Etikett: Shakespeare

Why, I can smile, and murther while I smile,
And cry ‘Content!’ to that which grieves my heart,
And wet my cheeks with artificial tears,
And frame my face to all occasions.[…]
Can I do this, and cannot get a crown?
Tut, were it farther off, I’ll pluck it down.

Jag hade helt missat att SVT visar den andra omgången av BBC:s filmatisering av Shakespeares Henriad. Den första omgången visades förra året och föranledde att mitt medeltidsintresse ånyo blossade upp. Eftersom glöden ännu inte falnat är det nu med dubbel frenesi jag återupptar mina självstudier av den engelska kungalängden. Jag är ingen akademiker, det jag eftersöker är ett slags personligt förhållande till historien. Jag är dålig på att memorera namn (för att inte tala om att ALLA heter samma sak, jag vet inte vad som är besvärligast, det eller en rysk 1800-talsroman där alla har FLERA namn) – mina vänner kommer jag däremot ihåg. Det handlar om att ta klivet över seklerna och umgås med dessa nya figurer, lära sig deras levnadsöden. Neutraliteten är därför inget ideal, varje fråga, varje möte på historiebokens sidor är ett ställningstagande. (Därför blir jag i djupet sårad när jag i Berlin möter ett triumferande monument över fransk-tyska kriget 1870-71: det är inte glömt, inte förlåtet.)

Historikern, han försöker dra slutsatser om ett verkligt skeende. Bygga modeller av den svunna tiden. Men när jag vällustigt rusar seklerna bakåt, då är det för att bygga ut min inre värld – och däri ligger hela skillnaden. Jag välkomnar därför fiktiva källor, de levandegör historiens torra källtexter. Det är enklare att memorera om man kan hänga upp namnen på kött och blod; Henry IV, det var Jeremy Irons, Henry V hans snygga son som efter sitt rumlande med Falstaff vinner militära segrar i Frankrike (Agincourt!), därefter har vi den veke och fromme Henry VI som förlorar kronan till huset York, på det följer några Edward (minns vilka i ordningen här, III och IV?) den senare är omyndig när han kröns och avsätts snart av sin farbror och då fängslas han och brodern (ni kanske har hört talas om the Princes in the Tower) och så har vi nämnde farbror, Benedict Cumberbatch, som kröns Richard III. Att spela denna ärkeskurk är knappast en lätt uppgift och jag vet inte om jag är helt övertygad av Cumberbatch i rollen (lite kul dock att Moriarty dyker som den franske kungen Charles någonting, ja, jag är dålig på siffror) men en rysning går ändå längs ryggraden vid Richards monologer.

För ett par år sedan hittades för övrigt Richards kvarlevor under en parkeringsplats. Här hittar ni ett ganska långt men fantastiskt läsvärt blogginlägg om fyndet och om den historiske Richard III. Nå, Richard besegras som bekant i slaget vid Bosworth (kungariket för en häst!) på denna dag, dvs den 22 augusti*, 1485 av bl a Henry Tudor och med det är såväl rosornas krig som den engelska medeltiden slut.

Att det alltid är skurken som fascinerar mest. Intressant är också att Shakespeare understryker Richards svekfullhet – det snarare än grymheten och vansinnet är hans mest grundläggande egenskap. I passagen ur vilken citatet som inleder detta inlägg är hämtat (ur Henry VI del 3) hänvisar Richard också till Machiavelli vars handbok Fursten han kan sägas vara en tämligen framgångsrik adept när det kommer till hänsynslösa ränker. Den blivande tyrannens utmärkande drag är annars just att han präglas (och plågas!) av sitt utseende. Puckelryggen kan aldrig röra sig incognito – i världens ögon är han alltid sig själv. Däri den obeskrivliga lockelsen att göra detta jag till sitt eget, att så att säga återerövra det och i förlängning också påtvinga världen det. Det verkliga jaget inte i världens ögon, utan dolt som en dolk i rockärmen. Denna rörlighet som börjar som ett verktyg för maktspel glider sedan över i vansinne. Om jag har gett mig tolkningsföreträdet till såväl mitt jag som verkligheten, hur ska jag veta när det uppkommit en diskrepan? Det finns inga hållpunkter. Manipulationen dras ett varv för långt, lögnaren tror på sina egna lögner. Varje paranoid impuls ges legitimitet – off with their heads – och tyrannen är född. Det ligger en mycket effektfull obalans förhållandet mellan den fysiska vanställdhet, som är statisk, och sinnet som förställer sig utan att blinka. Det är som om själen har fått slagkant, den har blivit lika monstruös och abnorm som köttet. Och samtidigt, i det brottet finns också en sårbarhet, en förlorad mänsklighet, om man så vill – åskådaren fylls av ambivalenta känslor, och ur dem: fascination.

*När inlägget skrevs var det mycket riktigt den 22 augusti, jag har bara inte kommit mig för att lägga upp det förrän idag.