Etikett: Conrad Gessner

Det här är en så kallad biskopfisk. Ett mytiskt väsen likt sjöjungfrur hälften människa, hälften fisk. Den ska ha fått sitt namn av att huvudfjällen liknade en biskopsmössa och fenorna ämbetsdräkten ifråga. Enligt legenden ska de ha haft samma funktion som sina landlevande ämbetsbröder i det submarina samhället som enligt folktron utgjordes av tritoner och sjöjungfrur. Biskopfiskarna har troligen sitt ursprung i verklighetens sjökor eller marulkar, de senare kallas passande nog för munkfiskar, ”monkfish”, på engelska.

En biskopfisk ska ha fångats 1433 och förts till kungen av Polen. Denne skall ha visat upp fisken för några katolska biskopar. Biskopfisken bad då genom gester om att bli befriad vilket kyrkomännen då krävde av kungen. För att uttrycka sin tacksamhet gjorde biskopfisken korstecknet innan den försvann ned i havets vågor. I Gessners Historiae Animalium är det dock inte denna biskopfisk som omnämns utan en som ska ha fångats 1531 vid den tyska kusten. Den vägrade äta i fångenskap och dog tre dagar senare.

Om kamelen kunde man i Historiae Animalium läsa:

”This beast is very hot by nature, and therefore wanton and full of sport and wrath: braying most fearfully when they are angered.”

I februari 1860 läste den den amerikanske författaren Henri David Thoreau Historiae Animalium. Han antecknade följande i sin dagbok:

It would seem as if the more odd and whimsical the conceit, the more credible to the mass. They require a surprising truth, though they may well be surprised at any truth. For example, Gesner says of the beaver: ”The biting of this beast is very deep, being able to crash asunder the hardest bones, and commonly he never loseth his hold until he feeleth his teeth gnash one against another . Pliny and Solinus affirm, that the person so bitten cannot be cured, except he hear the crashing of the teeth, which I take to be an opinion without truth.”

*

Gesner (unless we owe it to the translator) has a livelier conception of an animal which has no existence, or of an action which was never performed, than most naturalists have of what passes before their eyes. The ability to report a thing as if [it] had occurred, whether it did or not, is surely important to a describer. They do not half tell a thing because you might expect them to but half believe it. I feel, of course, very ignorant in a museum . I know nothing about the things which they have there, – no more than I should know my friends in the tomb. I walk amid those jars of bloated creatures which they label frogs, a total stranger, without the least froggy thought being suggested . Not one of them can croak. They leave behind all life they that enter there, both frogs and men.

*

For example, Gesner says again, ”The tree being down and prepared, they take one of the oldest of their company, whose teeth could not be used for the cutting, (or, as others say, they constrain some strange beaver whom they meet withal, to fall flat on his back), . . . and upon his belly lade they all their timber, which they so ingeniously work and fasten into the compass of his legs that it may not fall, and so the residue by the tail draw him to the water side, where those buildings are to be framed, and this the rather seemeth to be true, because there have been some such taken that had no hair on their backs, but were pilled, which being espied by the hunters, in pity of their slavery or bondage, they have let them go away free.” Gives Albertus and Olaus Magnus as authorities for this.

För fler bläckfiskar på Stasimon se här och här.

Jag kunde inte välja bara ett idag. Notera valrossens fiskstjärt och att det ser ut som om noshörningen har på sig en rustning. Många av djuren som beskrivs i Historiae animalium och fick därför vända sig till böcker exempelvis reseskildringar och samla in bildmaterial, noshörningen är exempelvis gjord av Albrecht Dürer. För mer information om denna berömda noshörning hänvisar jag till den utförliga wikipedia-artikeln.

Ur engelska översättningen av Historiae animalium: