Kära dagbok. Idag kom hösten och med den höststormarna till Valldemossa. Vinden river trädens kronor och kastar skyfall efter skyfall mot vårt hus, som knakar och knäpper i ovädret. Fönsterluckor och dörrar slås upp, ett litet kaktusträd i trädgården har brutits.
Det var länge sedan jag sov så dåligt som i natt. Mitt sinne vandrade från mardröm till mardröm – den ena mer sinnrikt utarbetat av mitt minst sagt diaboliska undermedvetna. Och på detta stormen utanför och någon gång under natten ett insektsbett som jag i mitt omtöcknade tillstånd övertygades pm måste härröra ur en (förmodligen giftig) spindels käftar. Framåt femtiden stod jag inte ut utan ringde och väckte min make – ett hav, det klaustrofobiska i att befinna sig på en ö!, en kontinent bort – som kunde lugna mig varvid jag ändå fick några timmars förhållandevis ostörd sömn.
Efter en sådan natt skulle man kunna tro att arbetsfliten vägrade infinna sig. Icke så! Jag har haft en utmärkt dag hittills, inspirationen flödar och liksom i karp- och sköldpaddsdammen jag har utsikt över går vågorna höga i mitt inre. Eftersom jag nu bor i det minsta av de tre rummen som är i bruk lade jag utan samvetskval beslag på den inglasade verandan där jag tillbringat hela dagen i stormens halvljus tillsammans med Vivaldi och Paulina 1880. Med andra ord finns all anledning att vara nöjd med tillvaron – men jag fruktar att mornarna jag vaknar i ett tillstånd av yttersta förvirring, övertygad om att jag är i min egen säng, chockerad av att omgivningen är främmande och fel, kommer att komma med all större regelbundenhet. Jag ser mig gärna som en resande, kosmopolitisk människa – egentligen gör det mig utmattad och allra helst kryper jag ihop som kräftdjuret i sin snäcka hemma i soffan, i en älskads famn, med en eller två spinnande katter intill.
Hillevi Norburg 