Sedan en tid tillbaka: bibliofilens längtan. Att det ett tag varit rätt knapert rent ekonomiskt, utrymme att inhandla nöjeslektyr obefintligt. Och att det just så blossar upp en glödgad passion, en rad åtrådda volymer finns till försäljning. Om jag hade möjligheterna skulle jag fylla mitt hem med första utgåvor, signerade av författarna. Jaga rätt på sällsynta volymer, bygga biblioteket med omsorg. Också nu är det rariteterna, de och kuriositeterna som jag glädjer mig åt främst, när jag låter fingertopparna löpa över bokryggarna. Exempel? Pierre Louÿs tunna och mycket ovanliga Poétique. Linnés kuriösa skrift Om djur som faller ifrån himmelen (om lämlar, för den som undrar). Och högst upp på önskelistan? Ja, varför inte John Grays Silverpoints som jag skrev min kandidatuppsats om. Tryckt i en liten numrerad, upplaga och sedan nogsamt uppköpt och förstörd av författaren själv, dekadenten blev präst på äldre dar och arbetade ihärdigt på att utplåna alla spår efter den yngling som varit Oscar Wildes förtrogne. Och på tal om Wilde, jag skulle inte tacka nej till en liten volym, med sina antikinspirerade utsmyckningar, av den långa och så dekadent ornamenterade dikten The Sphinx.
Ja, en dag skall jag översätta den i sin helhet. Men det är så tidsödande med meter och rim. Såhär låter det om man inte tar hänsyn till sådant, om man begränsar sig till ordens andemening (om man tänker sig en tvåspråkig utgåva, naturligtvis i faksimil, där svenskan mer är ett stöd för läsningen av engelskan, är det kanske till och med ursäktligt):
SFINXEN
I ett dunkelt hörn utav mitt rum, längre än vad jag kan föreställa mig
Har en vacker Sfinx så stum betraktat mig genom mörkrets skiftningar
Oantastlig och orörlig, hon reser sig aldrig upp, gör aldrig minsta åtbörd
Ty för henne betyder silvermånar intet, ej heller solars lopp
Rött följer på grått i skyarna, månskensvågor går i ebb och flod
Men med gryningen går hon aldrig, när natten faller är hon där.
***
Gryning följer på gryning och nätterna de åldras alldeles som den förunderliga katten
på den kinesiska mattan sträcker ut sig, ögon av satin bräddade av guld
På mattan ligger hon och lurpassar och på hennes gulbruna strupe
Böljar pälsen mjuk och sidenlen, krusar sig ibland till öronspetsen.
Kom närmre, min älskade seneschal! Så dåsig, så statuarisk!
Kom närmre, du utsökta och groteska varelse! Hälften kvinna, hälften djur!
***
Hillevi Norburg 