Etikett: Oscar Wilde

Publicerat den

Lördag i Paris

Vi var i Paris förra helgen och hann precis se Oscar Wilde-utställningen på Petit Palais innan den togs ner. Dessvärre var vi inte de enda som haft den idén och i de ganska trånga lokalerna var de fullt med folk. Eftersom utställningen till stor del bestod av böcker, manuskript och brev var det svårt att riktigt ta till sig den. Dels var det svårt att överhuvudtaget ta sig fram till montrarna, dels var det när man väl lyckats tränga sig fram till en plats att få något slags ro. Det blev med andra ord ett ganska kort besök. Det fanns ett helt Salome-rum, förstautgåvor, Beardsleys illustrationer – det var fint. Jag uppskattade också att se fotografierna man är så bekant med, hur små de är i verkligheten. De, och därmed Oscar själv, blev liksom mer verkliga. Det fanns några brev, Louÿs och mallarmés exempelvis, som var fina att se. Det som hänförde mig mest var nog ändå The Sphinx-utgåvorna som stod utställda. Det är nog den den vackraste bok jag känner till – jag har sett bilder på den på nätet och i böcker men den påminde mig om hur böcker i allra högsta grad är fysiska föremål som måste upplevas i verkligheten. Om jag fick önska mig en enda bok, ja, valet skulle vara enkelt. Jag är väldigt förtjust i själva dikten, så förtjust att jag börjat översätta den. Det är roligt, men hemskt krävande att översätta poesi så arbetet fortskrider inte speciellt snabbt. Då och då sätter jag mig med en rad, såhär långt har jag kommit hittills:

sfinx.png

Utdragen ur Wildes konstkritik vid verken var ett snyggt grepp, men det förstärkte bilden av Wilde som en aforismskrivande dandy utan så mycket djup. Långa essäer reducerade till några snygga punchlines. Hade hellre sett det lite mer nyanserat. Det avslutande rummet med sina rättegångsprotokoll och manuskriptet till De Profundis, det lämnade nog ingen oberörd. För mig öppnade Wilde dörren till litteraturen och sekelskiftet. Dorian Grays porträtt skrev om den jag var, jag står fortfarande under dess inflytande. En överdrift? Än idag när jag tar mig för att läsa om stycken stöter jag på tankar som jag var övertygad om var mina egna. Det är utan tvekan den bok som påverkat mig allra mest. Som alla tonåringar som läser Wilde gjorde även författarens biografi stort intryck på mig. Så att se protokollen, breven – det var att trycka på ett gammalt sår, riva upp en gammal sorg. För den känslan är jag alltid helt värnlös, jag fick gå därifrån för att inte börja gråta.

Alltså gick vi vidare till butiken. Petits Palais är min favoritmuseibutik näst efter Bryssels konstmuseums. Allt är sekelskifte och art nouveau. Smyckena är utsökta, bokurvalet som gjort för mig. Detta ledde naturligtvis till ytterligare en kris eftersom jag har svårt hantera så mycket skönhet. Vi hade bestämt att jag bara fick köpa två böcker och några vykort (det gäller att sätta gränser!). Jag hade museikatalogen så det var en, men hur i hela friden väljer man mellan ”Ces anges du bizarre: Regard sur une aventure esthétique de la décadence” och ”L’imaginaire catholique dans la littérature fin de siècle en Angleterre: esthétisme et décadence”?! Eftersom jag redan valt ett vykort med Sankt Sebastian kändes det passande med den senare och det är ju också ett sätt att göra sina omöjliga val.

Efter en härlig lunch (jag åt potatismos med fiskbitar i, det låter inget vidare men var toppen!) och lite vin för att värma sig efter en promenad i en kall och regnig Parc Monceau gick bort till Musée Henner som renoverat lokalerna sedan vi var där sist (för 7 år sedan). Det var ändå som jag kom ihåg det, fast med ett mer nymålat intryck. Jag är svag för Henners rödhåriga femme fataler och nymfer. Intressant var att se hans studier från studieresan till Rom. Hans kopia av Tizians Venus av Urbino är de felande länken mellan mästaren och Henners måleri. Man ser häpnadsväckande tydligt vad han tog med sig från Florens, skuggspelet, röda hårsvall, de mörka bakgrunderna, nymfernas ljusa hud liksom upplyst inifrån. I ateljén högst upp finns min favorit-Salome! Det här är Wildes Salome, hennes blick är en utmaning, hållning trotsig och högmodig. Inga smycken, det finns en renhet i linjerna. Hon skulle kunna hålla en skål med friskt vatten: istället Johannes avhuggna huvud. Det finns galenskap i den här bilden, vansinne och skönhet. På en gång triumf och nederlag, hon har hans huvud – hans kropp – när det var hans själ hon ville sluka. Och till skillnad från många andra bilder av Salome, detta är inte danserskan sedd, utan prinsessan och hennes blick förlorad i obestämbarhet. Detta är dock bara en skiss, den färdiga målningen visades på Salongen 1887, idag vet man tyvärr inte var den finns.

