja läsa romanen utan att intressera sig för tiden filosofer. Är de inte de bästa av texter, de som verkar på olika nivåer och erbjuder olika läsarter. Som inbjuder till fortbildning. Det är något hånfullt över åsikten att texter måste vara tillgängliga på en gång, för alla (exempelvis ungdomar, arbetare, invandrare och andra med mer begränsade förståndsgåvor än medelklassmänniskan). Som om dessa kunskaper inte finns att tillägna sig. Hade jag läst den här boken för säg tio år sedan, innan åren på universitetet och i lärda böckers sällskap, hade en sådan text sporrat mig att gå vidare och förstå idéerna som flimrar förbi. Ja, den tiden är inte förbi. Jag erkänner en väldig lust att fördjupa mig i barockens affektlära, det vill säga ”klangens inverkan på det mänskliga psyket”, något jag i princip ännu inte vet något om. Ännu en av romanens förtjänster alltså.)

Nå, så för att återkomma till koherensteorin (som ju faktiskt antyds i Leibniz uttalande om Bach) så menar jag alltså att en text ter sig trovärdig för läsaren då alla dess delar är i harmoni med varandra. Så länge det verkar i enlighet med det system författaren ställt upp kan vadsomhelst hållas för sant. Och här ligger kanske Mitt grymma ödes största förtjänst, det är sällan man har nöjet att läsa något som är… ja, koherent. Och detta i en historisk roman där utmaningen kanske är än större. Jag tror mig minnas att Horace Engdahl i sin avhandling Den romantiska texten i Lidner-kapitlet talar om ”infärgning” (tror mig minnas alltså, det var länge jag läste detta och inget är väl mer förrädiskt n minnet…) och med detta menade den ”färg” en text erhåller genom dess olika element. Jag minns att jag tänkte mig att det kunde liknas vid ett slags tidsepokens zeitgeist. Och om det är något Mitt grymma öde gör så är det just att genomsyras av ett slags barockens tidsanda. Språket är svulstigt, ornamenterat utan att vara sirligt. Det är mörkt och blodigt, döden allnärvarande. I en historisk roman är fångandet av en sådan tidsanda det kanske viktigaste elementet, hur ska man annars motivera valet att använda sig, säg av barockens tunga färger? Och när det lyckas, högst njutbart att läsa.

I sådana texter, i andra också, men kanske främst i dessa som utspelar i sig i historisk tid krävs också att man för att skapa närvaro måste förankra verket i det tingliga. Mitt grymma öde rör sig mellan idéer, den skapande människans villkor och svårigheter men också det högst kroppsliga, mat som förtärs, kroppars utsöndringar. Såväl känslan av den egna kroppen (Händels tilltagande fetma) som känslan av andras kroppar, och andras i den egna (genom samtycke eller inte) beskrivs ingående. Det blir aldrig för vackert och tillrättalagt i Mitt grymma öde, stundtals är scenerierna som målas upp rent ut sagt vidriga – och det är genom dessa svängningar som de sublimaste, skulle jag säga, av skönhetsupplevelser uppstår. Precis som den ger uttryck för inte helt självklara filosofiska resonemang men utan att fastna i det cerebrala och med mycket kroppslighet att väga upp det med vägs skönheten upp med grymheten. Man tröttnar på karaktärer som är alltför goda (något man inte behöver oroa sig för med det här Händelporträttet) och man tröttnar på skönhet som bara är skön.

I en tid där litteratur gärna ska baseras på verkligheten, där romanetiketten kan diskuteras och vi har till hakan med True story-berättelser och självbiografiska romaner (exempelvis årets augustpristagare är det verkligen en roman?), gör Edenborg motsatt rörelse. Han utgår från ett liv om vilket mycket lite är känt, bygger historiskt riktiga ramar och låter sig sedan drömma.

Till sist, och jag skriver detta ”till sist” med visst beklagande eftersom det finns hur mycket som helt att skriva om den här boken, om rysningen som estetisk måttstock, om olika rysningar (njutning/smärta/skönhet), om övergreppen på Händel och deras relation till uppfattningen om musiken som ett övergrepp på lyssnaren, om bildspråket exempelvis de upprepade stavarna och inte minst skulle man kunna säga en hel del om kastration och impotens, men jag stannar här och överlåter åt framtida litteraturvetare att gräva djupare. Alltså, till sist, måste jag väl säga något om hur detta påverkar min bild av Händel, och kanske främst hur det påverkar upplevelsen av Händels musik. Jag tror jag läste någonstans att boken ändrat någons sätt att lyssna till Händel. I mitt fall är det inte så. Jag tror mig förstå vad som intresserat Edenborg, vad som väckt frågor om vem? hur? och varför? Det finns något i Händels musik som är sårigt, något djupt smärtfyllt. Samtidigt som det är så plågsamt vackert. När jag lyssnar på Händel finns inget utrymme för annat än musiken i mig – jag töms på allt. När jag försökt förklara det kan jag bara likna till det vid att jag i mitt inre bara har en spegelblank yta, som vid någon synnerligen smärtsam och skön ton krusas helt lätt – av en rysning, måhända.

Om The Worshipper of the Image och om konstens pris

It was the voice of that magic harp at the bottom of the sea, it was the voice that had told him of her lovers, the voice of hidden music that had cried ”Resurgam” through the wood.

