16. Dandyer och demimonder

cowper vanity

Den kvinnliga dandyn då, finns hon? Knappast, är det kanske lite tråkiga svaret. Betänk vad dandyn är, ett sätt att vara och förhålla sig till sin omgivning. Att alltid överraska, att bara vara yta. Till världen förhåller han sig likgiltigt. Köttets frestelser intresserar honom inte, eller möjligen bara flyktigt. Det är något androgynt över honom, androgynt inte därför att han mindre manlig, utan därför att han är mindre mänsklig. Likväl bär han flera av de kvinnliga attributen: omsorgen av sin klädsel, vikten vid fysisk skönhet. Han behöver inte vara född vacker, han blir det genom att veta skönhetens värde – och dess pris. För att ställa sig bortom samhället, måste han agera emot dess lagar. Som man är han därför inte speciellt viril eller driftig.

När man idag talar om kvinnliga dandyer tenderar även den som nyanserat resonerat kring dandyismens filosofiska och estetiska överbyggnad när det kommer till männen, begränsar sig till att nämna dagens modeikoner. Den mest vulgära analysen är väl att den manlige dandyn är kvinnlig till sättet, alltså är kvinnan i manskläder, tänk Marlene Dietrich, dandy. Eller så tar man någon med inflytande i jetset-kretsar, tänk Paris Hilton. Eller, så tar man en kvinna som provocerar med sin klädsel och likväl är tongivande, tänk Lady Gaga eller Madonna. Det sista av dessa förhållningssätt är kanske minst vulgärt då det ändå tar till vara på något av dandyismens subversitet. Men man missar dessvärre dess intellektualitet, dess kyla och dess likgiltighet. En Lady Gaga eller en Madonna är i allra högsta grad engagerade i världen.

Nej, vi måste nog tänka på dandyn som en historisk företeelse, en människotyp som gått oss förlorad. Och i forna sekler är den kvinna som har alla hans egenskaper ingen dandy, utan demimonde. En demimonde, en av dessa stora horisontaler, är det namn vi ger en typ av kvinnor i 1800-talets Frankrike. Hon är mer än prostituerad, men mindre än en älskarinna. Mindre än en älskarinna därför att hennes kärlek (och kropp) är till salu, men mer än den prostituerade därför att hon väljer sina älskare (ur en skara mycket prominenta herrar). Liksom dandyn odlar hon sin kvickhet och excellerar i samtalskonst. Hon är inte nödvändigtvis speciellt vacker, hon är en kvinna man kan tala med och som gör intryck med sättet på vilket hon för sig.

Léonide was a modern Ninon de l’Enclos; witty, very intrigante, very ambitious, very good-natured, and very amusing and bonne fille. She was not beautiful, indeed hardly pretty, but she had a clever and pleasing face. Like the famous Ninon, … she brought la galanterie up to the level of fine art, and her admirers came from all sorts and conditions of men. [Om Léonide Leblanc, ”Mademoiselle Maximum”]

En del av hennes lockelse ligger också i att hon alltid kommer att behålla ett visst avstånd till sin älskare, hon blir inte förälskad – där är hon likgiltig. Hon är inte asexuell eller speciellt avmätt – men sen är ju det vad som förväntas av en kvinna i dessa tider. Precis som att dandyns motstånd ligger i hans androgyna hållning, gör demimondens det i och med att hon särar på benen och tillåter sig att vara en sexuell varelse. På detta sätt är de båda undantagsmänniskor, de erkänner samhällets lagar och seder men arbetar sedan emot dem.