Efter detta; några små inköp (badsalt!), kir, en croque monsieur, besök på Shakespeare & Co. Solen sjönk över ljusets stad. Notre Dames klockor ringde aftonbön och i valvet under en av Seines broar såg jag en duvas flykt. Och den där rörelsen, den svarta skuggan som flög i stadens konstljus mot det svartglittrande vattnet, den var så vacker i all sin vardaglighet att jag blev tvungen att dra efter andan.

 

Publicerat den

Vit heliotrop

guerlin

Guerlins parfym ”Helitrope Blanc 000” skapades 1870 och var en riktig innedoft 1878-1883. Viktorianerna var överhuvudtaget mycket förtjusta i att ha heliotrop i sina parfymer, och namnets ”000” betyder att blomextraktet i parfymen hade tredubbel styrka. Bara namnet ”Vit heliotrop” vittnar dock om ett mått av artifice emedan blomman heliotrop är lila – själva namnet är också namnet på en ljuslila färg och en ädelsten med samma färg.

Det går mode i allt, så ock i dofter och blommor och heliotropen upplever idag knappast stor popularitet. Denna solblomma som enligt vad jag kan läsa mig till i parfymform luktar vanilj men ändå förvånansvärt friskt är idag tämligen bortglömd. Guerlins parfym lär vara som att lukta på sprudlande champagne i ett kupat glas. ”Heliotrope Blanc 000 shows another side of the story: all the freshness of a perfect cologne yet powdery and easy on the nose with a real bouquet and longevity. And not least; not as much a melancholic sigh from time long past, as a happy spring greeting.” Mitt möte med den vita heliotropen sker dock inte på parfymhyllan, utan föga förvånande i litteraturen. Jag läser Teleny – som ibland tillskrivs Oscar Wilde med vänner, Vertigos översättning gjord av KG Johansson – och plötsligt ser jag vita heliotroper överallt. Jag får som känslan av att jag träffat på dem tidigare, heliotroperna, och undrar plötsligt om det finns en gömd symbolik som går mig förbi. En väldigt massa googlande senare är jag inte mycket klokare, den där lite anonyma blomman som mest ser ut som det blomster vi kallade hundkäx i min barndom, visar sig vara förrädiskt undflyende.

Jag får röra mig bakåt, till tidigare översättningar. I Remy de Gourmonts Färger finns en heliotrop. Det är i det dekadenta prosafragmentet Den dåliga blomman där den namnlöse berättaren går förbi en blomsterhandel och känner en ”grym doft”, varvid han stiger in och efterfrågar:

– Madame, jag ber er, ge mig denna blomma, ensam i sitt slag och trefaldig som doftar av tre lukter, rosens, heliotropens och jasminens, denna väsentliga och grymma blomma vars absurda och avlägsna doft gör mig så illamående.

Han hittar den till slut, den dåliga gula lilla blomman. Vi måste påminna oss om att blommorna – vällustiga, dånande, döende – är något farligt. De ligger poesin nära vid förra sekelslutet, kopplingen är stark och närvarande – här kan vi peka på det uppenbara som Baudelaire Det ondas blommor eller lord Tennysons omdöme om den nya franska (symbolistiska) diktningen: ”poisonous honey stolen from the flowers of France.”

heliotrope

Någon särskild betydelse för den vita heliotropen hittar jag dock inte. Jag får som känslan av att den kanske är viktigare i en brittisk kontext – att den på något sätt är besläktad med den gröna nejlikan. Jag hittar Arthur Symons dikt som heter just White Heliotrope, här i min (hmm, improviserade) svenska översättning (ni hittar engelska originalet strax under):

Vit Heliotrop

Ett feberrum och en vit bädd,
på stolen tumlar kjolens tyg,
och boken öppen som i smyg;
i hatt och hårnål är dess sida klädd.