På tal om detta med boktips och böcker man annars inte skulle komma i kontakt med, väcktes mitt intresse för ett tag sedan för en liten novell genom Sofies superba inlägg om Resusci Annie. The Worshipper of the Image är en liten novell skriven engelsmannen Richard Le Gallienne där en ung poet stänger in sig i skogen tillsammans med en okänd kvinnas dödsmask som han kallar Silencieux och som han inhandlat för att dess drag är identiska med hans hustrus. Historien om l’Inconnue de la Seine var populär  kring förra sekelskiftet och handlar om att man på 1880-talet funnit en ung, okänd kvinna drunknad och vars skönhet fick en parisisk patolog att göra en henne en dödsmask i gips. En del av mystiken kring l’Inconnue ligger också i hennes fridfulla, småleende uppsyn.

Nåväl, i The Worshipper of the Image spelar bakgrundshistorien mindre roll. Istället tar den nästan form av sedelärande historia där konflikten mellan liv eller verklighet och konst står i fokus. Sakta men säkert fjärmar sig poeten Antony från sin vackra och unga hustru samt deras gemensamma barn. Det är en allegori över risken att ge sig i kast med konst och versskrivande. Ensam i sin stuga och under Silencieuxs vakande (men slutna) öga skriver Antony de mest fantastiska dikter. Musan kräver att han offrar allt, och Antony, berusad, förhäxad, gör just det. Han tvingar sin dotter kyssa bildens läppar som tidigare kyssts av en orm och barnet dör. Han drar sig undan sin hustru, vilket leder till hennes självmord – hon dränker sig, givetvis, när Antony finner henne utbrister han bara: ”How beautiful she looks, how beautiful, lying among the lilies!” (kan man associera till annat än Millais Ophelia?) Antonys besatthet och galenskap lämnas dock inte oproblematiserat. Han älskar till en början till gipsmasken för att den påminner om hustrun, men allteftersom tiden går förskjuts denna kärlek – och konsten med sin eviga, perfekta skönhet vinner över den jordiska, tidsbundna. Redan i på novellens första sidor ser vi hur Antony visserligen njuter av den vackra naturen, men först när han formulerat den för sig i en vacker diktrad – varvid diktraden blir det han minns och bär med sig medan diktens föremål, en skalbagge eller månen, kastas bort och glöms. Hustruns ansikte blir honom outhärdligt då det påminner om bilden utan att vara lika fullkomligt som det. Ars longa, vita brevis, som det heter. Antony försöker efter dotterns död frigöra sig från bildens inflytande, men finner dess lockelse alltför stor. Det är inte bara familjens öde som beseglas i och med poetens val, utan även hans eget. Silencieux är från början tydlig med spelreglerna, de poeter hon välsignar kommer att möta döden men utlovas istället odödlighet genom sina verks beständighet.

*

Lite tillspetsat, som det alltid är i allegorier, absolut. Men problematiken är verklig för var skapande människa, skulle jag tro. Att hitta den där balansen mellan det levda livet och det konstnärliga kallet är allt annat än självklart. Det är inte ovanligt att jag när jag är inne i arbetet känner hur verkligheten liksom sjunker undan och det som kändes avgörande (relationer, de där skorna, det andra jobbet, studierna, etc) tycks fullständigt oviktigt. Värre än så, det får ett overklighetens skimmer över sig. Det verkliga, det är texten. Orden i den, dess karaktärer – det är de som är de levande. Och först i sällskap med dem känner sig också den skrivande levande. Det skrämmande i att helt plötsligt upptäcka att man vid middagsbordet med sin fästman, den viktigaste personen i ens liv, inte alls varit där, utan någon helt annan stans, till exempel i 1860-talets Bryssel med Baudelaire eller i Paris med en romankaraktär. Och precis som i The Worshipper of the Image blir det svårare att stiga ut ur fantasivärlden (där Antony sitter och dinerar med sin mask vilande på en kudde). En vecka med bara arbete och de mänskliga kontakterna bleknar bort, världen blir svartvit, bara i dikten kan man leva bland klart lysande färger.

Det har gjorts studier på att det i hjärnan blir snarlika reaktioner när man läser som när man upplever något i verkligheten. Genom litteraturen kan man således öva sin förmåga till abstrakt, empatisk etc. tänkande.  Detta är ett utmärkt argument för läsning. Jag har ofta själv också fört fram detta att världen blir större i och med läsandet. Såväl ens kunskap om världen som ens känsloregister utökas och förfinas. Men den mindre uppbyggliga sidan ligger i frågan: vad händer när dikten överträffar livet och gör verkligheten tråkig och fadd? Det har drabbat mig i egenskap av läsare, då jag vill sluka boken, nå dess slut – och försakar allt annat. Men detta är i regel ett övergående tillstånd. Så mycket värre då när musans sång ringer i öronen och man vill tillbaka till sin eviga och av en själv framskapade värld. Sensmoralen i novellen är kanske att ett liv i konstens tjänst är destruktivt och osunt. Skadligt för en själv och ens nära. Men i slutändan är det inte ett val, det är en besvärjelse man inte kan värja sig emot om så går mot sin egen undergång med öppna ögon.

”Tell me of your lovers, Silencieux.”

”Nearly three thousand yeras ago I loved a woman of Mitylene, very fair and made of fire. But she loved another more than I, and for his sake threw herself from a rock into the sea. As she fell, the rose we had made together fell from her bosom, and was torn into pieces by the sea. Fishermen gathered here and there a petal floating on the waters, — but what were they?– and the world has never known how wonderful was that rose of our love wich she took with her into the depts of the sea.”

[…]

”He too died because he loved me, and when he died there was none left whose voice seemed sweet after his. So I died with him. […] O Antony, be great enough, be all mine, that way we may fulfill our dream; and perhaps, Antony, I will die with you– and leave the world in darkness for your sake, another hundred years.”

Exalted above earth with the joy of Slencieux’s words, Antony pressed his lips to hers in an ecstasy, and vowed his life and all within inviolably to her.

Sapfo kastar sig ut från klippan i Moreaus tappning