Paiva-copie-1La Paîva

Och vidare: detta att de nästan upplöser vad det vulgära sinnet vill ange som deras konstituerande attribut. De rör sig inte mot det överlastade utan mot den enkla och fulländade. Det upphäver klädernas inverkan tills de bara är klädda i dimmor och moln. Jämför följande två passager. Det första ur Barbey d’Aurevillys glasklara analys om dandyismen, det andra om andra kejsardömets kanske mest berömda demimonde, La Païva:

Det fanns en tid, kan ni föreställa er, då dandyer vurmade för luggslitna kläder. Detta skedde just under Brummells tid. De hade nått sin impertinens slut, de förmådde inte mer. De kom på denna idé, som var så dandysk (jag hittar inget annat ord för att beskriva det) att låta riva sönder sina kläder innan de tog på sig dem; hela tygets omfång, tills det inte var mer

än ett slags spets – ett moln. De ville gå i sina moln, dessa gudar! Förfarandet var mycket känsligt och mycket tidskrävande och för att utföra det begagnade man sig av en bit slipat glas. Nå, där är ett verkligt dandyskt faktum. Klädseln har inget med den att göra. Den är nästan inget alls.

She emerged from this vehicle, enveloped in a blue fox fur pelisse of inestimable price; beneath the pelisse she wore some flamboyant dress… No, I’m wrong, it wasn’t flamboyant; on the contrary, it seemed a mere nothing. She just wore lace, cashmere, diamonds on every finger, earrings worth twenty thousand livres apiece; in short, she showed a luxury, simplicity and taste… as if she ha been born in swaddling-clothes which were woven by the fairies. It was magical.

***

I slutet av mars utkommer översättningen av Barbey d’Aurevillys DandyismenAlastor Press. I väntan på detta kommer ett antal texter och porträtt på temat dandyism publiceras här på Stasimon. Tidigare inlägg i serien kan du läsa här (om Alfred d’Orsay), här (om Oscar Wilde), här (om spegelbilden), här (där Baudelaire uttalar sig i ämnet).

7. 3 x Baudelaire om Dandyn

Baudelaire_1844

Den rike, sysslolöse mannen som, även om han är blaserad, inte har annat för sig än att vandra lyckans stig, mannen som växt upp i lyx och alltsedan ungdomen är van vid att bli åtlydd av andra; mannen slutligen vars enda yrkesutövning består i elegansen, åtnjuter ständigt, och i alla tider, en distinkt fysionomi i en kategori för sig. Dandyismen är en opåtaglig institution, lika bisarr som duellen. Därtill är den gammal, eftersom Caesar, Caitilina och Alkibiades förser oss med lysande exempel; slutligen även allmän, enär Chateaubriand funnit den utmed Nordamerikas sjöar och i dess skogar. Dandyismen, som är en institution bortom lagens råmärken, behärskas av rigorösa lagar vilka alla dess medlemmar är strikt underkastade, och detta oavsett vilken eldig kraft och vilket oberoende som i övrigt kännetecknar deras karaktärer.

***

Vare sig dessa män låter sig kallas raffinerade, otroliga, vackra, modelejon eller dandys, så har de alla samma ursprung, i sitt motstånd och sin revolt är de alla del av en och samma karaktär, är de representanter för det bästa i det mänskliga högmodet, för det idag blott alltför sällsynta behovet av att bekämpa och nedgöra trivialiteten. Därigenom uppstår hos dandyn den provocerande kastens högdragenhet, för att inte säga kallsinne. Dandyismen uppträder i synnerhet i sådana övergångsepoker då demokratin ännu inte hunnit bli allomfattande och aristokratin ännu blott delvis är vacklande och fördärvad.

***

Den obekymrade hållningen, det säkra uppträdandet, airen av enkelhet den härskandes attityd, sättet att bära kostym och styra en häst, dessa lugna gester som likväl låter en ana kraften, och som, då vår blick upptäcker ett av dessa privilegierade väsen hos vilken det sköna och det förfärande ingått en mystisk förening, ger oss anledning att tänka: ”Denne man är kanske förmögen, men i synnerhet är han en Herkules i avsaknad av uppdrag.”