Spegeln har sugit dina drag,
ner i sina dolda djup, vet
den vaktar nu i hemlighet
blott minnen av ditt behag.

Och du ligger där halvt naken;
sneda ögon ser mig vaka,
och min blick ser trött tillbaka,
öm av att ha hållits vaken.

Detta (att frukta, nej jag tror: hoppas?)
lockar minnets gast med framgång
den dag min näsduk någon gång
med Vit Heliotrop på nytt parfymeras.

GervexHenri_Rolla

(White Heliotrope: The feverish room and that white bed,/ The tumbled skirts upon a chair,/ The novel flung half-open, where/ Hat, hair-pins, puffs, and paints are spread;// The mirror that has sucked your face/ Into its secret deep of deeps,/ And there mysteriously keeps/Forgotten memories of grace;// And you half dressed and half awake,/ Your slant eyes strangely watching me,/ And I, who watch you drowsily,/ With eyes that, having slept not, ache;// This (need one dread? nay, dare one hope?)/ Will rise, a ghost of memory, if/Ever again my handkerchief/ Is scented with White Heliotrope.)

Kanske är de efterföljande vita heliotroperna blott hänvisningar till denna dikt? Till detta kärleksmöte med – vad? en prostituerad, sminket antyder det, eller är det en utomäktenskaplig affär – i vilket fall kommer paret inte att ses igen. Det är en dikt om melankoli och åldrande, om kärleken och skönhetens efemära natur. Det är en dikt som känns andas något av en ”risque”-stämning – det där feberrummet andas tungt av sex och vag fara. Till och med i detta tillstånd av efteråt och mättnad rör sig det slumrande begäret: den halvnakna kroppen i den vita sängen, hennes outgrundliga ögon som ser ”strangely” på de trötta, mörbultade diktjaget. Hon är en sfinx, från hennes hud stiger den vaniljdoftande heliotropen.

Är det här heliotropen blir en så sexig doft? Var den vanlig bland Londons prostituerad, gick man längs brittiska Imperiets huvudstads gator och slogs av doften av vanilj – drömde gentlemannen om Java, Bali, andra exotiska platser när han jagade längs gatorna för att stilla sitt kötts svallningar? Och in på scenen träder nu: Teleny.

”Dessutom var hans klädsel, om än oklanderlig, en aning excentrisk. Den kvällen hade han till exempel en bukett vita heliotroper i knapphålet, fastän kamelior och gardenior var på modet just då. Han förde sig verkligen som en gentleman; men på scenen – liksom gentemot främlingar – var han en aning högdragen.”

Jag har alltså bara läst de första kapitlen – men i dem är heliotropen allnärvarande. Den är närmast synonym med Teleny, det är hans signaturdoft. I denna förtjusande erotiska bögroman blir kontrasten mellan de kyskt vita blommorna och den sprudlande vaniljdoften närmast symbolisk. Låt oss påminna oss om att Teleny utges 1893, Guerlins ”Heliotrope blanc 000” har varit ut mode i nära ett decennium. Det är precis så länge att den inte riktigt hunnit bli populär (eller vintage) igen. Det är en kanske lite tantig doft, den kanske är lite billig, kanske är den dåliga kvinnors doft. Symons dikt trycks 1895 eller 1897. Varför är Heliotrope blanc plötsligt så närvarande i litteraturen på 1890-talet? Såhär fortsätter de i Teleny (och nu blir det värre, känsliga läsare varnas – å andra sidan, är man inte villig att bege sig ner i undervegetationen ska man kanske inte läsa Stasimon alls?):

”– Säg mig vilken är er favoritdoft?
– Vit heliotrop.
Utan att svara tog han fram sin näsduk och gav mig den så att jag kunde lukta på den. [—]
– Ni förstår, jag bär alltid en bukett vita heliotroper, låt mig ger er denna, så att dess doft påminner er om mig i kväll och kanske får er att drömma om mig.”

Och mycket riktigt drömmer berättarjaget, Camille Des Grieux, den natten. Men inte om musikern Teleny, utan istället presenteras läsaren en scen, en studie i incest deluxe, där Camille, som inte har någon syster, drömmer att han lägrar sitt syskon. När han närmar sig: lukten av, ni vet redan, heliotroper:

”Jag närmade mig tyst sängen, smygande på tå som när en katt tänker kasta sig över en mus, och kröp sedan upp mellan hennes ben. Mitt hjärta bultade snabbt av iver att se det som jag så starkt längtade efter, medan jag närmade mig på alla fyra, med huvudet först, steg en stark doft av vita heliotroper in i mina näsborrar och berusade mig.”

