Hej bloggen, det var ett tag sedan, jag vet. Jag sitter med det något plågsamma arbetet att skriva efterord till översättningen jag pysslat med de senaste månaderna. Med översättning finns det något mycket befriande i att det du försöker formulera redan finns, du behöver inte ta ansvar för det – bara säga det en gång till, fast på målspråket. Det finns såklart det där att vara originalet troget, att förvalta det väl – men av någon anledning är det inte lika obehagligt som att själv göra sig synlig i text. (Detta gäller inte skönlitterära texter dock, som bara kan generera smak- och hantverksomdömen, av någon anledning är det värre när det handlar om kunskap och slutsatser. Med andra ord: jag har tydliga mindre problem med att vara obegåvad än dum). Och nu är det så mycket värre sedan jag genom den där SvD-artikeln insett att det faktiskt finns dem därute som läser det jag sitter och svettas över här hemma i soffan. Likväl betyder att jag överhuvudtaget kan med att dela med mig av det här att jag närmar mig slutet. Vi ses igen när det är över, i väntan på det får ni en fin pegasus av Odilon Redon (den påminner mig lite om enhörningsfontänen på Isola Bella)!
Hillevi Norburg 