Baudelaires hatt

Kapitel 13 i Atlantis barer av Durs Grünbein handlar om diktarna och deras dragning till havet och där stöter jag på en gammal vän:

Där är Baudelaire som, på sin första och enda sjöresa i riktning mot Indien, vänder och far tillbaka till Paris. På ön Bourbon (idag La Réunion), berömd för sina vaniljväxter, ramlar han i hamnen från en repstege ner i vattnet och blir uppdragen på land, alltjämt med böckerna under armen. ”Endast hans hatt blev hajarnas rov”, heter det i ett anonymt kolportage för en parisisk dagstidning.

Hatten igen! I den lilla boken Cinq journées avec Charles Baudelaire à Bruxelles av Georges Barral att författaren nämner Baudelaires hatt: ”Likt Nadars har den en excentrisk kontur, som passar hans framtoning som plågad estet. Hatten kom att vara upphov till ett par komiska missöden, då folket i Bryssel skulle visa sig oförmögna att skapa något liknande åt honom.”

*

 

Jag tänker mig en bilderbok, som förtäljer denna hatts (eller snarare dessa hattars) alla äventyr. Nästan lika intressanta, våghalsiga och oemotståndliga som tankarna under den hjässa de täckt.

*

(Ni har väl uppmärksammat att Alastor Press erbjuder Baudelaires Arma Belgien  och Huysmans En Route för det gentila priset 320 kronor. Oemotståndligt, inte sant?)

Boktips: Atlantis barer

Essäer är en genre man borde läsa lite oftare. För ett tag sedan hade jag nöjet att läsa den tyske poeten Durs Grünbeins Atlantis barer – Fjorton dykningar efter en versrad utgiven som en del av förlagets Ersatz essäsatsning. Jag vill egentligen inte säga något om texten. Det är en text där man bara vill citera stycke efter stycke – att sammanfatta, lägga till rätta och förkorta tycks mig anstötligt. Hellre då stanna vid en enkel uppmaning: läs själva! Boken i sig är ganska kort, men inbjuder till omläsningar. Till att låta blicken lämna boksidan för en stund och oseende stirra framför sig medan Grünbeins ord möblerar om i ens inre. Det räcker inte? Ni vill veta mer innan ni klickar på ”köp” på adlibris eller uppsöker närmaste bibliotek? Såhär: det handlar om en rad i en av Grünbeins dikter: Atlantis barer. En fördjupning om man så vill, i cirklar rör vi oss kring denna enda rad. Genom gamla semesterminnen, genom litteraturhistorien, och myterna går rörelsen. Och framför allt handlar det om havet, havets plats i nämnda semesterminnen, litteraturhistoria och myter. För inte allt för länge sedan skrev jag just något om detta att poeterna ibland är de bästa litteraturtolkarna. Här har vi essäer som i mångt och mycket följer poesins logik – det är så njutbart att min prosa som bara är prosa och inte alls poesi inte förmår uttrycka det. Fortfarande inte övertygad? Nå, så ett utdrag då:

Mittemot närmare bestämt, i ett hörn av det lokala Museo Archelogico, i form av en enkel teckning. Den visade den sportiga profilen av en man som hoppar ner i vattnet från ett torn, för alltid stelnad i flykten. Det som framställdes var exakt det ögonblick då en människa lämnar fast mark under fötterna men ännu inte nått det nya elementet, Mannens blick var stelt riktad mot strimman av blått under honom, fast på samma gång sällsamt levande, med ett nästan listigt glitter i den i ögonvrån inprickade pupillen som förlänade honom ett lite skelögt utseende. Han hängde bokstavligen i luften, som för att illustrera Zenons berömda liknelse om pilen.

Ett till?

För att än en gång bli abstrakt: Vad är det som verkar i en metafor? Är det som filosofer menar, dess genuina autism som gör den gåtfull och just därför förförisk? Är metaforer, som enbart språkliga produkter, helt självrelaterade föreställningar, inåtvända bilder med en på sin höjd lös referens till yttervärlden?