Ah, jag vet inte! Ska vi avfärda spåret som några författares förtjusning i just en blomma, en parfym? Möjligen och i bästa fall ett exempel på intertextualitet där det inom en grupp uppstod som en fallenhet för att sammankoppla erotiska möten och heliotroper. Eller är det så att man, om man bara tog på sig deerstalkern och greppade förstoringsglaset skulle kunna finna att heliotropen som symbol är mer utbredd än så? Kanske kan man till och med röra sig utanför litteraturens gränser, liksom med den gröna nejlikan? Spelar det någon roll att heliotropen förutom att vara populär i såväl viktorianernas parfymer som rabatter dessutom var mycket giftig? Eller att heliotropens namn kommer av grekiskans ”helios” därför att blommornas små ansikten följer solens gång över himlavalvet och att en av Wildes och aesthetic-rörelsens favoritblommor var solrosen.  Jag har inga svar att ge er i detta, bara dessa frågor – dem och löftet om att jag från och med nu skall ha ögonen öppna när det kommer till vita heliotroper. Står de så bara i en rabatt, är gömda under ett fång kaprifol eller stiger som doft ur en vit näsduk ska jag inordna dem i mönstret som kanske kommer att klarna, med tiden, eller förbli lika undflyende som minnet av den doft texterna talar om.

The Heliotrope Dress – titeln syftar här förmodligen på färgen
The Heliotrope Dress – syftar här förmodligen på färgen
Publicerat den

Salomes missriktade begär

Det har alltid provocerat mig lite, detta att Herodes i Wildes Salome betraktas som en viktig roll. Att spänningen är mellan honom och Salome. Men i den treenighet som utgör de tre olika temperament är dramats spänningspunkter (vi känner för övrigt igen mönstret från Dorian Grays porträtt och Dorian/Lord Henry/Basil). Herodes är den åldrande mannens begär och törst efter skönhet – hans figur åskådliggör det faktum att han trots sin världsliga makt aldrig kan äga ungdom och skönheten (jämför här med relationen Oscar/Bosie).

Lika provocerande blir det när man läser Salome som en tjurig tonårsflicka, eller ett redskap för moderns hämnd. Man ställer sig frågan: när blev det så svårt att läsa något symboliskt. Och vi har goda skäl att läsa Salome i termer av symbolism. Det är den miljö Wilde skriver verket i, på franska och i Frankrike bland symbolisterna. Det är dit hans livsresa så småningom skall ta honom, efter fängelsevistelse och exil. Vidare, Wilde väver in citat från huvudsakligen Gamla Testamentet, i synnerhet Höga Visan – vilket också torde ge oss en ingång till en fruktsam läsart. Jag ogillar i regel att använda mig av biografiska argument för en läsning, men i Wildes fall är liv och verk så nära sammanbundna att det känns ursäktligt. Så, man kan också anta att kontinenten, den franska kontexten för Wilde är sammanbundna med 1. den symbolistiska diktningen (verket är dedikerat till symbolisten Pierre Louÿs) och 2. katolicismen, som Wilde drogs till under hela sitt liv och skulle komma att konvertera till på dödsbädden.

Salome-Herodes-Iokanaan framträder då som tre temperament – som alla kan stå att finna i en och samma människa: i detta fall just Oscar Wilde. Vad Herodes står för har vi redan angett, och han är, skulle jag alltså påstå, den minst viktiga. Iokanaan är den rena tron, en närmast gammeltestamentlig sådan. Obarmhärtig, okuvlig och fördömande. Men också i viss mån oförstående, hans blick gör inte skillnad på mor och dotter. Han är tron, inte som ideal utan sedd från den fördömdes perspektiv.

Identifikationen hamnar därför närmast i Salome-figuren. Kallad för den främsta av sekelskiftets femme fataler är hennes funktion dock något annorlunda än den vanliga typen. Femme fatalen lockar traditionellt en man i fördärvet genom sin skönhet. Om vi väljer att se de huvudsakliga spänningspunkterna som Salome-Herodes stämmer detta. Han faller för hennes dans och fås på detta sätt att döda en helig man och därmed fördöma sig själv. Men om vi däremot ser spänningspunkterna som Salome-Iokanaan, det är ju mot honom hennes begär är riktat, blir hon mycket riktigt fatal för honom men inte för att hon lyckas förföra honom. I denna mening liknar hon mindre sekelskiftets femme fatale och mer en karaktär i ett grekiskt ödesdrama.