Dandyns karakteristiska skönhet består särskilt i den kalla uppsyn som följer av det oåterkalleliga beslutet att aldrig tillåta sig bli rörd; man skulle kunna tala om en latent eld som blott åter sig anas; som skulle kunna men inte vill flamma upp. Detta har mästerligt fångats i dessa bilder.

(Ur Det moderna livets målare av Charles Baudelaire, i översättning av Lars Holger Holm)

***

I slutet av mars utkommer översättningen av Barbey d’Aurevillys DandyismenAlastor Press. I väntan på detta kommer ett antal texter och porträtt på temat dandyism publiceras här på Stasimon. Tidigare inlägg i serien kan du läsa här (om Alfred d’Orsay), här (om Oscar Wilde) och här (om spegelbilden).

5. Spegelbilden

Skulle Narcissus, givet en sådan sak vore möjlig, inte alls förälska sig i sin egen person hade han träffat sig i köttet och inte i spegeln? Ligger dandyns lockelse, attraktionen då i att han är den som närmast kommer att reducera sin person till spegelbild? Det vill säga: vår fysiska uppenbarelse manifesterar alltid i någon mening vårt inre, för dandyn sammanfaller de båda. Det är inte, som för oss andra, två sidor av samma mynt. Det är ett mynt med bara en sida. Jaget inte speglat, inte heller jaget reducerat till spegel; en spegel utan jag? Är det inte vad Barbey d’Aurevilly säger när han påpekar att Brummells storhet, han var Dandy och han var ingenting därutöver? Inga andra begär, inga andra förmågor en detta enda – att vara dandy!

***

I slutet av mars utkommer översättningen av Barbey d’Aurevillys DandyismenAlastor Press. I väntan på detta kommer ett antal texter och porträtt på temat dandyism publiceras här på Stasimon. Tidigare inlägg i serien kan du läsa här (om Alfred d’Orsay) och här (om Oscar Wilde).

4. Berömda dandyer: Oscar Wilde

oscar-wilde

De unga åren: medelklassens sedvanliga mundering. Plommonstopet, Bowler, tweed i klara färger och bekväma byxor väst och kavaj. Inget som provocerar, men inte heller någon studie i diskretion. När tiden vid Oxford lider mot sitt slut bestämmer han sig för att bli en “Professor of Aesthetics”. Nu: knäbyxor, kravatt, sammetskappor och stora kragar man kan fälla ner. Bär han inte på en stor, slokande lilja? Han följer sina ”Principles of Aestetics” nu; spelar sin roll eftersom den är sannare än vad verkligheten någonsin kan vara. Två år efter att han kommit till London ifrån Oxford är han en stjärna. Han ägnar sig åt sitt skrivande och sin kvickhet. Om Oscar luktar det hypnotiskt och drömmar – han baddar pannan i violvatten. Inte som hos Schiller alltså, som inte kunde arbeta utan lukten av ruttnande äpplen…

***

Och häri ligger hela skillnaden mellan romantik och dekadens. Oscars tunga, sövande dofter – steget är inte långt till opiumhålan eller des Esseintes exotiska blomster som är riktiga men ser konstgjorda ut. Du skickar efter de förnämsta violerna från Parma; du hämtar inte in frukt från Voltaires noggrant skötta trädgård. Men ni undrar om Schiller? Historien går som så att Goethe kommer på besök till sin skaldvän, den tyska romantikens två främsta är samlade, och sedan är det lika olika bud, är Schiller sjuk och sängliggande eller är han ute? I vilket fall sätter sig Goethe vid vännens skrivbord och slås av stanken av ruttnande äpplen, han öppnar en låda: förruttnelse och frukt. Chocken, stanken!, är så överväldigande att Världsandens teoretiker nästan svimmar och snabbt öppnar ett fönster. Fru Schiller förklarar sedan att hennes make inte kan arbeta utan den starka lukten. I DN läste jag för ett tag sedan att förklaringen skulle kunna vara att ruttnande frukt ger ifrån sig en lätt berusande gas – ja, alla har vi våra droger. Och på Peter Englunds blogg, där jag först stötte på detta stycke litteraturhistoriska kuriosa, fick jag lära mig att det finns en nervgas – soman – som doftar ruttnande äpplen. Nå, men allt detta är utvikningar.

