Etikett: Min väninna

Det är torsdag, men jag behandlar dagen som en fredag eftersom det är midsommar imorgon. Alltså har jag, efter att ÅTERIGEN varit sjuk tillsammans med barnen, gått till caféet där jag ägnat förmiddagen åt att läsa klart en avhandling om Maupassant nihilistiska fantastik och hur den kan kopplas till Schopenhauers filosofi. Det kommer bli ett stycke, kanske två i förordet och ändå behöver min tanke all denna mat, all denna stimulans för att spinna egna resonemang.

Jag har varit för trött och febrig för att läsa (bara lyssnat på ljudböcker som jag ofta gör nuförtiden, kanske borde jag skriva korta reflektioner över de lyssnade titlarna, som ett sätt att inte förlora dem fullständigt?) men jag började ändå läsa Anita Goldmans fina sommaressä för Föreningen Valv. Goldman börjar med att beskriva sin trädgård, och arbetet med den under vår och försommar.

Jag har klippt ned och rensat undan och kanske lagt till något runt rötterna som jag hoppas skall få perennerna att må extra bra och sedan vattnat under en lång kall vår och tittat ut över rabatterna från fönstret och huttrat och tänkt att vi borde plantera något mer, för det ser så kalt ut mellan växterna och varje år och på nytt glömmer jag hur frodigt och vilt och yppigt det kommer att se ut när allt slår ut, glömmer för att en sådan obeskrivbar rikedom och skönhet kan man inte minnas, bara erfara, igen och igen, varje försommar och på nytt och som om det var första gången.

Jag blev tvungen att lägga ifrån mig texten efter bara några sidor, en stor sorg hade kommit över mig. Visst, jag kan sakna att ha en trädgård, det har jag skrivit om tidigare. Om min längtan att sitta en berså med ett glas vin eller på en varm altan med en kopp kaffe och möta dagen. Men att sköta trädgården, detta vackra, tålmodiga arbete som förbinder en med jorden – hur jag än försöker kan jag inte uppbåda entusiasmen. Jag är en flanör i en park, jag suger i mig det sköna och prakten, det fysiska arbetet som jag teoretiskt kan värdesätta vill jag helst slippa befatta mig med. I mig finns inte tålamodet, än har jag inte utvecklat förmågan att slå rot. Så det var inte det som fyllde mig med smärtsamt vemod.

Jag tänkte på min väninna, som har en trädgård där hon odlar och gräver och så småningom skördar. I termer av trädgårdar är hon min motsats, vill bara driva upp det som går att äta, är ointresserad av blommor. Jag ser inte poängen med en växt som bara är grön, vill bara ha blomsterprakt och dofter. Mitt ideal är en rosengård som blommar och blommar och blommar, månad efter månad. Nå, så jag tänkte på min väninna med sina små barn i trädgården som klättrar på slänten upp till huset som ligger på sin lilla kulle, breder ut sin trädgård kring sig som en borgarfröken sina kjolar.

Ett tag såg det ut som att vi skulle bo där som grannar, men livet tog en annan vändning och nu bor jag en tågresa bort från den där trädgården. Det är något med de där slumpartade vägskälen, de som får stora konsekvenser för hur ens tillvaro ter sig. Man ser tillbaka på vägskälet, och skymtar den andra vägen som försvinner runt en krök. Likväl har man känslan av att den där vägen fortsätter, alldeles oberoende av en själv. Att den osedd löper parallellt med den stig som man hamnat på. I vissa stunder, som när man slagit sig ner för att läsa en sommaressä till exempel, skymtar man den plötsligt genom träden.

Ja, det är som att träden glesnar och där är det, det andra, olevda, livet. Ett liv mer sammanvävt med väninnans. När jag blev gravid och funderade på vad jag skulle vilja ge mina barn så var fler vuxna en viktig sak, men också andra barn. Kamrater som är mindre än syskon, men är mer än vänner därför att deras närvaro inte är beroende av barnens egna, sköra, vänskapsband. It takes a village – brukar det ju heta, och jag tänker att en by är en värdefull gåva att ge vidare. Men kanske också att få själv. Och det finns en annan, särskild, kvinnlig gemenskap med andra mödrar som man inte kan dela med sin man, hur närvarande han än är och hur jämställd relationen än må vara. I det andra livet, det som inte blev, kan vi mammor avlasta varandra. Gå undan med vårt minsta barn medan de stora leker i en stor lycklig flock. Det finns två hus, de ligger nära varandra, så därför kan man samla den stökiga hopen i ett när det andra behöver stillhet – för att amma ett litet barn eller städa och dammsuga ett vardagsrum. Jag tänker att när man bakar ett bröd kan man lika gärna baka två, gör man en plåt bullar kan man göra ytterligare en, och gå över med. Har man svårt att hinna till förskolan och hämta, har man en läkartid – då finns ett hus vars dörr är öppen, dit har man nyckeln, man vet att barnen har som ett andra hem där. Och jag tänker att min väninna hade kunnat hjälpa mig med min trädgård och arbetet jag tycker är så tråkigt, jag hade kunnat återgälda det med att hjälpa henne med det hon inte har tålamod till.

Kanske hade det inte blivit så självklart i verkligheten. När jag skriver klart det här inlägget är det sent, utanför är sommarhimlen så ljust mörkblå som den bara blir natten innan midsommar. Sluter jag ögonen och ser på det andra livet blånar himlen också över vår stockholmsförort och vi sitter fortfarande ute med varsitt glas vin, insvepta i mjuka filtar medan husen stillats och barnen somnat. Nu väntar sommarlovet med sina utflykter och äventyr. Det doftar av rosorna i min trädgård, vi äter jordgubbar från hennes.