För vad är det Salome begär? Är det mannen? Hon säger det. Replik efter replik talar honom om Johannes Döparens kropp. Om vi, moderna läsare, bara kan läsa vad som står utskrivet och explicit är det ju det – en tonårsföreälskelse, en liderlig kvinna. Men om vi istället tänker oss det hela som symboliskt, som utmejslade typer som står för olika viljor eller förhållningssätt i människans jag blir bilden en annan.

Det Salome begär är kyskheten, det hon åtrår är renheten. Och häri ligger hela tragedin. Hon ser Iokanaan-som-symbol men kan inte läsa honom, hon vet bara att hon vill ha honom, att hon måste ha honom – och dömer dem därmed båda till förintelse. Det är därför hon så rasande tar sig an hans kropp, hans hår, hans röda mun och förskjuter dem i nästa andetag. Genom sitt begär blir de aska under hennes blick, inte ens när hon trycker sina läppar mot det avhuggna huvudets blodiga läppar inser hon sitt misstag. Det är Wilde inför korset som ser kyrkans liturgi och symboler, som dyrkar dem, men bara av estetiska skäl, och det är Wilde som vet att detta är fel. I hans hjärta dansar Salome och hon tar av sina slöjor en efter en i hopp om att beveka den korsfästes blick, när det hon borde göra är att ta upp doket.

Publicerat den

Bilder av Flauberts och Wildes Salome

bokmässa1

Vardag igen, äntligen. Det är något med den där bokmässan, man blir så mätt på människor – hur sympatiska de än må vara. Man blir så matt av bokdrivorna, laviner av dessa böcker som bara har mycket lite att göra med det jag kallar litteratur. Det kanske låter som något slags snobbism, men är det egentligen inte – jag förstår det bara ärligt och uppriktigt inte, det där, innanför de där pärmarna, är mig helt främmande. Nå, i vilket fall är jag nu tillbaka i Stockholm och på kontoret. Jag har frigjort mig från så mycket annat arbete som möjligt för att kunna använda denna höst till översättning och kanske, om ödet så vill, färdigställandet av romanen. Återstår att välja verk och författarskap att ägna sig åt; Bloy väntar på mig, Vivien likaså. Och ändå… kanske är det något annat, mer dekadent, som lockar mer?

***

I arbetet med Salome hade jag först tänkt inkludera en nyöversättning av Flauberts novell Hérodias. Tillsammans med Salome-passagerna i Mot strömmen den kanske viktigaste texten/källan för Wilde. I slutändan blev tiden för knapp, och, för vi ska väl vara ärliga, så var texten tämligen, ja, tråkig, att arbeta med. Fokus ligger hos Flaubert på Herodes och miljöerna, Johannes Döparen och Salome spelar tämligen perifera roller. Vidare är det min uppfattning att det är lättast att översätta de författare vars temperament ligger en närmast. Jag kan hitta Baudelaires tonfall direkt, exempelvis, vi förstår varandra. Svårare då med perfektionisten Flaubert, jag uppskattar att läsa honom, men att penetrera den där mot juste-stilen, jag blir för rastlös. Att följa den där blicken som zoomar in, stannar vid tingen, besjälar dem och redogör för dem, underbart att läsa, men jag leds vid tanken på att behöva skriva det själv. Hur långt jag kom? Tja, inte mycket längre än inledning. Här i dess mycket oslipade form:

Machairous citadell reste sig öster om Döda havet, på en konformad bergstopp av basalt. Den omgavs av fyra djupa dalar, två på sidorna, en framför och den fjärde bortom. Hus trängdes mot dess fot, omringade av en mur som följde den ojämna terrängen; och staden förbands, genom en väg som skar en sicksackande skåra i klippan, med fästningen, vars höga murar mätte hundratjugo alnar, fulla av vinklar och skottgluggar, och, här och där, torn, likt taggar i denna krona av sten som hängde över avgrunden.

Inuti fanns ett palats smyckat med pelarhallar, täckt av en terrass avgränsad av en balustrad i sykomorträ där ett solsegel spände mellan för ändamålet uppställda master.

