Tycker inte ni att världen blir allt påtagligare, att det blir svårare att vända sig ifrån den och inåt, bortom? Det känns snarast oansvarigt, rentav oanständigt? Du går från ditt bekväma boende i bostadsrätt i Stockholms innerstad till ditt arbete och möter på centralstationen människor som lämnat allt, förlorat allt – för att komma till vårt kalla land och förvaras i en tröstlös gympasal, till ett land där statsministern låter sätta upp tältläger fast första frosten nalkas: bitande, dödlig. I samma stund, där civilisationen en gång grydde: blod och död, halshuggning och död och tusenåriga monument som sprängs i bitar. Det är ohyggligt, nästan outhärdligt att tänka på. Det är en allt livets, det skönas och det godas, negation, lika svart som mördarnas banér. Det är så att man önskar att en gammaltestamentlig gud skall vakna till liv och stiga upp ur den röda myllan. Trampa, trampa allt i sin väg… jag kan inte sluta tänka på Jesaja:
Hur skulle det man inte betalar ett pris för kunna vara något värt?
Vem är han som kommer från Edom,
från Bosra i högröda kläder,
så präktig i sin dräkt,
så stolt i sin stora kraft?
”Det är jag, som talar i rättfärdighet,
jag, som är en mästare till att frälsa.”
Varför är din dräkt så röd?
Varför likna dina kläder en vintrampares?
”Jo, en vinpress har jag trampat, jag själv allena,
och ingen i folken bistod mig.
Jag trampade dem i min vrede,
trampade sönder dem i min förtörnelse.
Då stänkte deras blod på mina kläder,
och så fick jag hela min dräkt nedfläckad.
Ty en hämndedag hade jag beslutit,
och mitt förlossningsår hade kommit.
.
Det där hoplappade trumpetfodralet som färdats över medelhav och längs Europas vägar: fodralet gör liksom verkligheten surrealistisk. Som vore man del av ett större narrativ, historiens pennor hörs raspa, men man själv är för liten och obetydlig för att se berättelsen ety den är alltför stor. När jag en gång började intressera mig för litteraturen, då var det av ren leda (stämning: the rain falls hard on a humdrum town). De världar som blommade i mig tycktes verkligare än själva verkligheten. Jag berömde mig för mitt dubbla seende, jag kunde tillbringa dagar att sitta i min soffa eller ligga på min säng och dagdrömma. De artificiella världarna framträdde för mig klara och tydliga, världen själv var grå och tråkig. Nu brinner världen, och det är svårare att döva sina öron för dess larm, att sjunka ned i boksidorna. Inte för att jag hemsöks av något slags idealistiskt patos om att jag vill ut och göra gott, utan för att världen med sina nyfunna konturer vunnit i, ja, påtaglighet. Men på något sätt förhöjs litteraturens värde i detta tillstånd, den är svårare att tränga in i, visst, men hur kan det man inte betalar ett pris för vara något värt? Man måste ge upp lite av den verkliga världen, av den omtöcknande, ohyggliga, berusande känslan av att vara i all denna påtaglighet, all denna verklighet. Man måste vända den ryggen och den rörelsen betyder något nu när det faktiskt är något man vänder sig bort från. Man går hem från arbetet och tar tunnelbanan hem. Man sätter sig vid skrivbordet, slår kanske upp ett glas champagne och tvättar sitt inre rent från bilden av trumpetfodralet. Ur sitt medvetande utplånar man allt vad flyktingkris och syrienkrig heter: man tar steget till en annan tid, en annan värld – dold och antydd – och låter den för en timme eller två vara verkligare än verkligheten. Och den handlingen är ohygglig – men i all sin ohygglighet sublim och oändligt skön.
Hillevi Norburg 