Så, det kom en recension av Färger. Att Gourmont uppmärksammas inspirerar alltid odelad glädje och jubel vid det här skrivbordet, absolut. Men en sak har sedan dess gnagt i bakhuvudet – att Färgers tema skulle vara sex? Denna samling stämningar: en kvinna, en blomma, några färgintryck. Nå, det är sant att samröret kvinnor och män emellan är helt central och visst inbegriper det sexualitet. Och visst har flera av novellerna drag av erotik, men jag ser dem inte som variationer på olika sexuella situationer. Den som köper boken och väntar sig sexuell uppspelthet blir nog besviken. Sex som tema? Om inte annat skulle jag säga att det vore en förenkling. Ordet som kommer för mig är snarare lidelse. Jag kan inte låta bli att undra, är lidelse den moderna människan främmande? Har vi reducerat känslolivets spektrum till kärlek och sex? Kärlek är ingen kroppslig känsla, den är omtanke och värme – den kan sträva efter ömsesidighet, gör det oftast men inte alltid och har därför något altruistiskt och osjälviskt över sig. Sex är bara kroppslighet, den kräver en annan kropps villighet men är stum inför den andras inre och i grunden självisk, den egna njutningen det överhängande målet. Lidelsen ligger kanske däremellan – den är osjälvisk såtillvida att den inte kräver något av den andra, men å andra sidan självisk då den omilt tar hela subjektet i besittning.
Är det måhända så att i en tid där skolbarnen lär sig att “Jag bestämmer hur jag känner och i dag väljer jag glädje” inte finns utrymme för en genomgripande och ostyrbar känsla, en känsla, det hörs redan i dess namn, förbunden med lidandet? Finns här plats för smärta, eller skall den patologiseras och kureras bort? Lidelsen är en svaghet, en böjelse. Lidelsen är åtrå, men inte nödvändigtvis av sexuell art – vi som så gärna läser allt i termer av sexualitet, blir det omöjligt att ens föreställa sig en närmast fysisk längtan som ändå inte har sin grund i könsdriften? Är det en omöjlig tanke: en man som åtrår annat än sexuellt? Vidare: lidelsen kan du inte välja, vare sig att känna eller att välja bort. I en text av Barbey d’Aurevilly som jag nyligen översatt (mer om den vid senare tillfälle) talar han om ”detta djävulskap till instrument som är den mänskliga naturen: så komplicerat och ibland i olag” där känslorna är dess olika strängar. Jag tänker att när lidelsens satts i svängning genomsyras sinne och kropp av dess baston. Oavsett övrig melodi utgör den ensam klangbottnen och hela organismen skälver med dess lågmälda vibrationer.
Vidare: det är denna baston, så låg att du du inte hur den med örat utan i bröstet, som Gourmont klätt i en färg. Den blå, den vita, den zinzolina, den violetta… etc. etc. Dessa toner som resonerar genom var och en av de tretton novellerna.
Hillevi Norburg 