En morgon, innan dagningen, gick tetrarken Herodes Antipas dit, lutade sig mot räcket och såg ut.

Bergen precis under honom började blotta sina krön, emedan större delen av dem, därnere i avgrunderna, ännu låg i skugga. Dimslöjor svävade och revs itu: Döda havets konturer blev synliga. Gryningen, som dagades bakom Machairous, spred ett rödaktigt sken. Snart belyste den sanden på stranden och kullarna, öknen och, i fjärran, alla Judéens bergstoppar, och den slätade ut deras skrovliga och grå ytor. En-Gedi i mitten, avtecknade sig som ett svart sanddrev; Hebron i sänkan välvde sig som en kupol; Eskol hade sina granatäppleträn, Sorek sina vinrankor, Karmel sina sesamfält; och där behärskades Jerusalem av Antonia-tornets ohyggliga kub. Tetrarken vände blicken åt öster för att betrakta Jerikos palmer; och han tänkte på sitt Galiléens andra städer: Kapernaum, Endor, Nasaret, Tiberias som han kanske aldrig skulle återse igen. Likväl rann Jordanfloden över den torra slätten. Alldeles vit, bländande som ett snötäcke. Sjön tycktes nu gjord av lapis-lazuli; och vid dess sydspets, mot Yemen, såg Antipas det han fruktade. Bruna tält stod utspridda; män med spjut gick runt bland hästarna, och slocknande eldar lyste som gnistor på marken.

Det finns en annan anledning också, att jag i slutändan inte ville ha den med. För den finns i äldre översättningar, jag hade kunnat välja någon av dem om jag absolut velat ha den med i ett appendix. Men jag kände också att texten för Wilde bara varit en språngbräda, att den gett honom premisserna och scenen – men inte dramat. Fokus ligger som sagt någon annanstans. Om Flaubert är en skildrare av det yttre, intresserar sig Wilde för det inre, hans Salome är i princip ett symbolistiskt drama (jag skulle kunna utveckla min tanke kring pjäsen, och kommer att göra det, senare). Där Flaubert är utförlig, i sin skildring av Salomes dans, höjdpunkten, och uppnår något slags skräckel-effekt med kvinnodjuret som kryper som en skarabé över scenen, lämnar Wilde oss med orden ”Salome utför de sju slöjornas dans”. Inget mer om vad denna dans inbegriper, mer än dessa sju slöjor som är hans egen uppfinning och därefter Salome-figurens eviga attribut. Till huvudrollsinnehavarinnan att skapa sin egen Salome, till läsaren att föreställa sig denna dans, så mycket mer lockande då den är dubbelt beslöjad, av de tygsjok som skrivits ut och genom avsaknaden av beskrivning. Jag är rädd för att Flauberts novell, så fast förankrad bland tingen får effekten av ett facit. Aha, det var så det var, det var det som skedde, tänker vi om än omedvetet. Wildes antydda bilder så mycket skörare än de som huggits liksom i Machairous sten av Flaubert. Det är inte den vägen jag vill att läsarens tolkning skall gå. Så även om jag bifogat avsnittet där Salome dansar i bokens kommentarer väger jag upp det med Huysmans och beskrivningen av Gustave Moreaus tavlor. Det är mot den bildvärlden vi måste röra oss, tror jag.

Mot:

The Apparition

och:

Hon var inte längre bara danserskan som genom liderliga höftrörelser drog ett rop av begär och brunst ur en gammal man; som bröt konungens motståndskraft och tyglade hans vilja med hjälp av sina skälvande bröst, sin ormande midja, sina darrande lår; nu var hon, på något sätt, det symboliska förkroppsligandet av den eviga Lustan, den odödliga Hysterins gudinna, den fördömda Skönheten, överlägsen alla andra genom katalepsin som stärker hennes kött och spänner hennes muskler; ett monstruöst Vilddjur, ointresserat, oansvarigt, okänsligt, och, likt antikens Helena, förgiftar hon alla som närmar sig, alla som ser henne, alla som rör henne.

Och ändå, hos Wilde är hon dock människa. Eller en aspekt av att vara människa – ah, men det vill jag utveckla i en egen text!