 ***

Han skriver dramatik nu, Oscar, och den spelas. Strålkastarljuset har hittat honom och det är nu, först nu, han blir en sann Dandy. Ekonomisk säkerhet och flödande kreativitet – i skuggorna väntar Lord Alfred Douglas, den älskade Bosie, och andra unga män. Det är inte ungdomens framgång, den som alltid gränsade till ökändhet och skandal. Klädernas snitt blir enklare, de speglar Regentskapstiden, Regency, då Brummell fick överklassen att lägga av sig pudrade peruker och överdådiga toiletter till fördel för en enkel, svart frack. Men en frack av utsökt snitt. Wilde vet vad han gör, när klädseln blir kyligt korrekt. Förfiningen, elegansen – det som gör honom förmer än andra – sitter inte i tyget, det sitter i honom. Det sitter i sättet han för sig och i hans kvicka och intelligenta repliker. Han har lärt sig nu, det alla stora dandyer måste lära sig: en grön nejlika i knapphålet, en klarröd väst eller en bröstknapp med en turkos eller diamant – det gör så mycket större intryck än slängkappor, sammetsvästar och de stora gesterna.

***

I slutet av mars utkommer översättningen av Barbey d’Aurevillys Dandyismen Alastor Press. I väntan på detta kommer ett antal texter och porträtt på temat dandyism publiceras här på Stasimon. Tidigare inlägg i serien kan du läsa här.

Berömda dandyer: Alfred d’Orsay

orsay

Dandy och kvickhuvud var de epitet som samtiden tillade den ryktbare greve Alfred D’Orsay, vars namn gått till eftervärlden främst på grund av han romantiska, litterärt omvittnade liason med den sköna Lady Blessington. Förutom vett och charm ägde D’Orsay ett utpräglat sinne för stil och elegans, inte minst vad klädedräkten beträffar. Framför allt älskade han att excellera i toppmodern frack […]. I ädel resning, ett arv från fadern generalen, ser vi honom med grandezza böra upp sin djupt insvängda, schalkragade frack. Måhända bär han enligt tidens sed ett s. k. ”baskiskt bälte” inunder, en korsett avsedd att framhäva den önskade getingsmala midjan. Kråsnålen i den högt virade halsduken och lornjettsnodden på den enkelradiga västen är de enda yttre attribut han anser vara förenliga med god ton. Ansiktets finskurna profil har han ståndsmässigt inramat i yviga polisonger och håret är arrangerat i ett svall av mörka lockar. Man förstår, hur det täcka könet måste ha fallit till föga inför en sådan i allo frappant apparition.

– Ur boken Chic och façon – En kulturhistorisk modekrönika från sex sekler, utgiven 1962.

Dandyfeber på Stasimon

NPG 4243; George Gordon Byron, 6th Baron Byron by Richard Westall

Eftersom en översättning av Barbey d’Aurevillys Du Dandysme et de George Brummel är att vänta inom en snar framtid tänkte jag att det kunde vara trevligt med ett litet Dandy-tema här på Stasimon de kommande veckorna!

Vi börjar, som sig bör, med grunderna:

Ur Nationalencyklopedin:

dandy, en man som väcker uppmärksamhet genom sin överdrivet raffinerade, numera oftast lätt feminina modeklädsel.

Ur SAOB:

(numera mindre br.) person som (i öfverdrifven grad) lägger an på förfining o. elegans i sitt uppträdande, särsk. beträffande sin klädsel: sprätt, snobb, man efter modet, modelejon jfr ELEGANT, SIRBÄNGEL.