23 juli. Så har vi flyttat. Utanför mitt fönster: en livligt trafikerad gata. Stadens ljud: bilar, bussar, människoröster och om kvällen sorlet från baren mittemot. Själva hemmet är tämligen litet, jag tänker på det som en liten cell, att klä med böcker och arbete. Här finns liv att stiga ut i, tre trappor ner, genom porten och där ligger Södermalm. Vi gör promenader genom stockholmsgrönskan, vi upptäcker barer och berusar oss på vin och på liv. Som den lockar, staden som sorlar därute. Och samtidigt, så gott det gör att återigen sitta vid sitt skrivbord, djupt försjunken.
***
24 juli. Sitter i fönstersmygen och ser ut över träden och takåsarna. Undrar om det inte är så jag tycker bäst om min stad, som en vacker fond. Oavsett om jag är ute i staden eller i mitt fönster drar jag mig för att interagera. Söker inte stora städers slumpmässiga möten. Vill de ska vara främlingar, vill inte fastna i någons medvetande. Vill teckna mig mot kulisserna – utan medspelare och publik.
***
25 juli. Som om jag i min cell och min ensamhet kunde förtränga den samtid som äcklar mig. Det är fredag och det betyder att DN kommer tumlar in genom brevinkastet. Över frukost bläddrar jag förstrött och provoceras i sedvanlig ordning av kultursidan. Klassikervarning? Som om det verkligen vore ett stort problem att folk läser alldeles för mycket – och då för mycket klassiker? Om man nu vill varna för litteratur, finns det inte en mängd skvallitteratur att avråda sina läsare ifrån? Det är en så trött gest, att vilja riva ner från piedestalen i en värld där det inget finns på piedestalerna och knappt ens några piedestaler. Jag minns det från tiden vid universitetet, den busiga revolten i att förhålla sig respektlöst till kanon och klassiker. Men hur självständigt, hur intressant, är det förhållningssättet om alla, från professorn till grundkursstudenten, anammar det? Det som menas som en lätt rebelliskt vanvördig gest, rebellisk och tuff, blir den förväntade. Jag menar naturligtvis inte att alla klassiker per automatik skall behandlas med blåögd vördnad, utan det skall förstås mot bakgrund av det knappa utrymmet på kultursidorna, där s k klassiker behandlas allt mer sällan (till förmån för tv-serier och skvallitteratur). Om man då väljer att kommenterar något skrivet i en annan tid än vår, ska det verkligen vara i negativa ordalag? Är den äldre litteraturens enda roll idag att spegla våra egna, o så överlägsna, värderingar i?
Hillevi Norburg 