***

Litet tillägg: Moreaus Salome är ju inte riktigt Wildes heller. För mycket symbol. Bilderna nedan tycker jag illustrerar hur jag uppfattar Flauberts respektive Wildes Salome:

Publicerat den

Sugen på bokköp och statuarisk Sfinx

Sedan en tid tillbaka: bibliofilens längtan. Att det ett tag varit rätt knapert rent ekonomiskt, utrymme att inhandla nöjeslektyr obefintligt. Och att det just så blossar upp en glödgad passion, en rad åtrådda volymer finns till försäljning. Om jag hade möjligheterna skulle jag fylla mitt hem med första utgåvor, signerade av författarna. Jaga rätt på sällsynta volymer, bygga biblioteket med omsorg. Också nu är det rariteterna, de och kuriositeterna som jag glädjer mig åt främst, när jag låter fingertopparna löpa över bokryggarna. Exempel? Pierre Louÿs tunna och mycket ovanliga Poétique. Linnés kuriösa skrift Om djur som faller ifrån himmelen (om lämlar, för den som undrar). Och högst upp på önskelistan? Ja, varför inte John Grays Silverpoints som jag skrev min kandidatuppsats om. Tryckt i en liten numrerad, upplaga och sedan nogsamt uppköpt och förstörd av författaren själv, dekadenten blev präst på äldre dar och arbetade ihärdigt på att utplåna alla spår efter den yngling som varit Oscar Wildes förtrogne. Och på tal om Wilde, jag skulle inte tacka nej till en liten volym, med sina antikinspirerade utsmyckningar, av den långa och så dekadent ornamenterade dikten The Sphinx.

Ja, en dag skall jag översätta den i sin helhet. Men det är så tidsödande med meter och rim. Såhär låter det om man inte tar hänsyn till sådant, om man begränsar sig till ordens andemening (om man tänker sig en tvåspråkig utgåva, naturligtvis i faksimil, där svenskan mer är ett stöd för läsningen av engelskan, är det kanske till och med ursäktligt):

SFINXEN

I ett dunkelt hörn utav mitt rum, längre än vad jag kan föreställa mig

Har en vacker Sfinx så stum betraktat mig genom mörkrets skiftningar

 

Oantastlig och orörlig, hon reser sig aldrig upp, gör aldrig minsta åtbörd

Ty för henne betyder silvermånar intet, ej heller solars lopp

 

Rött följer på grått i skyarna, månskensvågor går i ebb och flod

Men med gryningen går hon aldrig, när natten faller är hon där.

***

Gryning följer på gryning och nätterna de åldras alldeles som den förunderliga katten

på den kinesiska mattan sträcker ut sig, ögon av satin bräddade av guld

 

På mattan ligger hon och lurpassar och på hennes gulbruna strupe

Böljar pälsen mjuk och sidenlen, krusar sig ibland till öronspetsen.

 

Kom närmre, min älskade seneschal! Så dåsig, så statuarisk!

Kom närmre, du utsökta och groteska varelse! Hälften kvinna, hälften djur!

***

Publicerat den

4. Berömda dandyer: Oscar Wilde

oscar-wilde

De unga åren: medelklassens sedvanliga mundering. Plommonstopet, Bowler, tweed i klara färger och bekväma byxor väst och kavaj. Inget som provocerar, men inte heller någon studie i diskretion. När tiden vid Oxford lider mot sitt slut bestämmer han sig för att bli en “Professor of Aesthetics”. Nu: knäbyxor, kravatt, sammetskappor och stora kragar man kan fälla ner. Bär han inte på en stor, slokande lilja? Han följer sina ”Principles of Aestetics” nu; spelar sin roll eftersom den är sannare än vad verkligheten någonsin kan vara. Två år efter att han kommit till London ifrån Oxford är han en stjärna. Han ägnar sig åt sitt skrivande och sin kvickhet. Om Oscar luktar det hypnotiskt och drömmar – han baddar pannan i violvatten. Inte som hos Schiller alltså, som inte kunde arbeta utan lukten av ruttnande äpplen…

***

Och häri ligger hela skillnaden mellan romantik och dekadens. Oscars tunga, sövande dofter – steget är inte långt till opiumhålan eller des Esseintes exotiska blomster som är riktiga men ser konstgjorda ut. Du skickar efter de förnämsta violerna från Parma; du hämtar inte in frukt från Voltaires noggrant skötta trädgård. Men ni undrar om Schiller? Historien går som så att Goethe kommer på besök till sin skaldvän, den tyska romantikens två främsta är samlade, och sedan är det lika olika bud, är Schiller sjuk och sängliggande eller är han ute? I vilket fall sätter sig Goethe vid vännens skrivbord och slås av stanken av ruttnande äpplen, han öppnar en låda: förruttnelse och frukt. Chocken, stanken!, är så överväldigande att Världsandens teoretiker nästan svimmar och snabbt öppnar ett fönster. Fru Schiller förklarar sedan att hennes make inte kan arbeta utan den starka lukten. I DN läste jag för ett tag sedan att förklaringen skulle kunna vara att ruttnande frukt ger ifrån sig en lätt berusande gas – ja, alla har vi våra droger. Och på Peter Englunds blogg, där jag först stötte på detta stycke litteraturhistoriska kuriosa, fick jag lära mig att det finns en nervgas – soman – som doftar ruttnande äpplen. Nå, men allt detta är utvikningar.

 ***

Han skriver dramatik nu, Oscar, och den spelas. Strålkastarljuset har hittat honom och det är nu, först nu, han blir en sann Dandy. Ekonomisk säkerhet och flödande kreativitet – i skuggorna väntar Lord Alfred Douglas, den älskade Bosie, och andra unga män. Det är inte ungdomens framgång, den som alltid gränsade till ökändhet och skandal. Klädernas snitt blir enklare, de speglar Regentskapstiden, Regency, då Brummell fick överklassen att lägga av sig pudrade peruker och överdådiga toiletter till fördel för en enkel, svart frack. Men en frack av utsökt snitt. Wilde vet vad han gör, när klädseln blir kyligt korrekt. Förfiningen, elegansen – det som gör honom förmer än andra – sitter inte i tyget, det sitter i honom. Det sitter i sättet han för sig och i hans kvicka och intelligenta repliker. Han har lärt sig nu, det alla stora dandyer måste lära sig: en grön nejlika i knapphålet, en klarröd väst eller en bröstknapp med en turkos eller diamant – det gör så mycket större intryck än slängkappor, sammetsvästar och de stora gesterna.

***

I slutet av mars utkommer översättningen av Barbey d’Aurevillys Dandyismen på Alastor Press. I väntan på detta kommer ett antal texter och porträtt på temat dandyism publiceras här på Stasimon. Tidigare inlägg i serien kan du läsa här.

Publicerat den

Rundgång

Att livet rör sig i cirklar; den eviga återkomsten av det samma etc. Det här är omläsningarnas sommar, nu tar jag mig an Maria Gripes Skuggserie. Då – när jag som barn läste dem insåg jag aldrig att det utspelade sig nästa ett sekel tidigare. Jag var vagt medveten om att det handlade om ”förriti’n” men en inte allt för avlägsen dåtid. Jag levde mer i den tiden än i min egen samtid – förstod inte att den var mig förlorad och eftersom jag var ett barn var den därför inte det. Och en märkligare: litteraturen jag senare skulle ta till mitt hjärta, den fanns redan här. Wildes The ballad of Reading Gaol, en av mina sena tonårsårs viktigaste texter (verserna jag hämta styrka ur: Yet each man kills the thing he loves […] The coward does it with a kiss, The brave man with a sword!), den finns här! Och Amiels En drömmares dagbok som jag köpte på ett antikvariat 2007? 2008? Bara för att den dåvarande pojkvännen vurmade för dagböcker och hade väckt mitt intresse för genren. Den är där, i en av skuggboken. Denna bok ”icke för alla, kanske icke ens för många” (ett epitet jag skulle kunna ge alla de böcker jag ägnar mig åt!) som jag dock äger i Klara Johansons översättning och inte Ellen Keys (”denna bok är inte…” är hämtat ur den senares förord) öppnar jag nu, bläddrar förstrött och plötsligt:

Berlin, 15 mars 1848. – Jag måste göra slut på detta liv av ensidig receptivitet och börja producera. De är på tiden att bli färdig och visa resultat, att producera och specialisera. Du är snart tjugosju år. Din ungdom och kraft bör begagnas. Om inte ditt liv ska förrinna till ingen nytta får du lov att koncentrera dig utan dröjsmål. Du bör ålägga dig ett verk. Ett verk: må det vara din dagliga och stundliga tanke. Arbeta medan dagen är. Du bär ansvar för det pund som blivit dig givet.

Du är snart tjugosju… Ja, för mig är det tjugosjunde levnadsåret snart utrunnet. Nu måste jag väl erkänna att jag inte är helt missnöjd med de senaste årens prestationer, och ändå… Alla projekt som värker i mitt bröst.